2013 lider mot sitt slut – det har varit ett år av stundtals bländande ljus. Det har varit giftermål och den där lilla volymen Gourmont, för första gången på svenska – arbete som var mer kärlekshandling än arbete. Men om glädje och lycka är svårt att tala.
Avrundningen, de tre höstmånaderna har varit en hel del mörker. Det har varit förkylningar som inte gett med sig, personer i den direkta eller mer avlägsna omgivningen som blivit sjuka – med det kommer molande oro och dov sorg. Vilket i sin tur lett till att mindre än önskat blivit gjort – hjälplöst ser jag de planerade projekten vissna inför mina ögon.
Och jag vill också säga något om pengar – trots att det tar emot (om pengar talar man icke, man reser sina fasader och målar vinnande leenden) – för när man inga har (eller i alla fall, komplicerande få) försvinner insikten därom inte; det är ett tankekluster som aldrig helt vädras ut. Det är en visshet som ligger värkande i magtrakten och ibland reser sig upp genom kroppen för att översvämma tankarna. Då pressar jag handflatorna mot skrivbordet och släpper bokstäverna som förlorat sin mening med blicken; jag vänder mig än en gång i sängen och tankarna börjar mala. Jag måste intala mig att den bästa grund jag kan lägga för den ovissa framtiden är att fortsätta. Att lägga orden i ordning, att mödan nu kommer betala sig sedan. Att det blir bättre, att jag kan göra det bättre – så länge jag inte ger efter för letargi och hopplöshet.
Ställer det i relation till de nära som inte har hälsan – men det är svårt att då glädjas eller känna tacksamhet över att man själv mår förhållandevis bra. Istället: våg av maktlöshet. Om det fanns ett sätt för mig att ta deras sjukdom, göra den till min och dem friska därmed – jag skulle inte tveka ett ögonblick. Läser denna höst Huysmans En Route och ställs inför tanken att helgon och klostrens bröder och systrar drabbas samt utsätter sig för svåra umbäranden för att andra ska skonas. Det är den kristna tanken, givetvis, den korsfäste som dör på korset för våra synders skull, som med sitt blod tvättar oss rena från arvsynden – är det inte så? Men vad säger det dig ”för dina synders skull…” Huysmans gör tanken konkret – lidandet såväl som förskonandet. Det är en tilltalande tanke… Omöjlig, givetvis, för mig som inte kan tro. Som fostrats alltför rationell och tvivlande. Och i slutändan också en godhet för allmän, gå i kloster och lida för främlingars hälsa? En sådan fromhet skulle jag aldrig kunna uppbåda. Det är mina käras smärta jag vill bära, ingen annans; det är dem jag vill rädda, ingen annan.
Återstår: att lägga av sig den tyngande kappa oro och besvikelse vävt om ens axlar. Skaka av sig refuseringar, stipendieavslag och fortsätta gå ändå; fast i tron att vägen leder någonvart.
Hillevi Norburg 