Mörkret

2013 lider mot sitt slut – det har varit ett år av stundtals bländande ljus. Det har varit giftermål och den där lilla volymen Gourmont, för första gången på svenska – arbete som var mer kärlekshandling än arbete. Men om glädje och lycka är svårt att tala.

Avrundningen, de tre höstmånaderna har varit en hel del mörker. Det har varit förkylningar som inte gett med sig, personer i den direkta eller mer avlägsna omgivningen som blivit sjuka – med det kommer molande oro och dov sorg. Vilket i sin tur lett till att mindre än önskat blivit gjort – hjälplöst ser jag de planerade projekten vissna inför mina ögon.

Och jag vill också säga något om pengar – trots att det tar emot (om pengar talar man icke, man reser sina fasader och målar vinnande leenden) – för när man inga har (eller i alla fall, komplicerande få) försvinner insikten därom inte; det är ett tankekluster som aldrig helt vädras ut. Det är en visshet som ligger värkande i magtrakten och ibland reser sig upp genom kroppen för att översvämma tankarna. Då pressar jag handflatorna mot skrivbordet och släpper bokstäverna som förlorat sin mening med blicken; jag vänder mig än en gång i sängen och tankarna börjar mala. Jag måste intala mig att den bästa grund jag kan lägga för den ovissa framtiden är att fortsätta. Att lägga orden i ordning, att mödan nu kommer betala sig sedan. Att det blir bättre, att jag kan göra det bättre – så länge jag inte ger efter för letargi och hopplöshet.

Ställer det i relation till de nära som inte har hälsan – men det är svårt att då glädjas eller känna tacksamhet över att man själv mår förhållandevis bra. Istället: våg av maktlöshet. Om det fanns ett sätt för mig att ta deras sjukdom, göra den till min och dem friska därmed – jag skulle inte tveka ett ögonblick. Läser denna höst Huysmans En Route och ställs inför tanken att helgon och klostrens bröder och systrar drabbas samt utsätter sig för svåra umbäranden för att andra ska skonas. Det är den kristna tanken, givetvis, den korsfäste som dör på korset för våra synders skull, som med sitt blod tvättar oss rena från arvsynden – är det inte så? Men vad säger det dig ”för dina synders skull…” Huysmans gör tanken konkret – lidandet såväl som förskonandet. Det är en tilltalande tanke… Omöjlig, givetvis, för mig som inte kan tro. Som fostrats alltför rationell och tvivlande. Och i slutändan också en godhet för allmän, gå i kloster och lida för främlingars hälsa? En sådan fromhet skulle jag aldrig kunna uppbåda. Det är mina käras smärta jag vill bära, ingen annans; det är dem jag vill rädda, ingen annan.

Återstår: att lägga av sig den tyngande kappa oro och besvikelse vävt om ens axlar.  Skaka av sig refuseringar, stipendieavslag och fortsätta gå ändå; fast i tron att vägen leder någonvart.

Söndag

Det är söndag och jag befinner mig åter på Västkusten hos pappa. Ute är det soligt och fint, i äppelträden hänger svartröda, lite skrumpna frukter som ingen plockat. Av någon anledning får de mig att tänka på radbanden som mormor har uppsatta på väggen. Samma färgskala kanske. Om nätterna ligger jag uppe och läser till småtimmarna och när jag väl släcker lyser månen så starkt och blått att jag inte kan somna. Det känns som om tiden inte rört vid mig, som om jag är fjorton och tjugoåtta på en och samma gång. Som om allt är detsamma, som om jag är densamma.

Varumärket?

Ibland tänker jag alltså att det är en plikt att ställa sin person i böckernas tjänst. Två anledningar: Mellan liv och dikt finns inga vattentäta skott. Det du känner till av omständigheterna kring ett verk (biografiska detaljer om författare, tiden det skrevs under etc. etc.) kommer färga hur du upplever verket i fråga. Ligger det då inte i konstnärens intresse att använda sig även av dessa verktyg för att fullborda sitt verk, upplevelsen av detsamma? Är de inte att betrakta som element som måste läggas till rätta och tillhör således, om än i dess periferi, verket? Vill man förbli sitt verk troget, är det inte rentav nödvändigt?

