När stormen kom till Valldemossa
Kära dagbok. Idag kom hösten och med den höststormarna till Valldemossa. Vinden river trädens kronor och kastar skyfall efter skyfall mot vårt hus, som knakar och knäpper i ovädret. Fönsterluckor och dörrar slås upp, ett litet kaktusträd i trädgården har brutits.
Det var länge sedan jag sov så dåligt som i natt. Mitt sinne vandrade från mardröm till mardröm – den ena mer sinnrikt utarbetat av mitt minst sagt diaboliska undermedvetna. Och på detta stormen utanför och någon gång under natten ett insektsbett som jag i mitt omtöcknade tillstånd övertygades pm måste härröra ur en (förmodligen giftig) spindels käftar. Framåt femtiden stod jag inte ut utan ringde och väckte min make – ett hav, det klaustrofobiska i att befinna sig på en ö!, en kontinent bort – som kunde lugna mig varvid jag ändå fick några timmars förhållandevis ostörd sömn.
Efter en sådan natt skulle man kunna tro att arbetsfliten vägrade infinna sig. Icke så! Jag har haft en utmärkt dag hittills, inspirationen flödar och liksom i karp- och sköldpaddsdammen jag har utsikt över går vågorna höga i mitt inre. Eftersom jag nu bor i det minsta av de tre rummen som är i bruk lade jag utan samvetskval beslag på den inglasade verandan där jag tillbringat hela dagen i stormens halvljus tillsammans med Vivaldi och Paulina 1880. Med andra ord finns all anledning att vara nöjd med tillvaron – men jag fruktar att mornarna jag vaknar i ett tillstånd av yttersta förvirring, övertygad om att jag är i min egen säng, chockerad av att omgivningen är främmande och fel, kommer att komma med all större regelbundenhet. Jag ser mig gärna som en resande, kosmopolitisk människa – egentligen gör det mig utmattad och allra helst kryper jag ihop som kräftdjuret i sin snäcka hemma i soffan, i en älskads famn, med en eller två spinnande katter intill.
Söndag i Valldemossa
Kära dagbok. Idag har jag ägnat mig åt de smått fantasilösa och inte speciellt flärdfulla hushållssysslorna. Det skall ske en rockad här på Mallorca – två deltagare åkte i går, en ny kommer idag. Vi två som är kvar har passat på att byta rum, själv övergav jag min balkong för det blå rummet uppe på översta våningen. Dels är badrummet däruppe vackrare, dels finns det något poetiskt med att bo i ett blått rum när texten man arbetar med börjar i – just – ett blått rum:
Det blå rummet är sju meter långt, sex meter brett och nästa fem meter högt. Dagsljuset når det genom ett smalt fönster ett inspärrat av ett galler. Det första intrycket man får är av en mörkt blå atmosfär som härrör ur dess väggar. Stenen är täckt av regelbundna mönster vars motiv utgörs av ett djupblått lövverk målat i en himmelsblå fond. Stuckaturen är också utsmyckad. Där har man återgett ett väldigt gult draperi. På ena sidan faller skendraperiet, det liksom dyker, tack vare en konstfärdig ögats illusion, in i själva rummet. På motsatt sida rivs det dramatiskt itu för att avslöja en stjärnbeströdd himmel och en svindlande balustrad på vilken en knubbig ängel sitter och ler. Det blå rummet är tyst, dess historia lång.
Nå, jag har hittills hunnit bädda rent i mitt eget rum och den nya gästens, samt tvättat inte mindre än fyra maskiner tvätt. Därutöver är det ju söndag idag, så vi gick till marknaden för att inhandla frukt, grönsaker och charkuterier. Det är såhär, när man närmar sig vardagen snarare än semestern i sina vanor som det smått oerhörda i detta företag faktiskt gör sig påmint. Jag kan känna en intensiv, nästan fysisk längtan efter att få omvandla detta från ett ”nu” till minnen. ”När jag tillbringade en månad på Mallorca…”, den röda jorden, lukten av medelhav i vinden, samtalen, vinet, äventyret och arbetet – allt vill jag ordna i ett kabinett med prydligt skrivna etiketter att någon gång ibland ta fram och betrakta.
