Kategori: Dagbok

Publicerat den

28.8

Det är söndag, utanför fönstret har ett blått augustimörker fallit. Det har regnet hela dagen, äntligen. I lördags fyllde min man år, i fredags blev jag själv trettiosju. Det har varit en helg av stillsamt firande en famille. Av presenter, vin och god mat. Jag vet att det är barnsligt, men har aldrig lyckats förmå mig att sluta tycka om att fylla år. Jag blir uppspelt och förväntansfull som när jag var flicka, och njuter av uppvaktningen från början till slut; suger i mig alltihop, varje smula och varje droppe.

Vilket år – en bebis, en bok! – det varit för mig. När jag nu, sakta men säkert, närmar mig slutet på min tid som trettioåring blir det allt tydligare att livet liksom fått sin form. Det blev barn, det blev dessa två barn. Det blev en debutroman, det blev den här romanen. Det blev det här jag jobbar med, inte vid sidan av, utan som huvudsaklig sysselsättning och om ingenting tvingar mig att göra en förändring kommer det nog att fortsätta precis så här: med översättningar, artiklar, böcker och något framträdande då och då. Det är så oerhört, oerhört skönt. Inte fundera mer över val av levnadsbana utan att liksom bara verkställa efter bästa förmåga och så gott det går. Den här mannen, de här barnen, det här arbetet. Det finns de som sörjer åldrandet för att allt fler möjligheter ligger i det förflutna, livet är inte ett oändligt oskrivet blad framför en som skulle kunna bli precis vad som helst. Själv tycker jag att det är en större lättnad i friheten det innebär att inte behöva göra de där valen, att spana och spana på framtiden som ligger höljd i dimma. Väntar ett barn där? En karriär? En man? Jag vill hellre ha dem som faktum än möjlighet! Med andra ord: det är ändå en liten lycka att hellre faktiskt leva sitt liv – och därmed förbruka det – snarare än att vilja ha det kvar att se fram emot.

Publicerat den

18.8

Böckerna, böckerna, böckerna. Och barnen. Det är vad mitt liv rymmer nu. Imorgon är den första arbetsveckan till ända och lite yrvaket konstaterar jag att jag arbetat varje dag? Ingen har varit sjuk, min självdisciplin god. Min dotter har fyllt nio månader – hon har funnits lika länge utanför magen som i, så svindlande – det känns lättare att vara ifrån henne ett par timmar. På förmiddagarna sitter jag på caféet och översätter, eftermiddagarna är jag med barnen och på kvällen skriver jag på den nya romanen. Det finns också en beställning på en essä, det finns ett förord som ska skrivas – de petar jag in när jag behöver en paus från det krävande arbetet med Mallarmé-översättningen. Det känns som att jag rör mig framåt på alla fronter, att jag tar stora kliv. Allt detta kreativa arbete kräver sin näring, alltså har jag tillåtit mig att beställa hem en hel drös med böcker (huvudsakligen referenslitteratur till essän och romanen). När tanken snuddar vid alla dessa volymer som befinner sig i olika stadier av postgång går som en rysning genom mig, en nästan fysisk njutning. Snart är de här, att bläddras i och sedan införlivas i mitt växande och noga utvalda referensbibliotek. Av de olika delar av det som skulle kunna benämnas ”mitt litterära projekt” (och som inbegriper min verksamhet som översättare, skribent, författare, förläggare och är vänt mot det sena 1800-talet och dekadensen, ja, ni förstår) är mitt bibliotek det kanske mest diskreta – men också det som bereder mig mest njutning eftersom det inte är förbundet med någon som helst ångest (annat än möjligtvis sorgen att inte ha plats för alla böcker i lägenheten utan tvingas förvara vissa av dem i förnedrande lådor i källaren).