(Detta trams om att vara ”sann” mot sig själv, eller ”ärlig” i sitt samröre med världen. För det första: som om det fanns en kärna huggen i sten. För det andra: ”lögnen” är inte sällan långt sannare än verkligheten. Och Oscar säger: ”Den enda sorts lögn som är fullständigt oklanderlig är lögn för lögnens egen skull, och som jag redan påpekat är det högsta stadiet inom detta område lögnen inom konsten.”)

Likväl vill man inte att dessa verkets omständigheter ska överskugga verket. En alltför färgstark personlighet, en alltför tydlig röst lägger sig i vägen. Hellre några enstaka penseldrag, ett slags stämning – alltid fattigare än verket självt. En klangbotten ur vilken verkets melodi kan växa sig stark. Konsekvens. Ett namn som förbinder texterna och får dem att tala med varandra, att färga av sig på varandra.

Så om jag nu skulle bygga mitt namn till ett, för att tala i samtidstermer, varumärke… Vilka drag skulle jag då vilja måla? Om man till exempel måste begränsa sig till ett enda begrepp, ett ord? Jag skulle kunna tänka mig… demonisk. Min (olyckliga?) könstillhörighet till trots: kulturhistorien är full av demoniska män men desto färre kvinnor. Men för er, och för världens spruckna spegel, klär jag mig så gärna i Salomes slöjor, tar upp Delilas sax och borstar ut Liliths lockar. Vidare: fattar pennan och slår upp mina böcker.

DSCN1879 - version 2Demonisk?

Om Twitter, djurs självmord samt en ny kontorsplats

Liane de Pougy

När jag nu efter ett par månaders närvaro på Twitter gör en liten utvärdering kan jag konstatera att det mediet passar mig tämligen illa. Att jag är fullkomligt ointresserad av aktualiteter, dålig på att fatta mig kort och blir stressad av att föra dialog ligger mig definitivt i fatet för att riktigt kunna uppskatta formen. Ett flertal inlägg här har exempelvis börjat som något jag i korthet försökte formulera som en tweet. Likaså har den kondenserade formen krävt ett annat slags klarhet i tankarna vilket betyder att det ibland helt enkelt skulle gått snabbare att helt sonika skriva ett litet inlägg här. Det kanske största problemet är min brist på omedelbarhet – jag tänker gärna på ngt lite då och då, över en längre tid. Jag funderade exempelvis länge över det eventuella sambandet mellan sekelskiftets främsta societetsflata Natalie Clifford Barney, Liane de Pougys biografiska skandalroman Idylle saphique och den viktorianska erotiska klassikern Flossie (det finns inget, reddes det sent omsider ut på Bokmässan).

Likväl vill jag inte helt avfärda mediet ifråga. Jag har haft såväl nöje som nytta av att läsa i mitt flöde. Igår uppmärksammades jag på det mycket intressanta ämnet: självmord i djurriket. Känner läsaren exempelvis till att det i Skottland finns en bro, Overtoun bridge, där ungefär en hund i månaden oförklarligt hoppar över räcket, vissa mot sin död?

In the past half-century, some 50 dogs have leapt to their deaths from the same historic bridge. During one six-month period last year, five dogs jumped to their deaths. All of the deaths have occurred at virtually the same spot, between the final two parapets on the right-hand side of the bridge, and almost all have been on clear, sunny days.

Läs mer här

Vidare läsning i ämnet berättar om boskap som kastar sig utför stup, strandade valar och hjortar som för att undkomma jakthundar störtar sig ned i avgrunder. Det intressanta är inte bara de kuriösa historierna, utan snarare vilka frågor det väcker om våra föreställningar om vad som är mänskligt. Inspirerad av ämnet lyckades jag under kvällen sedan författa en kort, erotisk(!?) och (om jag får säga det själv) ganska utmärkt novell med utgångspunkt i nämnda frågeställningar och kuriösa anekdoter.

