Kategori: Dagbok

Publicerat den

Den allvarsamma leken

(Men uff… man har inte skrivit på ett tag och blogger ändrar helt utseende? Allt obekant och jobbigt. Att inte ha någon makt över detta, att inte kunna vara den konservativa rutinmänniska man i grund och botten är. Nåväl.)
(För visst var det ett tag sedan sist. Jag har börjat arbeta med hjärnan, förstår ni. Hela dagarna sitter jag framför mitt block, med mina böcker och min dator och arbetar – och allt liksom sker i mitt huvud. Ibland känns det som att lösa korsord. Typ de med fyra prickar i söndags-DN. Och när jag är klar för dagen känns hjärnan helt utmattad och seg. Men en bra utmattning, som kroppen kan kännas när den fått träna. Det är så overkligt, att göra det jag gör. Det jag gjorde som ett nöje på fritiden förut. Men nu, på allvar, på riktigt. Så att andra så småningom kan ha åsikter och bedöma, tanken svindlar.)
Översättning: att lägga örat mot texten och lyssna till melodin där inunder?
(För sen finns ju det andra också, det som inte är roligt. Det som egentligen inte är så svårt, men som man behöver lära sig. Som man inte riktigt vet vem man ska fråga för att få svaren på frågorna. F-skattsedeln och kredit och debet. Misstaget att köpa en bokföringsbok som sedan måste bokföras. Mysteriet kontering. Redovisning av ut- och ingående moms?)
Om det pågående arbetet vill jag inte skriva för mycket här – det blir för påtagligt, för verkligt. Det måste få vara lite mera lek och lite mindre allvar just nu. Den som ger sig till tåls kommer så småningom få allt avslöjat för sig. Tills dess utlovas dock mer aktivitet här i min virtuella hage, en mängd tankekor väntar på att släppas ut på grönbete. I somras läste jag så många böcker, en del riktigt bra och om inte annat måste man väl säga ett par ord om dem.
Publicerat den

Förlovning

Igår föll matematikern på knä och ställde frågan och jag svarade ja, ja, ja, herregud, ja!
Publicerat den

På Drottningholm



Så vacker den här årstiden är. Drottningholm passar i sin tidighöstskrud. Milda vindar som får löven att falla till marken, indiansommar. Mättad grön som börjar gå i gult och man anar det första röda på trädpaletterna. Ett väder som gjort för att ha roströda kjolar och tunnt stickade koftor. Man får lust att lämna butiken, att ge sig ut på långa promenader i parken som lockar runt knuten. Insupa allt detta som bara är för en kort, kort stund – någon vecka, några dagar, om året. Tänker: att det mest av allt har med ljuset att göra. Det lägger sig ömt kring alla tingen och ger dem ett skimrande sammetslyster. Som om det lockade fram en mystisk glans som redan fanns där, inom dem. Ljuset som är så varmt i luften som ändå behåller sitt stråk av kyla. Mitt emellan balanserar står tiden som still mellan två olika årstider, mellan sommar och höst, är båda, är varken eller. Vackert just för att det är kort och borta i nästa ögonblick.

Publicerat den

26 den 26e

Idag är min födelsedag och jag sitter i mitt vardagsrum som vi tillsammans med med resten av lägenheten hetsstädade igår kväll för att slippa göra det idag och få det enkla nöjet att vakna upp i ett rent hem. Kring mig har ligger sovande kattknyten och i högtalarna ljuder franska chansoner och fransk schlager, Brel och Dalida. Framför mig ett fat lyxcheesecake (vit choklad och färska hallon) matematikern överraskade mig med i morse då presentkavalkaden som pågått hela månaden också avslutades. Över internet och via sms trillar gratulationer in, och jag blir lite rörd över att så många uppmärksammar. Och sen tänker jag något om att vara lyckligt lottad. Den där känslan av att knutarna på livstråden sakta knytes upp (peppar peppar, ta i trä etcetera etcetera). För resten av dagen planeras: ett besök på Bror Hjorths hus för att hinna se utställningen Naturligtvis med konstnären Karl Axel Pehrsons fantasivärldar och fantasidjur. Avbildade djur är en fäbless jag har, fantasidjur en annan (allt från den nästan klyschiga enhörningen till Sven Nordqvists mucklor) så det blir förmodligen en utmärkt förströelse en dag som denna. Därefter en stund i stadens butiker och till sist middag på den meze-restaurangen på Sysslomansgatan vi tänkt besöka hur länge som helst utan att det blivit av.

Publicerat den

Patience


Först var jag nio dagar i rad på teatern. Sedan fem dagar på västkusten. Därefter sex dagar till på teatern. Sedan en dag ledigt, det var igår. Nu borde jag egentligen ge efter för sömnen som redan tynger mina ögonlock, imorgon stiger jag i vanlig ordning upp vid sextiden. Som ni förstår är jag tillbaka från Italien, böljande berg och den glittrande sjön. Tillbaka från dyra skoaffärer men inge pengar, botaniska trädgårdar, ilande ödlor och enhörningar, enhörningar vart än jag ser. Tillbaka från ramla längs regnvåta gator sent om natten i högklackat, för mycket vin utspätt i ådrorna, äta gelato på vägen till hotellet och röka cigaretter på den skyddade balkongen med det tunga sommarregnet fallande kring dig och den som står dig allra närmast. Om jag längtar tillbaka? Jag längtar alltid till Italien.