På tal om böcker har Messalina fått en del recensioner under sommaren. Störst var kanske att möta sitt eget ansikte i Svenska Dagbladet under orden ”en övertygande debut”. (När den sedan publicerades på nätet hade rubriken emellertid ändrats, ack!) Vill ni höra lite vad recensenterna tyckt? Therese Eriksson recenserade i Svenskan och skrev bland annat att:

”Trots det, och trots att det tidstypiska språkbruket i början irriterar mig med sin högtidlighet, finner jag mig förvånansvärt fort tillrätta i Hillevi Norburgs romanvärld. Det finns en säkerhet här, eller kanske ännu hellre en övertygelse, som måste sägas vara ovanlig i debutromaner; Norburg prövar sig inte fram, hon är trygg med den berättelse hon skriver.”

I Tidningen Vi och på sin blogg var också Björn Kohlström positiv: ”Om intrigen är fluffig som en sufflé är konversationerna pärlande som champagne. Diskussionerna om konst, estetik, filosofi och litteratur är initierade och njutbara.” Kulturdelens recensent Isak Adolfsson var mer svårflörtad men landade ändå i att: ”Det finns en oerhörd kärlek för litteraturen i romanen. Den följer också alla regler, samtidigt som den tänjer på dem. För en läsare med rätt böcker i bokhyllan är Messalina en bok som behöver läsas.” Och BTJ:s lektör Kristofer Flensmarck tyckte det var: ”ett både suggestivt och underhållande triangeldrama
författat med en prunkande lyriskt romantisk sensuellt skön prosa” Thomas Nydahl skrev en fin text om sin läsning som gladde mig eftersom den lyfte fram stämningen över intrigen:

”Kan en roman vara mer än sin berättelse? Det kan den, och jag tänker då främst på den ton den anslår och därmed den stämning den förmedlar. I Hillevi Norburgs debutroman Messalina förhåller det sig så. Konsekvent, från början till slut bär Messalina på en sådan stämning. Den övertygar och leder därför läsaren in i en miljö och tid där ingenting kunde sägas på annat sätt än det görs. Det är ett smått åldrat och mycket vackert språk, präglat av tiden och de speciella uttryck som präglar miljön; det får mig att lita på att jag befinner mig någonstans kring de sista åren av 1800-talet och jag vet att det är äkta överklass som befolkar såväl rum som salar.”

Jag hoppas boken lever vidare under hösten. Det är en märklig och underbar sak att se den fladdra förbi i flödet som en påminnelse om att den finns! Inte bara som fysiskt objekt i verkligheten, utan att den reproducerar sig i läsarnas medvetanden, blir något annat än vad den ursprungligen var i min egen tanke. Det mest storartade att få ta del av läsarkommentarer, i flödet eller i privata mejl. Mina läsare, mina happy few, ingenting gör mig gladare än att höra av er.

Igår gick vi ner till källaren (den förhatliga!) och hämtade en låda med mina Alastor-saker. Det vill säga: skyltar, kortläsare, bokstöd. På söndag står jag på Stockholms bokbord på Drottninggatan med väl valda delar av Alastors utgivning (och några exemplar av min egen roman). Det var märkligt att packa upp lådan för att uppdatera mjukvaran i kortläsaren: som att väcka liv i en annan tid, ett annat liv. Barn och pandemi kom emellan, det fanns en tid när jag vant packade upp och sedan ner ett bokbord, när det liksom var mitt liv. Nu: försöka hitta en ny balans. Ge sig till både familjen och litteraturen utan att rivas isär och itu.

Som jag skrev i en anteckning på bloggen vid tiden kring Messalinas utgivning: det var först när jag skrev för skrivandets skull och inte för att finna ”min plats i världen” som allt föll på plats med skrivandet och krampen lossade. Men även om jag gett upp det som mål och mening så hade jag kanske ändå en förväntan om att debuten skulle göra allt annorlunda. Det har varit omtumlande eftersom … eftersom det inte blev det? Jag är precis där jag vill vara, jag arbetar – häpnadsväckande nog – med precis den sorts litteratur jag vill arbeta med – ändå, inser jag nu vid snart trettiosju års ålder, att jag och min position i världen, är desamma trots detta, trots min publicerade bok! Jag för mig inte på ett annat sätt, bär fortfarande på samma osäkerheter och laster. Världen möter mig på samma sätt, jag är den jag är. Missförstå mig rätt, det finns naturligtvis en utveckling, min person är inte helt statisk. Men den totala förvandlingen, den fula ankungen som blir svan, uteblev. Kanske var hon en klumpig albatross från början till slut. Kanske är det gott så.

