Det började med att jag såg att uppfödaren jag köpt Silke av flyttat och nu finns ungefär två timmars tågresa bort, vilket är relativt kort i sådana här sammanhang. Det utlöste en lavin av saknad och längtan. Jag saknar ljudet av små kattunge-tassar. Jag har också kommit fram till att det jag söker snarare är en personlighet än ett utseende. Vilket har lett till att jag återigen överväger maskat. I alla fall när det gäller korthår, och jag har blivit riktigt sugen på en liten korthårig en på senaste tiden. Jag tror det beror på den där pratglade siames-herrn vi träffade på en utställning i början av hösten. Men blir det en siames igen blir det en klassiskt brunmaskad och inget annat, men de är å andra sidan de vanligaste av alla orientaliska raser och färgvarianter. Inte alls som svartsmoke classic tabby som jag drömmer om. Eller en tickad oriental. Nåja, till våren har vi förhoppningsvis råd och för eller senare kommer väl vår kattunge att dyka upp. Men det känns så avlägset. Vissa människor behöver guld och gröna ängar för att vara lyckliga, jag är i sjunde himlen om jag har en eller tre kattmagar att pussa på. Ur den synvinkeln är min lycka ganska anspråkslös.
Skrivandet gick dåligt idag, jag skrev inte ens dagskvoten och tog ännu mindre ikapp det jag ligger efter med. Det beror givetvis på kattunge-febern som ansatt mig ikväll. Likaså det faktum att jag inte har en aning om vad som skall hända. Imorgon får jag sätta mig och planera allt som skall ske. Då lossnar det förhoppningsvis och om jag anstränger mig kanske jag kan skriva fyra eller femtusen ord.
Vi får väl se.
Hillevi Norburg 