Framförallt var det trevligt att hitta tillbaka till någon form av skönlitterärt skrivande. Jag är lite kluven till hur mycket av min dyrbara tid jag egentligen bör viga åt just skrivandet. Å ena sidan borde jag söka fler inkomstmöjligheter utöver de stora, men dessvärre inte alltid så lukrativa, översättningsprojekten. Å andra sidan har min käre make för tillfället en tjänst, vilket kanske tillåter att jag ägnar viss tid åt den verksamhet som är förknippade snarare med lust än intäkter.

Vidare har jag hyrt in mig på ett kontor, vilket i och för sig medför en kostnad, men jag tänker att det kommer betala sig då det kommer bli enklare att disciplinera sig där varvid mer kommer att bli gjort. Hittills har jag dock inte suttit på plats ännu då matematikern befunnit sig i södra Frankrike på konferens och jag kan omöjligen åka till IKEA välja ut en kontorsstol utan hans moraliska stöd, än mindre frakta hem den. I hans frånvaro har jag således gjort upp en lista på saker som jag kommer att behöva på detta, mitt nya kontor. I skrivande stund består den av följande: en större bildskärm, nämnda kontorsstol, ett trådlöst tangentbord, en sladd(??) för att koppla samman min MacBook och bildskärmen, en stor tekopp, en fin teburk (med te i), högklackade skor att ha inomhus, min krukväxt (som just nu står i matematikerns arbetsrum på universitetet för att katten inte skall äta upp den), en anslagstavla, en ram till San Michele-planschen från Capri som jag tänkte sätta upp, Svenska akademiens ordbok, samt det mycket precisa ”något fint man kan använda som bokstöd”.

O tempora, o mores

Efter fyra dagars bokmässa (och innan dess en säsong på Drottningholm) infinner sig lusten att dra sig tillbaka till en stuga i skogen. Tystnad och arbetsro. Om Bokmässan kan sägas att hur utmattande det än var, så var det fantastiskt roligt. Alla dessa nya, intressanta bekantskaper! Absinten och min signatur på försättsblad! Baudelaire-seminariet! Nervositeten innan som inkräktade på den första minuten men som sedan rann undan, lugnet och tankarna som kristalliserades och blev klara, kontakten med publiken, att locka den till skratt – ljuvaste bekräftelse. Nå, det var inte fulländat, det finns ännu saker att lära, men det gick över förväntan – bygger lite självförtroende, ger mersmak inför nästa gång.

bild(5)

För att vara ett litet förlag tror jag också att vi sålde ganska bra med böcker. Och det är bra för moralen att träffa den intresserade läsaren; såväl den redan invigde som den nye man lyckats entusiasmera. Likväl innebar mässan ännu en påminnelse om att jag och världen inte är helt i synk. Här hemma brukar vi skoja om att Matematikerns litteraturuppfattning genom att leva med mig snedvridits. För honom är Gourmont och Huysmans lika självklara namn som Baudelaire eller Balzac. För att inte tala om hans totala okunskap när det kommer till säg Jonas Jonasson eller t o m Stieg Larsson. Nå, jag är fullt medveten om att någon som Gourmont är en något perifer figur i det svenska litteraturlandskapet men att Baudelaire eller Rimbaud är vita fläckar eller kanske rentav ointressanta fläckar på den läsande allmänhetens karta är mig obegripligt. Jag är fullt medveten om att den här litteraturen inte är för alla, men jag trodde i alla fall att den var för fler. Eller att det var en fråga om smak, snarare än om kännedom.

Så för att sammanfatta: på en gång glad och styrkt av responsen vi fick – att det finns någon att få – och samtidigt konfronterad med vad jag lägger i begreppet litteratur inte delas av den läsande allmänheten.