Just, jag tänkte passa på att tipsa om mina och Alastors kommande evenemang:

21/8 Världens längsta bokbord i Stockholm, Drottninggatan kl 11-18

14/9 Samtal om Messalina och dekadenslitteratur på Stadsbiblioteket i Stockholm

22-25/9 Bokmässan i Göteborg (jag står hela mässan i Alastor-montern och medverkar på två seminarier: ”Proust före Proust” fredag kl 14.15 med Emi-Simone Zawall och ”Stéphane Mallarmé – den moderna poesins portalgestalt” lördag kl 16 med Axel Englund och Horace Engdahl)

Publicerat den

15.8

Tid har gått, det har varit semester. Det var underbart, men också utmattande. Jag längtade hem till rutiner och mina böcker. När vi packade lade jag ner en pocket i väskan, funderade på om jag skulle ta två. ”Vad gör hon?”, tänkte min man. Mycket riktigt, knappt en rad har jag läst. Vi åkte den 20 juli och sedan dess har vi varit på vägarna, hälsat på familj och vänner. Kusinerna från Belgien kom med en fläkt av kontinenten och flandriska kyrkor – jag längtade dit. Vill visa maken och barnen min barndoms landskap, låta dem smaka sockriga bakverk och se smulorna fastna i leende mungipor. Med A halkade jag för ett ögonblick tillbaka till ett annat, dekadentare liv med för mycket vin och förtroliga fyllesamtal. Nej, så kan det inte gå till längre, jag är mamma nu, jag vill inte missa nattningar, jag vill inte vara sådan inför dem.

Vi bodde hos min mamma, det var solheta dagar och bad i Bergsjön efter promenad upp för berget och genom trollskog. Det var gråmulna dagar som mörknade och blev svarta och stålblanka nätter. När barnen somnat drack vi te och pratade. Vi gick till lekplatser, vi hade picknick med cava och riktiga glas. Vi gick och handlade, jag bar min son på ryggen i sele. Det var svettigt, men allt var ändå lätt.

Några dagar åkte vi över till Skagen; jag ville se haven mötas, jag ville gå i ett annat ljus. Vi upplevde alla väder: regnet och vinden och till sist solen. Att vara vid havet – haven – och den öppna horisonten var underbart. Vågorna och molnen dramatiska och ombytliga. Min son ville gå vid strandkanten, de små fötterna traskade i vattnet. Varje våg till barnaglädje och skratt. Min dotter sov i selen med huvudet lutat mot mitt bröst. Det var en fullkomlig stund, en sådan man gömmer i sitt hjärta att plocka fram dagar när allt känns tungt eller likgiltigt. Allt av Skagen ville jag sluka: brödet och korven, fisken och vinet, hortensiorna och de gula husen, lyxbilarna och Skagenmålarnas tavlor, min sons glädje över ett övergivet tågspår, min mans leende på en uteservering. Spara det, minns det nu. Dottern som i ett oövervakat ögonblick äter en näve sand, sonens upptäcktsfärder bland sanddynerna, en perfekt panerad fisk. Horisonten, ljuset, vattnet.

Vi kom tillbaka, träffade min bror och hans familj: kusinerna lekte. Min dotter blev förkyld, sedan jag. Först i Stockholm, där vi vaktade ett hus med tillhörande katt åt en väninna testade min man som nu insjuknat efter min son – båda med betydligt kraftigare symptom än familjens kvinnliga familjemedlemmar. Och jovisst: covidtestet var positivt.

Vi var i huset, det var sommar och varmt. Mina barn lekte, jag lagade mat, torkade av ytor i köket, lyssnade på en ljudbok. På natten kom katten och lade sig hos mig och barnen, den spann som ett lyckligt minne om en annan slags gemenskap än den jag över nu med min lilla familj, den mellan djur och människa. Återigen sörjde jag över min mans allergi, att vi inte kan dela tillvaron med en liten katt.

