Kategori: Betraktelser

Publicerat den

Om Roms vatten, kloaker och det som dväljes däri

Antikens Rom var en ditintills ojämförlig metropol. Möjligen gick dess like på den tiden att finna i Asien men i Europa skulle det dröja till 1800-talets storstäder som Paris och London. En stad av sådan magnitud krävde givetvis en avancerad infrastruktur för att garantera invånarnas välmående och hälsa. Från bergstrakterna runt Rom kom akvedukter med friskt vatten. Få var dem som hade vatten i hemmet, man gick vanligtvis till närmsta fontän och hämtade vattnet. De mer välborna skickade en slav eller köpte vatten av någon av de många vattenbärarna som stod för hemleveranser. I de samtida satirskrifterna utmålas vattenförsäljaren som ett föga statusgivande arbete och som en tröst för uttråkade hemmafruar – vi kan kanske dra en parallell till dagens rörmokare som får spela en liknande roll i scenarier av dylik ekivok art. Hursomhelst, vattnet och annat hushållsavfall var också tvungna att lämna huset. Man hade inga vattenklosetter och hällde helt sonika ut avskrädet på gatan utanför huset. Där löpte vattenrännor som skulle föra bort vatten när det regnade eller när fontäner och floden svämmade över. På det viset sköljdes också skräpet bort och ner i Roms kloaker.

Roms kloaksystem var intrikat och byggdes ut väsentligt under den romerske kejsaren Augustus. Ytterst få hushåll var dock kopplade till detta kloaksystem. Avsaknaden av vattenlås skulle ha tillåtit de föga angenäma odörerna att stiga upp i huset. Dessutom var dessa gaser direkt hälsovådliga. Det underhållsarbete som utfördes nere i kloakerna var nästan uteslutande förbehållet kriminella då man riskerade att kvävas. Liksom senare i de viktorianska London fanns också problemet med den kraftigt explosiva metangasen som bildades. Det kunde därför hända sig att våldsamma explosioner uppstod. Ett annat problem förbundet med att ha en direkt anslutning till kloakerna var att man kunde få ovälkomna gäster. Det vanligaste var råttor men det berättas även om mer exotiska visiter. Aelan skriver i sin skrift Om djur att en fiskhandlare fått ett nattligt besök av en opportunistisk bläckfisk som lyckats ta sig upp och ätit upp handlarens lager av konserverad fisk.

Publicerat den

Orchidaceae


Min största glädje just nu är att den orkidé som vi fått utav matematikerns högstadiefröken (säger man ens så nuförtiden? vad annars? lärarinna?) överlevt 1. katterna 2. sedvanlig vanskötsel. Orkidéer har aldrig varit mina favoritblommor men det har visat sig att de är de enda blommor/växter som mina katter lämnar i fred.

***

Faktum är att jag inte kan betrakta orkidén utan att dra mig till minnes Huysmans beskrivning i Mot strömmen:

Den påminde om en träsko, om en liten skål över vilken en människotunga var uppvikt, med senan undertill spänd, så som man kan se den på illustrationerna i böcker som behandlar åkommor i halsen och munnen; två små jujuberöda vingar, som tycktes lånade från ett barns leksaksmölla, fulländade den groteska uppsättningen under tungan, färgad som drägg och skiffer, samt ett glänsande etui vars innertyg dreglade ett visköst klister.

***

Visst var det i ett avsnitt av Morden i Midsomer som mordgåtan kretsade kring ovanliga orkidéer en gång? Det var en gul blomma som hette eller såg ut som en toffel och var hemskt ovanlig. I kategorin ”yrken som tilltalar mig men som dessvärre inte finns längre eller av annan anledning är mig ouppnåeliga” hittar man just orkidéjägare. Tänk att färdas jorden runt i jakt på sällsynta blomster. Jag ser mig i sällskap med infödingstolken talandes med lokalbefolkningen i bortglömda avkrokar. Visst har de sett den blomma jag beskriver, den växer längst in i djungeln/högst upp på berget/bara i spindelinfekterade grottor. Varvid en halsbrytande färd mot den åtråvärda blomman väntar för att den så småningom skall finna sin väg till världsmarknaden och inbringa mig stora rikedomar. Trots min växande förmögenhet ger jag dock inte upp mitt våghalsiga yrke, det är inte pengarna som lockar utan jakten själv.

.

