Det fanns ett antal butiksbiträden men bara en annan kund förutom vi. Vi tackade artigt nej till hjälp och började titta på kläderna och skorna (skorna!) som fanns till försäljning. Vi noterade strumpor för 90 euro vilket kanske säger något om prisnivån i butiken. Efter att ha gjort ett varv i butiken, utan att ha hittat skorna med svalmönstret på som jag sett på diverse modemagasin, såg jag dem i ett skyltfönster. De var inte skorna med svalorna, utan ett par andra i rosa lack. – Tycker du inte de är fina? viskade jag till min matematiker som höll med. Vi hittade dem sedan ute i butiken, nedanför en av de uppställda mannekängerna. – Får jag prova dem, frågade jag min älskling med bultande hjärta. – Det är klart, svarade han. Butikens enda manliga biträde, en ung parisare med studsigt hår och fina drag hade under vårt samtal närmat sig och jag bad honom nu om att få prova de rosa skorna. Han frågade mig om min skostorlek och medveten om att storlekar skiljer sig åt i olika länder svarade jag med viss osäkerhet mina svenska 37. Han tog fram de två 37 ½ som råkade vara de som stod framme och vi bestämde att pröva dem till en början. Jag satte mig sålunda på en av de mjukt stoppade bänkarna och började ta av mig mina skor. Till min stora häpnad sjönk den unge mannen ner framför mig och trädde varsamt skon på min fot varvid han knäppte spännet. Jag kände mig som en blandning av Askungen och Sex and the City:s Carrie – det var som en dröm. Dessutom satt skorna alldeles perfekt (trots att jag vinglade till när jag ställde mig upp, ovan som jag blivit vid decimeterklackar och platå). Jag gick några steg, som förtrollad av dessa underbara skor. Ynglingen hjälpte mig sedan av med skorna, och jag tog på mig mina egna. Han undrade sedan om vi ville ha dem. Jag förhörde mig om priset och fick 390 euro till svar. – Vad säger du? frågade jag min pojkvän som inte riktigt verkade hänga med på vändningen som eftermiddagen tagit. Han svarade något ohörbart och jag tackade butiksbiträdet och sade att vi skulle tänka lite på saken.
Väl ute gick vi bort till Place Vendôme och promenerade långsamt runt det exklusiva torget. Först nu insåg matematikern att jag faktiskt menade allvar med skorna ifråga, och min förälskelse måste ha lyst igenom mitt entusiastiska anförande. Det är säkerligen besvärligt för en man att till fullo förstå den effekt ett par skor kan ha på en kvinna. Jag är inte speciellt intresserad av handväskor och andra accessoarer: min svaghet är skor. Och för dessa ljuvliga Miu Miu-skor hade jag fallit helt och fullt. Matematikern å sin sida var ytterst tveksam till saken ifråga och efter att ha diskuterat fram och tillbaka kom vi fram till att det kanske fanns utrymme i budgeten ändå, då vi båda fått tillbaka ganska generöst på skatten. Vi bestämde dock att gå hem och räkna igenom budgeten först och komma tillbaka till butiken kanske redan nästa dag om det verkligen fanns möjlighet att köpa skorna ifråga. Trots detta var jag, som gärna hade fått med mig dem hem redan samma dag, något heartbroken. Vi gick till de närliggande Tuilerie-trädgårdarna där vi hittade en bänk med utsikt över en liten damm. Där satt jag med min älsklings arm om mig och tänkte på att han nog måste älska mig ändå, som överväger att köpa mig skor för 390 euro.
Hillevi Norburg 