Men jobbet. Jag är bra på det jag gör, vågar jag nog säga. Om inte annat gör jag inte mindre än mitt bästa. Med konsekvensen att det inte blir mycket tid eller energi över till annat; skrivande, Stasimon, vänner. Och livet som plötsligt tar en oväntad vändning, till det bättre, vågar jag hoppas. Planen inför hösten skrivs om och jag kastar mig ut i osäkerhet och med prövande steg försöker jag leva drömmen. Det ekonomiska är ett problem och jag måste lägga sommarpengarna på hög inför den annalkande hösten. Det går dåligt, i affärerna lockar klänningar och löften om puderrosa läppar – hemma surfar jag genom antikvariatens hemsidor eller sitter på Blocket i jakt på nya läsfåtöljer. Jag var aldrig bra på att spara. Och samtidigt kan jag inte känna mig fullt bedrövad när bibliotek och garderob växer. Så många böcker jag vill berätta om, citera för världen. En och en halv månad kvar, sedan skapar jag mig nya rutiner. Ett arbete som föder arbete. Till den trogna läsarskaran kan jag bara säga: håll ut tills dess.

Publicerat den

Vakenvilan

Det första sömnpasset kallades den första (ibland döda) sömnen och präglades av kroppens utmattning. Strax efter midnatt vaknade man och tillbringade en till två timmar i vakenvila. Därefter följde den andra sömnen, morgonsömnen.

Vakenvilan var ett särskilt tillstånd av stilla aktivitet. Ibland steg man upp för att gå ut en sväng, röka en pipa, byta några ord med en granne, urinera. Men oftast stannade man kvar i sängen, bad böner, samspråkade med den man delade bädd med, reflekterade över dagen eller över en dröm, lät sinnet vandra i det introverta tillstånd som den religiösa praktiken satte högt. Samlag (som man var för trött för efter dagens arbete) ägde ofta rum under vakenvilan.

ur Melankoliska rum av Karin Johannisson
Publicerat den

Nästan perfekt

Det är när jag stiger av bussen i skymningen en hållplats innan min egen för att gå förbi tallarna och den doftande jasminen som insikten slår mig. Just här i det som är nu trivs jag på ett sätt jag inte gjort på flera år. Jag kan hitta flera anledningar:

1. Kilona jag börjat tappa, jag rör mig lite lättare nu – när jag möter män dras axlarna inte längre ned och fram, ryggen rätas ut, rak och stolt.

2. Att jag numera känner en eller två människor i den här staden, att kunna säga saker som ”igår hos X berättade Y en så rolig sak, vänta ska du få höra.

3. Orden kommer lite lättare nu, när jag skakat av mig den senaste veckans sjukdom och utmattning kommer de tillbaka och ramlar ner på vita ark där de fäster sig och lyckligt kikar upp på mig med häpna rop.

4. Lyckan är där du inte är, att gått hela sitt liv med en längtan bort. Den är svag nu, nästan obefintlig. Jag vill ingenstans alls, jag vill vara kvar här, stå stadigt på marken och känna rötterna växa djupt ner som de aldrig gjort.

5. Nej det känns inte omöjligt att hitta försörjning till hösten, något borde jag hitta. Framför allt, slippa den där kvarnstenen om halsen, den som var mina studier, som var min uppsats. Skriva om Louÿs av lust och inget annat, strunta i akademiens sträckta koppel.

Att säga det högt, skriva ner, det är att utmana ödet. Men ta i trä och peppar peppar, låt det vara.

Publicerat den

Hellre det löjliga i att skriva dikter, än det löjliga i att inte skriva några

Helst fulla bokhyllor.
Helst katter.
Hellre Balzac än Dickens.
Hellre vara jag bland främlingar än bära mask bland vänner.
Helst nytvättade lakan.
Helst rosa.
Helst lite ordning i kaoset och kaos i ordningen.
Helst sova länge om morgnarna.
Hellre höga klackar än låga.
Hellre frihet än lön.
Helst slippa vara för trygg eller förtryckt.
Hellre bisatser och parenteser än huvudsatser och utropstecken.

Jämför med Wislawa Szymborskas ”Möjligheter”.

Publicerat den

Heaven knows I’m miserbale now

Efter en veckas skrivande ute på Wiks folkhögskola breder en skön utmattning ut sig – sjukdom skulle jag dock gärna vara utan. Idag var jag hemma vid fyratiden. Sedan dess har jag legat nedbäddat i soffan och lyssnat på Morrissey. Jag känner en begynnande feber bränna under ögonlocken, halsontet lindrar jag med halstabletter, te och honung – matematikern har gått ut och köpt glass åt mig för lindring och tröst. Imorgon bär det av till Drottningholm igen. Därefter fem arbetsdagar, ledig nästa torsdag. Oh, well…