Vi åkte vidare, en snabb mellanlandning hemma i Uppsala och därefter tåg till Linköping och min pappas Svartmåla. Ett annat landskap, svensk sommaridyll. Långt från Bohusläns granitklippor och salta vindar, istället: stora ekar och lövsalsvalv, en inbjudande insjö med mjuk sandbotten och småfiskar som kittlande silverpilar. Min son gick barfota hela dagarna, hade små egna barnaprojekt för sig, hemliga för alla utom han själv, han lekte med sin morfar. Min dotter tog semesterveckorna att träna på balans och kryptag: imorse reste hon sig upp mot ett bord för första gången. Hon är inte längre kvar där man sätter ner henne. Hur gick tiden så fort?

Så kom vi hem till slut, efter nästan fyra veckor på vägarna. Vi har lärt oss en del om planering och om att resa med små barn, om varandra och om oss själva. Förtroligheten oss emellan lutar oss mot varandra. Den 13 augusti firar jag min Sanna Namnsdag, jag borstar ut håret och byter bohemiska sommarklänningar mot tajt och figursytt. Vi går in till stan dricker Bellinis och äter brunch, på caféstolarna i värmen kan man nästan inbilla sig vara på en italiensk piazza. Det är ljuvligt och som en föraning, ett löfte om ett nytt liv som väntar runt hörnet. En höst återstår, sedan: Medelhavet.

Publicerat den

6.7

Jag har gått till caféet igen, det har redan hunnit gå flera timmar. Jag har skrivit som i trans, det blev tvunget med en liten paus och hämta andan nu. Det här är egentligen den bästa fasen, när man samlat all kunskap, läst in sig, låtit det mala runt lite i tankarna: och så ska det bara UT. Men det är också det läskigaste, när texten ska anta sin definitiva form, den som alltid kommer vara sämre än idén om texten.

Det är alltså Maupassant-förordet jag hänger mig åt. Jag hade initialt tänkt att det skulle landa på 2500 ord, i skrivande stund har jag redan nästan 7000. Ibland räcker det med att ge läsaren några nycklar, några ingångar till texten. Kanske lite litteraturhistoriskt ramverk, kanske lite biografisk bakgrund. Ofta måste man begränsa sig, en bok får inte bli för framtung. Skriver man för tidningar och tidskrifter måste man ta hänsyn till önskat antal tecken, och de är alltid färre än man egentligen skulle önska.

Så när jag började skriva det här förordet för den här boken som är mer ett passionsprojekt för mig och Ola på Hastur förlag än ett brödjobb för mig, så bestämde jag mig för att jag skulle tillåta mig att skriva långt, skriva så långt som jag önskar, denna enda gång. Jag visste också genast att jag inte ville bjuda på alltför mycket analys av själva novellerna, inte heller presentera för mycket litteraturhistoria. Jag kände att det som behövdes var… kött. Att Maupassant var kött. Jag vill ge läsaren en gedigen biografisk förståelse för mannen ur vars kött och sinne dessa noveller sprungit, jag vill att läsaren själv ska kunna se samspelet mellan liv och verk. Att han eller hon ska spegla novellernas mörker, deras vanvett och mardrömmar, i mannens som skrivit dem. Jag ville också ta med läsaren till Guys barndom, till landskapen som går igen i hans skrivande.

Vad är det jag känner inför Guy de Maupassant? Fascination inför detta livsöde, i många avseenden så tragiskt, och inför denna begåvning, så bländande och klar? Har mitt eget moderskap förstört mig, för nog är det också ömhet jag känner? Den där lille pojken som springer på Étretats stränder, den där trettioåringen som härjad av syfilis försöker skära av sig halsen med ett rakblad och allt som kom däremellan, jag ömmar för dem? Kanske är det också författarvampyrismen, lockelsen i en bra historia och frestelsen att få berätta den från början till slut?