Den senaste veckan har arbetet emellertid gått trögt; jag ligger – om än inte hopplöst, så likt förbannat – efter i planeringen. De kommande och avslutande två veckorna kommer med andra ord att få ägnas mindre åt äventyr och mer åt disciplinerat arbete.
Valldemossa
Så sakteliga börjar jag landa här i Valldemossa. Jag ogillar resandet i sig, men trivs med att vara på nya platser. Här uppe i de mallorcanska bergen är vädret ungefär som en svensk sommar, precis lagom för den som liksom mig ogillar både värme och kyla. Huset vi bor i är fantastiskt, med utsikt över dalen och bergssidorna. Här växlar jag arbetet med översättningen till nöjesskrivandet på romanen och avkopplande läsning. Mitt rum vetter ut mot en balkong, och i detta gränsland mellan ute och inne, mellan iväg och hemma, sitter jag. En betydlig del av dagen ägnar jag åt att betrakta himlen och de ständigt skiftande molnen. Åh, jag skulle kunna ägna en livstid åt dessa moln. När det blåser upp känner man lukten av hav och sälta, och det är något med den grå bergsväggen jag har utsikt över som påminner om västkustens klippor, får mig att känna mig besynnerligt hemma i detta landskap. Själva staden är pittoresk så att det förslår men ändå genuin på något sätt, varje gränd, varje slingrande gata häpnadsväckande vacker. Det finns mycket katter, många har hundar. Jag tänker alltid att det säger något om ett folk om man ser många husdjur, hur man prioriterar i livet och avvägningarna arbete/fritid. Det finns ingen känsla av overklighet över denna plats – snarare är det så att det är Sverige som bleknar. Och trots denna platsens påtaglighet är steget till litteraturen kort – när jag stiger in i Paulina 1880:s blå rum och betraktar krucifixen, låter mig invaderas av hennes religiösa lidelse är det bara ett steg i sidled från Valldemossas i kyrkor i vilkas skuggor vi lever, helgonbilderna i keramik på stadens väggar. Det är som att de inre och yttre livet står varandra närmare – kanske blir det så när att slå upp fönsterluckorna och se ut är en skönhetsupplevelse i sig, man liksom tränas i det sublima från början till slut.
So long, Sverige!
Tack för all respons på Stasimons 10-årsjubileum. Som vanligt: det gör mig glad och ödmjuk. Jag ska ta och trycka upp den där boken, men det får bli om ett litet tag, kanske inte ens klart i år, eftersom jag imorgon flyr jag det annalkande höstrusket för att tillbringa en månad på Mallorca. Tillsammans med några andra översättare och författare har jag hyrt ett hus där och tanken är vi att ska kunna arbeta koncentrerat i ett mer civiliserat klimat. Under dessa fyra veckor, som jag kommer tillbringa i Valldemossa som Chopin och George Sand, tänker jag framför allt ta igen mig efter en riktigt jobbig vår och en arbetsintensiv sommar, men också: 1. Översätta en bok (for business). 2. Skriva klart en roman (for pleasure). 3. Läsa Nietzsches samlade brev (om än i urval) därför att jag tänker aldrig så skarpt som under hans inflytande. Förhoppningsvis har vi ett toppen wifi så att jag kan blogga och instagramma därnere, annars hörs vi den 16 november igen.
Hur skulle det man inte betalar ett pris för kunna vara något värt?