Publicerat den

Kulisserna

Hemma hos Mallarmé, en annan kuliss

Ibland tänker jag att allt det jag upplever och läser, det blir bara rekvisita i min hjärna. Senaste skogspromenaden blir en bild att klistra på väggen; på golvet ligger några begrepp från senaste Nietzsche-seminariet och skräpar. Det finns människor som förmår göra kunskapen, intrycken, till delar av dem själva. Så inte för mig. Jag går i mitt rum och dammar, gör fint och ställer till rätta. Putsar en versrad av Mallarmé och ställer tillbaka på sin piedestal. Kulisser i mitt cogito där mitt jagväsen, min existens essens, kryper som en svart skogssnigel lämnande efter sig ett pärlband av glänsande sekret…

Publicerat den

Om Askungens toffel

Ibland tänker jag att jag borde dela med mig av den kuriosa jag stöter på i mitt myckna läsande. Trots att det ibland kan tyckas banalt och fullständigt ointressant för omvärlden men jag resonerar som så att 1. om jag inte kände till det finns det säkerligen minst en till människa som inte heller känner till det och 2. om jag fann det underhållande eller intressant finns det säkerligen minst en till som också skulle finna det underhållande och intressant.

En sådan liten historia är den om Askungens sko. I den välkända Disney-filmen får vi veta att den för historien så centrala skon är gjorde utav glas. Detta bygger dock på en missuppfattning. Sagan om Askungen har i olika versioner varit i omlopp sedan antiken (den förklädda flickan av folket, jakten på en skos/sandals/toffels ägarinna) men får sin moderna form i Charles Perraults saga från 1697 och det är också här glasskon introduceras. Kanske är toffeln av glas ett bättre sagoattribut då skor av glas aldrig varit i bruk. Ursprungligen var dock sagan betydligt närmare verkligheten då skon ifråga var gjord utav ett pälsverk. På fjorton- och femtonhundratalet var det i Frankrike endast adeln som tilläts bära päls (jmfr med hermelinernas roll på de adliga vapnen). Att bära pälsverk som överträffade den egna rangen var belagt med stränga straff. Vissa synnerligen sällsynta skinn var endast reserverade kungar, hertigar och herrar med synnerligen höga ämbeten. Ett sådant skinn var gråverket, den kejserliga sobeln. Man skiljde då på större och mindre gråverk. Ordet för gråverk är i franskan vair. Detta ord var då Perraults Askungen-saga började tryckas nästan ur bruk så toffeln som ursprungligen varit av mindre gråverk (menu vair) blev nu gjord utav glas (verre).


Scarlett Johansson som Askungen

Publicerat den

En svart tröja

De senaste veckorna har jag vid ett flertal tillfällen gett mig ut att botanisera i de klädbutiker Uppsala har att erbjuda. Uppdraget tycktes enkelt: en svart tröja. Stickad, gärna V-ringad, inte för lång (dvs till midjan, inte höfterna och beyond), inga konstiga ärmar, inte för löst stickad så den blir genomskinlig, och i en inte alltför dålig kvalitet då i synnerhet svarta plagg som blivit urtvättade ser rent bedrövliga ut. Denna tröja skulle jag ha över kjolar och klänningar för att helt enkelt inte frysa ihjäl i den höstkyla som nu råder på denna alltför nordliga breddgrad.

Det har dock visat sig stört omöjligt att finna denna enkla, svarta tröja. Jag vet inte hur många butiker jag gått i – inga svarta tröjor som uppfyller ovanstående kriterier. Jag vädjar nu till läsarskaran: vet någon var man kan finna en sådan tröja?!

***

Mer om mode: Drömde jag eller läste jag någonstans att Diors The New Look är tillbaka? Längre kjolar och markerad midja (tack Mad Men!) etc. Är det något vi kommer få se i butikerna snart? I hope so.

Inte bara för glädjen att klä sig i sålunda snitt utan för att låta det stackars ögat vila när man lämnar hemmet. Häromdagen satt jag vid Stora Torget och väntade på bussen som skulle ta mig hem. Jag kunde inte undgå den i många fall kroppsliga misär som oberört flanerade förbi. Det är helt enkelt inte alla förunnat att ha en fysik som passar i struprörsjeans. Det finns veck och översvällande ingen annan människa skall behöva tvingas se. Och det krävs rätt mycket för att man skall lyckas ha en knappt befintlig kjol som precis täcker rumpan eller för all del : endast strumpbyxor. Man får acceptera att alla inte kan ha alla sorts kläder. Så mycket bättre om vi får återse de förlåtande långa kjolarna utan att dessa för den skull känns tantiga… utan sexiga och klassiskt eleganta.