Publicerat den

23.6

Det är torsdag, men jag behandlar dagen som en fredag eftersom det är midsommar imorgon. Alltså har jag, efter att ÅTERIGEN varit sjuk tillsammans med barnen, gått till caféet där jag ägnat förmiddagen åt att läsa klart en avhandling om Maupassant nihilistiska fantastik och hur den kan kopplas till Schopenhauers filosofi. Det kommer bli ett stycke, kanske två i förordet och ändå behöver min tanke all denna mat, all denna stimulans för att spinna egna resonemang.

Jag har varit för trött och febrig för att läsa (bara lyssnat på ljudböcker som jag ofta gör nuförtiden, kanske borde jag skriva korta reflektioner över de lyssnade titlarna, som ett sätt att inte förlora dem fullständigt?) men jag började ändå läsa Anita Goldmans fina sommaressä för Föreningen Valv. Goldman börjar med att beskriva sin trädgård, och arbetet med den under vår och försommar.

Jag har klippt ned och rensat undan och kanske lagt till något runt rötterna som jag hoppas skall få perennerna att må extra bra och sedan vattnat under en lång kall vår och tittat ut över rabatterna från fönstret och huttrat och tänkt att vi borde plantera något mer, för det ser så kalt ut mellan växterna och varje år och på nytt glömmer jag hur frodigt och vilt och yppigt det kommer att se ut när allt slår ut, glömmer för att en sådan obeskrivbar rikedom och skönhet kan man inte minnas, bara erfara, igen och igen, varje försommar och på nytt och som om det var första gången.

Jag blev tvungen att lägga ifrån mig texten efter bara några sidor, en stor sorg hade kommit över mig. Visst, jag kan sakna att ha en trädgård, det har jag skrivit om tidigare. Om min längtan att sitta en berså med ett glas vin eller på en varm altan med en kopp kaffe och möta dagen. Men att sköta trädgården, detta vackra, tålmodiga arbete som förbinder en med jorden – hur jag än försöker kan jag inte uppbåda entusiasmen. Jag är en flanör i en park, jag suger i mig det sköna och prakten, det fysiska arbetet som jag teoretiskt kan värdesätta vill jag helst slippa befatta mig med. I mig finns inte tålamodet, än har jag inte utvecklat förmågan att slå rot. Så det var inte det som fyllde mig med smärtsamt vemod.

Jag tänkte på min väninna, som har en trädgård där hon odlar och gräver och så småningom skördar. I termer av trädgårdar är hon min motsats, vill bara driva upp det som går att äta, är ointresserad av blommor. Jag ser inte poängen med en växt som bara är grön, vill bara ha blomsterprakt och dofter. Mitt ideal är en rosengård som blommar och blommar och blommar, månad efter månad. Nå, så jag tänkte på min väninna med sina små barn i trädgården som klättrar på slänten upp till huset som ligger på sin lilla kulle, breder ut sin trädgård kring sig som en borgarfröken sina kjolar.

Ett tag såg det ut som att vi skulle bo där som grannar, men livet tog en annan vändning och nu bor jag en tågresa bort från den där trädgården. Det är något med de där slumpartade vägskälen, de som får stora konsekvenser för hur ens tillvaro ter sig. Man ser tillbaka på vägskälet, och skymtar den andra vägen som försvinner runt en krök. Likväl har man känslan av att den där vägen fortsätter, alldeles oberoende av en själv. Att den osedd löper parallellt med den stig som man hamnat på. I vissa stunder, som när man slagit sig ner för att läsa en sommaressä till exempel, skymtar man den plötsligt genom träden.