Tycker inte ni att världen blir allt påtagligare, att det blir svårare att vända sig ifrån den och inåt, bortom? Det känns snarast oansvarigt, rentav oanständigt? Du går från ditt bekväma boende i bostadsrätt i Stockholms innerstad till ditt arbete och möter på centralstationen människor som lämnat allt, förlorat allt – för att komma till vårt kalla land och förvaras i en tröstlös gympasal, till ett land där statsministern låter sätta upp tältläger fast första frosten nalkas: bitande, dödlig. I samma stund, där civilisationen en gång grydde: blod och död, halshuggning och död och tusenåriga monument som sprängs i bitar. Det är ohyggligt, nästan outhärdligt att tänka på. Det är en allt livets, det skönas och det godas, negation, lika svart som mördarnas banér. Det är så att man önskar att en gammaltestamentlig gud skall vakna till liv och stiga upp ur den röda myllan. Trampa, trampa allt i sin väg… jag kan inte sluta tänka på Jesaja:
Vem är han som kommer från Edom,
från Bosra i högröda kläder,
så präktig i sin dräkt,
så stolt i sin stora kraft?
”Det är jag, som talar i rättfärdighet,
jag, som är en mästare till att frälsa.”
Varför är din dräkt så röd?
Varför likna dina kläder en vintrampares?
”Jo, en vinpress har jag trampat, jag själv allena,
och ingen i folken bistod mig.
Jag trampade dem i min vrede,
trampade sönder dem i min förtörnelse.
Då stänkte deras blod på mina kläder,
och så fick jag hela min dräkt nedfläckad.
Ty en hämndedag hade jag beslutit,
och mitt förlossningsår hade kommit.
.
Det där hoplappade trumpetfodralet som färdats över medelhav och längs Europas vägar: fodralet gör liksom verkligheten surrealistisk. Som vore man del av ett större narrativ, historiens pennor hörs raspa, men man själv är för liten och obetydlig för att se berättelsen ety den är alltför stor. När jag en gång började intressera mig för litteraturen, då var det av ren leda (stämning: the rain falls hard on a humdrum town). De världar som blommade i mig tycktes verkligare än själva verkligheten. Jag berömde mig för mitt dubbla seende, jag kunde tillbringa dagar att sitta i min soffa eller ligga på min säng och dagdrömma. De artificiella världarna framträdde för mig klara och tydliga, världen själv var grå och tråkig. Nu brinner världen, och det är svårare att döva sina öron för dess larm, att sjunka ned i boksidorna. Inte för att jag hemsöks av något slags idealistiskt patos om att jag vill ut och göra gott, utan för att världen med sina nyfunna konturer vunnit i, ja, påtaglighet. Men på något sätt förhöjs litteraturens värde i detta tillstånd, den är svårare att tränga in i, visst, men hur kan det man inte betalar ett pris för vara något värt? Man måste ge upp lite av den verkliga världen, av den omtöcknande, ohyggliga, berusande känslan av att vara i all denna påtaglighet, all denna verklighet. Man måste vända den ryggen och den rörelsen betyder något nu när det faktiskt är något man vänder sig bort från. Man går hem från arbetet och tar tunnelbanan hem. Man sätter sig vid skrivbordet, slår kanske upp ett glas champagne och tvättar sitt inre rent från bilden av trumpetfodralet. Ur sitt medvetande utplånar man allt vad flyktingkris och syrienkrig heter: man tar steget till en annan tid, en annan värld – dold och antydd – och låter den för en timme eller två vara verkligare än verkligheten. Och den handlingen är ohygglig – men i all sin ohygglighet sublim och oändligt skön.
Hemkommen från bokmässan
Jag hade tänkt skriva ett blogginlägg idag men istället blev jag kvar på kontoret till strax efter sju trots att jag lovat mig själv att gå hem senast 16. Det är problemet när ens arbete är så förbannat roligt och förvillande likt ens fritidsintressen. Alltså satt jag och pysslade med Alastors nyhetsbrev – jag lägger så att säga alla mina ägg i en och samma korg. All formuleringsglädje, all tid går till det där lilla förlaget. Idag var en synnerligen lyckat dag, då jag på ett högst naturligt sätt fick använda ordet fantasmagori. I säkert ett par månader nu, sedan jag först lärde mig ordet ifråga, har jag väntat på ett tillfälle att bruka det. Och nu, äntligen!