Publicerat den

Parisminne: Have you met Miu?

På rue Saint Honoré fanns en massa tjusiga butiker men den jag var mest nyfiken på var Miu Miu, Pradas lite mer ungdomliga märke. Vi steg in i den tjusiga butiken, och jag måste erkänna att detta var första gången jag vågade mig in i en så fashionabel butik. Tidigare hade jag alltid känt mig alltför malplacé och inte ens under mina bravadiska stockoholmsdagar 2008 hade jag tagit detta steg. Nu stod vi dock i Miu Mius fantastiska butik, inredd med puderrosa tapeter i matt sammet och mjuka heltäckningsmattor.

Det fanns ett antal butiksbiträden men bara en annan kund förutom vi. Vi tackade artigt nej till hjälp och började titta på kläderna och skorna (skorna!) som fanns till försäljning. Vi noterade strumpor för 90 euro vilket kanske säger något om prisnivån i butiken. Efter att ha gjort ett varv i butiken, utan att ha hittat skorna med svalmönstret på som jag sett på diverse modemagasin, såg jag dem i ett skyltfönster. De var inte skorna med svalorna, utan ett par andra i rosa lack. – Tycker du inte de är fina? viskade jag till min matematiker som höll med. Vi hittade dem sedan ute i butiken, nedanför en av de uppställda mannekängerna. – Får jag prova dem, frågade jag min älskling med bultande hjärta. – Det är klart, svarade han. Butikens enda manliga biträde, en ung parisare med studsigt hår och fina drag hade under vårt samtal närmat sig och jag bad honom nu om att få prova de rosa skorna. Han frågade mig om min skostorlek och medveten om att storlekar skiljer sig åt i olika länder svarade jag med viss osäkerhet mina svenska 37. Han tog fram de två 37 ½ som råkade vara de som stod framme och vi bestämde att pröva dem till en början. Jag satte mig sålunda på en av de mjukt stoppade bänkarna och började ta av mig mina skor. Till min stora häpnad sjönk den unge mannen ner framför mig och trädde varsamt skon på min fot varvid han knäppte spännet. Jag kände mig som en blandning av Askungen och Sex and the City:s Carrie – det var som en dröm. Dessutom satt skorna alldeles perfekt (trots att jag vinglade till när jag ställde mig upp, ovan som jag blivit vid decimeterklackar och platå). Jag gick några steg, som förtrollad av dessa underbara skor. Ynglingen hjälpte mig sedan av med skorna, och jag tog på mig mina egna. Han undrade sedan om vi ville ha dem. Jag förhörde mig om priset och fick 390 euro till svar. – Vad säger du? frågade jag min pojkvän som inte riktigt verkade hänga med på vändningen som eftermiddagen tagit. Han svarade något ohörbart och jag tackade butiksbiträdet och sade att vi skulle tänka lite på saken.

Väl ute gick vi bort till Place Vendôme och promenerade långsamt runt det exklusiva torget. Först nu insåg matematikern att jag faktiskt menade allvar med skorna ifråga, och min förälskelse måste ha lyst igenom mitt entusiastiska anförande. Det är säkerligen besvärligt för en man att till fullo förstå den effekt ett par skor kan ha på en kvinna. Jag är inte speciellt intresserad av handväskor och andra accessoarer: min svaghet är skor. Och för dessa ljuvliga Miu Miu-skor hade jag fallit helt och fullt. Matematikern å sin sida var ytterst tveksam till saken ifråga och efter att ha diskuterat fram och tillbaka kom vi fram till att det kanske fanns utrymme i budgeten ändå, då vi båda fått tillbaka ganska generöst på skatten. Vi bestämde dock att gå hem och räkna igenom budgeten först och komma tillbaka till butiken kanske redan nästa dag om det verkligen fanns möjlighet att köpa skorna ifråga. Trots detta var jag, som gärna hade fått med mig dem hem redan samma dag, något heartbroken. Vi gick till de närliggande Tuilerie-trädgårdarna där vi hittade en bänk med utsikt över en liten damm. Där satt jag med min älsklings arm om mig och tänkte på att han nog måste älska mig ändå, som överväger att köpa mig skor för 390 euro.

