Kategori: Betraktelser

*

För det första: ännu en kanondiskussion på universitetet. Professorn säger något om att ett verks historicitet måste tas i beaktande vid upprättandet av en kanon. Det är inget statiskt som vi bara kan ändra genom att skriva fina listor. Genast åker några händer upp i luften. Det går helt enkelt inte att acceptera. För att vi skall godta en kanon måste den med nödvändighet överensstämma med våra värderingar och insikter av idag. Och ungefär då undrar jag: är det verkligen därför vi läser? För att få våra värderingar och vår världsbild bekräftad? Är inte en poäng med läsning… tja, motsatsen? Att lära sig om andra tider, andra världar – att konfronteras med det och stöta sin egen världsbild emot dem? Att nå djupare insikt om den och ibland kanske till och med förkasta den? Hur skall vi kunna förstå dem vi är idag om reviderar vår historia? Hänsynslös imperialism är inget någon förespråkar i våra dagar, därför menar vissa att vissa klassiska verk av författare som Joseph Conrad eller Rudyard Kipling borde strykas ur litteraturlistorna. Istället skall vi läsa de koloniserades egen litteratur. Det kan vi givetvis också göra, men om vi nu inte vill att nationers ego skall svälla över sina gränser kanske det är bättre att studera imperialistens ståndpunkt. Att tränga in i dess mekanismer – är inte förståelse alltid att föredra framför förträngning? Och detta sagt under premissen att litteraturen i vår kanon skall vara uppbygglig. Jag blir alltid mycket misstänksam när moraliska regler är de som skall avgöra vilken konst som är viktig att lyfta fram – det brukar inte leda till att speciellt intressant litteratur premieras. Men sen krävs helt andra kriterier än moralisk uppbyggnad för att jag skall bli intresserad.

*

För det andra: konstartikeln i DN om Nationalmuseums Lust&Last-utställning. Skribenterna hävdar att man:

”Att man har hemfallit åt en till synes romantisk idé om att konstverk, bilder och ting har en förmåga att själva föra sin talan är anmärkningsvärt. Bristen på förklaringar förutsätter en besökare som redan på förhand har den kunskap som krävs för att förstå de olika estetiska, sociala, funktionella och ideologiska sammanhang som konsten och föremålen en gång ingick i – liksom de nuvarande. Utan detta är utställningen obegriplig.”

Förutom det uppenbara omyndigförklarandet av museibesökaren samt bristen att överhuvudtaget föreställa sig en annan rättfärdig ståndpunkt än den egna – undrar jag lite varför man överhuvudtaget börjar läsa konstvetenskap om man inte känner att konsten förmedlar något i kraft av sig själv? Borde man inte nöja sig med cultural studies eller liknande och helt jämställa allt som konstverket kommunicerar med uttryck för ideologi och maktstrukturer? Vidare: skolas inte konstvetare alls i intentionsproblematik och vad kontextualisering gör med ett verk? Sedan reagerar jag också på det där med patriarkalt och heteronormativt. Om vi har en skön kvinnokropp avbildad för att skapa lust och begär – så kan vi anno 2011 dels påminna oss om verkets historicitet och vilka blickar som fallit på det under årens lopp. Men vi kan lika gärna bortse från dessa och betrakta verket i dess egen rätt – möta det där och då utan hänsyn till något annat än det man har för ögonen. Och år 2011 står det var och en fritt att besöka museer (eller ja, den som kan avstå entréavgiften). Och jag vågar påstå att en flata kan ha lika trevlig stund på utställning som your average heterosexuelle man inför alla yppiga bröst och välsvarvade kurvor – varför o, varför räknas inte denna högst homosexuella blick? De enda som torde bli besvikna är väl de homosexuella männen och de heterosexuella kvinnorna – men vänta, kanske kan man avnjuta och rentav upphetsas av en vackert avbildad kropp som inte överensstämmer med dem man vanligtvis riktar sitt begär emot?! I know I can. Jag tycker ibland att det lite lustigt att de är de som ropar högst emot förtryckande gränser som har den kantigaste världsbilden och de minst rörliga sinnena. Ibland tänker jag att det skulle vara väldigt bekvämt att kunna leva sitt liv så. Naken kvinna = patriarkal blick. Allting är klart och tydligt, det finns inte den minsta osäkerhet i tolkningen. Att självsäkert kunna utbrista: ”Detta är det rätta. Punkt.”

”Incipit deinde clarior aperiri fama ab gente Inguaeonum, quae est prima in Germania. mons Saevo ibi, inmensus ad Cimbrorum usque promunturium efficit sinum, qui Codanus vocatur, refertus insulis, quarum clarissima est Scatinavia, inconpertae magnitudinis, portionem tantum eius, quod notum sit, Hillevionum gente quingentis incolente pagis: quare alterum orbem terrarum eam appellant. nec minor est opinione Aeningia.”

Det är alltså bara det sista som rör hillevionerna. Det fastslås att Scatinavia är den största av öarna, att man inte utforskad den till fullo och att den del man utforskat bebos av hillevionernas nation som man inte vet så mycket mer om än att den består av 500 byar och att ser på sin nation som en ”egen värld”.

Det är dock bara Plinius som använder sig av namnet hillevioner. I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet menade forskare att det kunde röra sig om en felskrivning, en sammanblandning av ordet ille och (S)uiones. En annan förklaring skulle kunna vara att hillevionerna var en tidig befolkningsgrupp som bodde i Halland, då skulle de också kunna vara samma folk som Jordanes hallins. Idag menar de flesta forskare att Plinius hillevioner och Tacitus suiones eller svioner nog är samma folkslag.

Annan öronmänniska