Ja, det är som att träden glesnar och där är det, det andra, olevda, livet. Ett liv mer sammanvävt med väninnans. När jag blev gravid och funderade på vad jag skulle vilja ge mina barn så var fler vuxna en viktig sak, men också andra barn. Kamrater som är mindre än syskon, men är mer än vänner därför att deras närvaro inte är beroende av barnens egna, sköra, vänskapsband. It takes a village – brukar det ju heta, och jag tänker att en by är en värdefull gåva att ge vidare. Men kanske också att få själv. Och det finns en annan, särskild, kvinnlig gemenskap med andra mödrar som man inte kan dela med sin man, hur närvarande han än är och hur jämställd relationen än må vara. I det andra livet, det som inte blev, kan vi mammor avlasta varandra. Gå undan med vårt minsta barn medan de stora leker i en stor lycklig flock. Det finns två hus, de ligger nära varandra, så därför kan man samla den stökiga hopen i ett när det andra behöver stillhet – för att amma ett litet barn eller städa och dammsuga ett vardagsrum. Jag tänker att när man bakar ett bröd kan man lika gärna baka två, gör man en plåt bullar kan man göra ytterligare en, och gå över med. Har man svårt att hinna till förskolan och hämta, har man en läkartid – då finns ett hus vars dörr är öppen, dit har man nyckeln, man vet att barnen har som ett andra hem där. Och jag tänker att min väninna hade kunnat hjälpa mig med min trädgård och arbetet jag tycker är så tråkigt, jag hade kunnat återgälda det med att hjälpa henne med det hon inte har tålamod till.

Kanske hade det inte blivit så självklart i verkligheten. När jag skriver klart det här inlägget är det sent, utanför är sommarhimlen så ljust mörkblå som den bara blir natten innan midsommar. Sluter jag ögonen och ser på det andra livet blånar himlen också över vår stockholmsförort och vi sitter fortfarande ute med varsitt glas vin, insvepta i mjuka filtar medan husen stillats och barnen somnat. Nu väntar sommarlovet med sina utflykter och äventyr. Det doftar av rosorna i min trädgård, vi äter jordgubbar från hennes.

Publicerat den

15.6

Och så, helt plötsligt, är det där igen, suget. Jag sitter på bussen och åker förbi stans bästa italienska restaurang. Prövar tanken, skulle jag vilja gå dit? Men nej, varken pasta, risotto eller pizza lockar. Om vi får barnvakt, då vill jag… då vill jag… gå ut och bara ta ett glas? Äta gröna oliver? Men allra, allra mest vill jag äta ostron. Jag känner suget som river i inälvorna, suget efter smaken av salt och hav och liv. När jag var gravid kunde jag inte ens se åt skaldjur; all fisk utom färsk, ordentligt genomstekt lax gav mig kväljningar. Nu kan jag inte tänka på annat än ostron och kallt, nästan lite bubbligt, vitt vin. Jag vet inte om det är hormonerna eller årstiden, men något har återställts, en gammal hunger vaknat till liv igen.

Publicerat den

23.5

Förkylningen går inte över, eller så är det nya infektioner som följer på varandra. Det är så tröstlöst. Barnen och jag hostar och hostar och hostar. Sådana är småbarnsåren, säger min man som vet. Nu tror jag ändå vi börjar bli bättre, det är inte lika många gånger vi vaknar av hostan på natten. Det är som ett gift som sakta, sakta går ur kroppen. Sjukdomen klamrar sig fast i bröstet, vi hostar upp den, spottar, bekämpar den med ljummet honungsvatten, sväljer. Imorgon, tänker jag, skall jag vara frisk nog att öppna Maupassant-dokumentet, fortsätta putsa texten. Imorgon, skall jag ägna boksläppet nästa vecka en tanke. Imorgon, skall jag vara stark nog att läsa saga och natta min son när kvällen kommer.

Publicerat den

12.5

Finns det något värre än när ens tvååring är sjuk och hostar, hostar, hostar sig genom dagen och natten? Ja, det är väl när ens sexmånaders bebis gör det. Ändå lyckades vi samla ihop oss såpass att vi kunde ta de traditionsenliga bilderna på sexmånaders dagen. Älskade lilla Lydia Birgitta, vårt lilla underverk, tänk att du funnits hos oss ett helt halvår redan.