Glimt från Italien och sedan reklam

DSCN2247

Eftersom det roar mig att skriva små reseskildringar, och eftersom detaljer annars bleknar i minnet, är jag i full färd med att nedskriva ett par inlägg om bröllopsresan i Sorrento – det dyker säkerligen upp här så småningom. (Om själva bröllopet tänker jag däremot inte skriva, där är detaljer ovidkommande och det betydelsefulla – känslorna och minnesbilderna – är mig allt för privata. I väntan på scenerier och äventyr från Neapelbukten tänkte jag ta tillfället i akt att skamlöst göra lite reklam för Alastors senaste bok: en nyutgåva Huysmans Mot strömmen i Elias Wraaks eminenta översättning. Också de som redan har den första utgåvan (den med det giftgröna omslaget och den liderligt uppfläkta orkidén) kan med gott samvete införskaffa sig denna nyutgåva, om inte annat så för att den, till skillnad från den förra, är vackert illustrerad. Bäst är såklart att ta steget fullt ut och prenumerera på utgivning, förutom glädjen att åtnjuta diverse ynnestar och erbjudanden, bidrar prenumeranten till förlagets, och i förlängningen således även min, fortlevnad.

mot-strommen

Förberedelserna

hillevitiara

Om någon läsare undrar över min ovanligt konsekventa frånvaro beror det alltså på att jag till helgen blir fru – och att detta kräver viss förberedelse. Det är en något märklig känsla. Inte så mycket inför äktenskapet (att min matematiker var det enda valet jag kunde göra insåg jag för länge sedan, det fick mig till och med överge övertygelsen om att aldrig vilja gifta sig som blev min i samband med föräldrarnas skilsmässa) som inför bröllopet. Det är, konstigt nog, lite samma känsla som en ny bok ska komma från tryckeriet. Detta att under lång tid burit något inom sig, planerat och arbetat med det, och snart kommer det att finns där, som en realitet.

Jag viskar tystnad i ditt öra

Det är mycket nu, arbetssituationen något pressad. Lediga stunder bedövar jag sinnet med barockmusik, det enda som riktigt lugnar oron. För mig är det ett slags själens massage, det löser alla knutor. I fredags och lördags smög jag in i teaterns mörker och vilade i ”supersopranerna” Ann-Sofie von Otters och Elin Rombos ljuva stämmor. Tog man sig bara igenom första aktens Mozart (välsjungen, givetvis, men jag har alltid haft lite svårt för Mozart) fick man sig lite Glück till livs och sedan, som encore, ett av de vackraste stycken jag vet: ”Pur ti miro” ur Monteverdis L’incoronazione di Poppea. Det är något med denna operans avslutande duett som upplöser mig på samma sätt Händels musik gör. Som gör att jag till fullo tror mig förstå hur Schopenhauer tänkte sig att man genom musiken kunde befria sig från den annars allnärvarande världsviljan. Jaget upphör, kvar finns bara en yta över ett avgrundsdjup, en yta som krusas. Eller ett fritt fall utan rädsla, viktlöshet. Och när jag sitter där på hårda 1700-talsbänken blir jag plötsligt medveten om de egna hjärtslagen, hjärtat slår så hårt att det häver huden över bröstet, skakar organ och kött ända till ryggraden, jag inbillar mig att bänkgrannarna i ryggen känner mitt bankande hjärta – i bakhuvudet en ängslig omtanke och vilja att inte störa dem. Men mest: befrielsen att upplåta sitt väsen som en musikens resonanslåda; men ett kärl som ljuder, inte toner, utan ren känsla.

När man får nej

400px-Amarna2

Vad hårt avslagen tar ändå. Kroppen lämnas liksom avdomnad och sinnet stumt. Vidare: känslan av att vara i otakt med världen. Att vakna upp i det hermetiskt slutna rummet utan att kunna tyda väggarnas hieroglyfer. Inte: alla dörrar förblir stängda. Utan: inga dörrar står att finna. Du följer väggreliefen med fingertopparna i hopplös jakt på en lönndörr, river dem blodiga.