I övrigt har jag varit sjuk sedan jag kom hem från Bokmässan i måndags (ja, idag var första dagen på jobbet, därav förmaningen om att ta det lugnt). Det var en synnerligen lyckad mässa för vår del: absintminglet häpnadsväckande välbesökt, många spännande möten, ett panelsamtal som gick bra, en framgångsrik stöld av ett ballong-A från N[a]tur&Kultur-festen, god försäljning etc, etc. Inga skador, bara den där förkylningen som fick mig i sitt grepp redan på söndagen. Så, ja, jag har legat hemma på soffan med fönstret öppet (under en filt för den perfekta kombinationen frisk höstluft/värme!), druckit apelsin- och ingefärsjuice (övertygad om att denna mirakeldryck skall göra mig frisk!) och ägnat mig åt att lyssna på Arvo Pärts Stabat Mater och skriva erotiska noveller om Henri de Guise – så som man gör när man är sjuk. Ah, men det jag ville göra var att tipsa om det där nyhetsbrevet. Ni kan läsa det här! och i vänstra, övre hörnet finns en knapp där det står SUBSCRIBE och den kan man trycka på och sedan skriva in sin mailadress och således prenumerera på detta förnämliga nyhetsbrev som utkommer en gång i månaden!
— Et l’orgueil, ce trésor de toute gueuserie, Qui nous rend triomphants et semblables aux Dieux!
Klockan är strax innan midnatt och jag ligger med fönstret öppet mot Långholmsgatan i det rum som förutom mitt sovrum även är mitt vardags- och arbetsrum (den är liten, min lägenhet). Jag kan bli lite förundrat över trafiken som susar förbi därute, jag menar, det är måndag natt, vem är det som är ute och åker? Riktigt stilla är det bara tidiga söndagsmorgnar, annars alltid detta brus (så är det när man bor mellan broar, antar jag) som jag fått svårt att vara utan.
Jag lyssnar på musik, är behagligt berusad efter kvällens avslutningsmiddag med sommarens arbetsplats. Lite lagom omtöcknad så att alkoholen liksom fungerar som en välvillig stötdämpare mot den alltid alltför kantiga och skarpa verkligheten. När jag i våras sade upp mig från Drottningholm 7 års trygghet för en obestämd framtid sade jag mig att jag ett 1. ägna mig åt storartad litteratur och 2. jobba på min alkoholism – såsom man gör när man är mellan förvärvsarbeten, och det var nästan helt uppriktigt menat. Jag var dessutom i färd med att översätta Vivien då, att förneka sig – vägra kroppen näring och släcka sitt sinne i spritångor, det var min utopi. Nå, nu verkar det inte ligga för mig – jag lyckades inte hålla fast vid arbetslösheten eller anorexin, inte göra alkoholen till en vana.