Publicerat den

I Stadsskogen


Efter den katastrofala joggingturen häromdagen då min stackars matematiker var tvungen att uppbåda alla sina pep talk-skills för att jag över huvudtaget skulle ta mig runt rundan och den efterföljande smärtan i hela kroppen som ansatt mig de senaste dagarna insåg jag att min stackars kropp skriker efter lite ordentlig träning. Eftersom jag jobbade sent idag och visste att hemma väntade både disk och fotbolls-VM var det högst osannolikt att jag skulle orka ut i löpspåret. Därför bestämde jag mig för att promenera hem. Det måste ha åskat under eftermiddagen, det var blött på gatorna. Laddningen hade gått ur luften men den var fortfarande tung och tjock när den rann ned i lungorna. Ett lätt tryck över bröstkorgen. Vid Akademiska upptäckte jag en fontän jag inte sett tidigare, dels trappavsatser nedåt och sedan, i mitten, något som såg ut som en boktrave. Det var en stillsam och vacker liten plats. Jag lade den på minnet. Uppsala var öde och inte ens någon ensam lodis hade slocknat på någon av bänkarna trots att det kändes som en typiskt avskild plats som skulle kunna tas i besittning av lodisar. Jag gick längs villagator och såg inte en själ. Jag kände lukten av grill och blev i vanlig ordning lätt illamående men människorna syntes inte till. Sen kom jag till Stadsskogen. Jag tänkte: om jag håller mig till stigarna jag känner till är jag snart hemma.

*

Det har fattats ett beslut, förstår ni. Det skedde inte i Paris, det har växt fram sedan vi återvänt. Jag tror att det är ett avsked, en insikt om att det nog blir Uppsala och jag nu – sorry Stockholm. Jag vill bli kvar vid den här skogen. För det är en skog, en riktig skog, trots att den ligger mitt i staden. Det är samma känsla som i min barndoms skogar, samma atmosfär. Sånt finns inte i Stockholm.

*

Jag går in i Stadsskogen och tänker: en dag kommer jag göra den här skogen till min. Jag skall lära mig alla träd, alla stenar, alla stigar. Det är annars stigarna som är problemet i Stadsskogen, de är för många och nästan inga är märkta med namn eller färger – inte heller finns de utmärkta på kartorna. Träden står tätt, marken platt – någon överblick är omöjlig att få. Min färd börjar bra, som planerat håller jag mig till Kåbostigen. Tystnaden kring mig är kompakt. Eller. Det är egentligen långt i från tyst. Det är bara de ljud som hör människor till som saknas. Det prasslar i vegetationen, susar i trädkronorna – man hör dunsar och skarpa läten. Det är också nu myggen kommer. I stora hopar kommer de. Priset att vandra i trollskogen måste betalas. Jag har intet guld i min ägo så jag betalar i blod. Inget nytt där. Jag har precis läst Murakami och Kafka på stranden. Jag vet allt om att tränga in i skogens inre. In i dess mörka hjärta. Som är mitt hjärtas mörker, eller mitt mörkers hjärta. Det spelar ingen roll, det är en metafor. Flygfäna blir fler, jag ser dem på mina ben, de sticker genom mina tjocka strumpbyxor, de kravlar i min hårbotten. Jag slår bort dem och ökar takten. Tar en annan stig, en genväg som skall ta mig till civilisationen och hemmet. Några meter senare är jag ohjälpligt vilse – det finns bara en väg att gå: framåt. Marken här är fuktig och sank, myggen fler. Jag börjar försiktigt springa, axelväskan guppar mot höften. Jag springer snabbare, de äter fortfarande av mig. Jag vill kasta av mig väskan, den besvärliga trenchcoaten, bli snabbare. Kroppen är tung och klumpig, långt från liten och smidigt djur snabbt nog att undkomma myggen. Skogens dova ljud trycker mot trumhinnan, det susar av ansträngningen. Några skogsduvor som vilade precis bredvid stigen blir skrämda av min framfart och jag blir lika skrämd av deras hastiga flykt. Efter ett tag väljer jag mina stigar helt på måfå, svänger ibland, fortsätter framåt ibland. Jag orkar inte springa hela tiden, jag går och jag småjoggar. Så plötsligt, utan att jag vet hur, skymtar en tegelfasad. Det är huset mitt emot mitt. Plötsligt är jag ute och luften blir lätt att andas igen, trycket emot mitt medvetande lättar. jag vänder mig inte om men jag tänker: en dag, en dag blir skogen min.