Jag tänker samtidigt på de där kvinnorna som breder ut sig om vikten om att få tala om hur de ångrar sitt föräldraskap. Jag har väl egentligen ingenting att tillägga, tycker att Josefine skrev bra om saken här. Men ändå. ”Ofrivillig mamma”, en mamma som säger så öppnar en avgrund i sitt barn. Jag minns hur min bror och jag hade svårt att riktigt greppa det, när vi fick veta att vi båda blivit till oplanerat. Önskade, älskade, när vi väl börjat växa – men inte frukten av en medveten viljeakt. Det är något oerhört för ett barn – och ett barn är man alltid i relation till sina föräldrar, också som vuxen – detta att ens existens vilar på en lycklig slump. Ett barn vill vara önskat, väntat, förälderns sol och medelpunkt – är det inte så? Att höra sin mamma säga: nej, jag ångrar inte din existens, nu när du finns, men jag önskar att jag valt annorlunda, jag ångrar föräldraskapet, det var ingenting för mig. Groteskt! Vari ligger ens en sådan ånger, är det ett annat liv som hägrar, alla möjligheter som gått en förbi när man satt hemma och vårdade sitt barn? Man tänker sig att man hellre levt det andra livet, att moderskapet skaver som ett trångt klädesplagg, det känns obekvämt, det vara bara något som samhället förväntade sig av en? Vad är det man tror skulle varit så mycket bättre?

Jag ser på dig, min lilla Lydia, min sol, och det är en avgrund mellan mig och de där mammorna. Jag förstår inte, det är mig helt ofattbart. Själva känslan, visst, men framför allt att formulera det högt och ropa det ut i världen. Hur kan man säga en sådan oerhörd sak med risk för att det kan nå de berörda barnaöronen? Jag kan inte förstå det som annat än grymhet, och när blev det rätt eller till och med viktigt att få lov att vara grym?

Publicerat den

11.5

Nu är jag också förkyld, igen. Det började när jag satt på caféet, det nya. En lätt kittling i halsen, näsan som började rinna, den där speciella men diskreta feberhettan över kinderna. Jag fick packa ihop tidigare än planerat. På vägen hem tog jag ändå omvägen om matbutiken i Rosendal, sortimentet påminner om det som fanns i Hornstull, det känns hemtamt. Skillnaden är att i Hornstull alltid fanns andra kunder, även mitt på dagen: ungdomar och pensionärer, föräldralediga och kulturarbetare som jag. Rosendal är en byggarbetsplats, en sovstad kanske. När jag är där vid elva är det bara jag, personalen och vid kassorna några unga tonårskillar som ska köpa varsin Snickers och försöker förstå hur snabbkassorna fungerar. Sedan genar jag genom skogen, struntar i promenadvägarna, tar småstigarna som skär genom skogen. Hemma hostar barnen. Jag tar upp Maupassant och sandpappret, finputsar bort alla ojämnheter i svenskan. Hejdar mig då och då för att ge min son ljummet honungsvatten, min dotter bröstet. Jag är på sidan 47 av 189, mina tankar rör sig långsamt, mina ögon sticker – det här kommer (i bästa fall) ta hela veckan.

Publicerat den

10.5

Det är grått ute. Barnen hostar fortfarande, kanske ännu mer nu. Jag får som ett tunnelseende, allt annat än dem blir perifert, ovidkommande. Låt dem bara få bli bra. Världens töms på lite av sin färg när de inte är friska. Solen förstår hur det ligger till, den gömmer sig bakom molnen. På förmiddagen går jag till caféet. Det nya har stängt på tisdagar, så jag går till det vanliga. Trots att jag är där strax innan åtta är det bästa bordet redan upptaget. Efter lunch, när jag kommit hem igen bakar jag en äppelpaj med min son. Den blir söt och knäckig, men sonen är ändå mest intresserad av att äta grädden vi har till. Sedan ser vi gamla avsnitt Pippi Långstrump på Öppet arkiv. Det är i någon mening i samma kategori som äppelpajen; för mig är det kanske smaken av trygghet och barndom, kanske ger jag den nu vidare till mitt barn. Även om det inte hjälper mot hostan hjälper det mot något annat. På kvällen kommer regnet, det smattrar mot fönstren. Men det gör ingenting, efter två hostiga nattningar har båda barnen somnat, de sover djupt. De vill ha närhet, hålla våra händer i sömnen. Låt dem bli friska nu, ber jag ordlöst ut i natten. Mörkret och regnet gör ingenting, bara barnen sover tryggt och fridfullt.