Men vad ska man göra? Man får helt enkelt inse sina begränsningar… Och tröttheten när man arbetar väldigt, väldigt mycket – den är inte helt olik salongsberusningen? Och ändå tror jag att allt kommer att falla på plats, till slut och på målsnöret. Bokmässan står inför dörren och vi kommer naturligtvis vara på plats alla fyra dagar – kom och hälsa på mig i monter B04:49 om ni skulle ha vägarna förbi Göteborg nästa vecka. Jag kommer också delta i ett panelsamtal på torsdagen, samma kväll är det även absintmingel… Ah, bokmässan. Även jag reagerade på den där annonsen i DN. Det är bara fullbordan av den rörelse som påbörjats för länge sedan där vi gått från verket till personen. Och om det personer vi ska ägna oss åt, varför inte rationalisera och strunta i de förhållandevis inte så publikfriande författarna till förmån för dem som har till enda merit att odla sin personkult, dvs kändisar. Min man frågade om det inte finns författare som skriver, ska vi säga inte-särskilt-sublim?, litteratur men som är bra på att marknadsföra en persona, annonsansikten. Naturligtvis gör det ju det, men en Guillou eller Läckberg är inte publikfriande nog, inte tillräckligt fräscht. Och här en liten utvikning om kulturvärldens dåliga självförtroende: naturligtvis kan vi inte locka folk till bokmässan med… BÖCKER! Kidsen lyssnar ju bara på poddar, eller kollar på vloggar – bara genom att lura in dem med en, eh, annons i DN (?) kan vi få dem hookade på litteratur. Har ni varit på bokmässan någon gång? Det är smockfullt med folk, jag LOVAR. (De flesta är dock vad man brukar kalla kulturtanter, och efter ett antal år i kulturvärlden har jag förstått att det är något JÄVLIGT FEL med kulturtanter eftersom alla alltid vill få in andra målgrupper än just den.) Det måste vara så att folk faktiskt lockas av en mässa full av böcker och seminarier om litteratur, kändisspottingen kan vara kul, men jag törs säga att den är sekundär? Varför är man så snabb att ängsligt underkänna såväl det man försöker sälja in som sin primära målgrupp? Och nej, jag håller inte med Karin Olssons text i Expressen – för vaddå ”förlagen”? Annonsen är bokmässans, och den svenska förlagsfloran är förlösande diversifierad, men man måste kanske se längre än till de stora drakarna – men läser man kultursidorna eller följer kulturprogram i tv och radio framträder inte den bilden, eller hur…?
Är jag bitter? Kanske det. Men betänk hur omöjligt det vore med en bokmässeaffisch som frontar med BAUDELAIRE. Det är ju fullkomligt otänkbart, det vore rentav missledande marknadsföring – för Baudelaire är ju inte där, även om hans BÖCKER är. Och det, kan jag tycka, är en lite sorglig tanke.
Som inte tycks ha någon annan källa än tingen själva, som man finner i Romantikens tavlor
Det där märkliga ljuset häromdagen, när alla sociala medier-flöden plötsligt översvämmades av regnbågar. Jag var ute och promenerade, ensam, lycklig. Ett ljus som kändes närmast artificiellt, som hade det ingen naturlig källa. Det var inte riktigt som att röra sig bland teaterkulisser, även om det föll snett som över scengolvets trätiljor. Träden på Reimersholme blev inte platta och tvådimensionella – tvärtom – det var som att de fick liv och grenarna att vrida sig om sig själva som äspingar. Grönskan, den tidiga sommarens, lyste allt för stark och det var som om där fanns ljus inuti tingen, redo att spränga fram: fick allt glöda i stillsam brand. Det fick mig att tänka på Romantikens målningar. Ja, och barndomens favoritrum på Bohusläns museum frammanades och med det dramatiska Düsseldorf-måleriet och Marcus Larsons Svenskt vattenfall från 1856. Och när jag gick ut från museet låg romantiken som en slöja över mina ögon och det bohusländska landskapet blev dramatiskt och besjälat. Jag stod vid Silverfallet utanför Ljungskile och tänkte inte ”där är det, det är som på Louvren”, jag lät min blick illuminera det och göra det lika spännande som Larsons svenska vattenfall.
Så märkligt att se naturen härma konsten, att tjugo år senare gå på Reimersholme och påminnas om tavlan som mina gymnasielärare på konstlinjen kunde raljera över och nästan framställa som suspekt i all sin nationalism och hembygdssvärmeri. Idealiserat? Brist på realism? Men det är ju där, ljuset utan källa – över Hornstull, över hela Stockholm och det ritar regnbågar i skyarna! Jag ska inte säga att mina ögon tårades, men jag fylldes av ett vemod. Ögonblicket var så vackert, verket så fulländat, men över innan man knappt insupa dess nyanser. Min promenad fortsatte, de förvridna träden blev till hus och färgerna djupnade. Jag tänkte att det var så vackrare så, ögonblicket som kom och gick. Kanske vackrare än konsten som inte är flyktig utan evig, en fåfäng revolt emot intet som ändå kommer svälja oss alla och allt med oss. Men den tillåter oss att skärpa blicken så att vi i det korta ögonblicket är förberedda på ett ljus utan källa, att vi hinner se det och avnjuta det lite grundligare innan skuggorna faller.
Chaos is a ladder
Jag tror ju som bekant med detta att vara generös. Att tänkande föder mer tänkande, att man kan skumma av intellektets ymniga bägare och låta skummet bli till blogg och skummet till mer seriös verksamhet. Detta underbara att inte tala (bra tankar kommer sällan till mig i stunden, andra människor, även närmaste av vänner, gör min tanke nervös och orolig), men ändå vända sig till någon och ibland få ett gnistrande svar. Förr i tiden var det brev, numera vet jag inte riktigt vad det är (Twitter?) – jag håller fast vid min lilla blogg liksom jag gjort i snart tio år. I denna mina skriveriers lekhage har det då och då uppstått ett resonemang värt att bevara, en formulering att leta sig in i någon annan text och framför allt: bekantskaperna jag gjort genom bloggen! Allt det vackra i mitt liv kan liksom härledas tillbaka till detta mitt anspråkslösa internetgrubblande. Ge upp det, gå vidare? Det ligger inte i min natur, jag utvecklas mycket lite – blir snarare det jag redan är, det jag alltid varit, lite mer, lite djupare. Kanske hade jag önskat annorlunda, men har förlikat mig med att det så det är. Jag är som jag är.
***
Nå, den senaste tiden har varit… ska vi säga omtumlande? Från att ha haft tre-fyra olika jobb (lite beroende på hur man räknar) varav ett tog allt för mycket av min sinnesfrid, rann till sist bägaren över. Så: sammanbrott, uppbrott – ja, uppsägning, och till slut lättnad. Ett av brödjobben struket, i det andra ett uppehåll till hösten. En mager sommar väntar, men en sommar i frihet. I oredan och osäkerheten kan avgrunden vänta, men också rörelsen uppåt. Våga riskera fallet och vinn kanske höjden och den tunna luften. Så jag tillbringar tiden på kontoret, arbetar så intensivt jag kan. Ger arbetet den näring det behöver – promenader, nöjesläsning, andra små njutningar. Och jag letar uppdrag, försöker bredda verksamheten så att den här tillvaron kan få fortgå, ostörd. Översättningar (av icke-sekelskiftes, mer kommersiell karaktär), språkgranskningsuppdrag, artiklar.
***
Det kräver sin tid, så kanske frånvaron fortsätter. Till dess tänkte jag skamlöst tipsa om lite skriverier som kan sysselsätta er så länge. En del är gammalt, men jag har nog inte tipsat om det tidigare (och har jag det ser jag ingen skada i att upprepa mig). Här kan ni till exempel läsa min understreckare om Renée Viven. Och på den utmärkta Tidskriften Stadens hemsida ligger numera nummer 5 uppe där man kan läsa min novell Delila. Den som tycker detta är alltför anspråkslöst hittar här en hel roman av Jean Echenoz där jag översatt ett och ett halvt kapitel.
***
Till sist: I början av april höll jag ett litet föredrag om dandyismen och hittade då följande lilla dikt av den oförliknelige dandyn Robert de Montesquiou (bättre dandy än diktare, av detta att döma) som jag nu måste delge er:
J’aime le jade
Couleur des yeux d’Hérodiade
Et l’améthyste,
Couleur du sang de Jean-Baptiste
(”Jag älskar jade/Färgen av Hérodiades ögon/Och ametist/Färgen av Johannes Döparens blod” – på franska rimmar det! I all sin enkelhet alla symbolismens attribut: urholkade och vulgärt förstådda. Jag måste skriva mer om denna dikt, den vill så gärna vara symbolism att den misslyckas: symbolen reducerad till tom symbolik!)
Hillevi Norburg 