La Rochelle/Île de Ré
Jag visar bilder och säger att hit, hit vill jag åka. Inte nu och inte under högsäsong, senare när det inte är så varmt och vindarna rullar in från Atlanten och öppna horisonten.
– Det är inte konstigt, svarar han, att du vill det. Du som växt upp vid havet är nödgad att tycka om ofärdiga landskap.
Ofärdiga landskap? Färgen som flagnat av att allt för mycket saltvatten piskats mot fasaden. Sanddyner där inget kan byggas och inget växa. Näten upphängda på tork, blekta till en gråsilvrig ickefärg liksom drivveden av saltet och solen. Den som lever vid havet lever i ett gränsland – naturens kraft mer påtaglig här, redo att riva ner, sluka människans byggen och farkoster.
På besök i Villette
Sommartider är ju som bekant deckartider, och även jag hänger mig åt denna ovana under solens gassande strålar. Förra året tog jag mig igenom Håkan Nessers Barbarotti-serie och i år hade översättningen av Arma Belgien lämnat mig med längtan till mitt platta land och därför föll dig sig väl med Ingrid Hedströms Villette-serie som utspelar sig i en fiktiv stad i Belgiens vallonska del. Hedström som har varit DN:s korrespondent i Bryssel är väl bekant med landet och även om det inte stillade längtan att få åka tillbaka utan snarare spädde på den – så var det roligt att i återvända i tanken.
Jag tänkte inte skriva så mycket om själva böckerna som jag som sagt uppskattade för den trogna skildringen av Belgien, för dess egenskaper av gammal hederlig pusseldeckare (där läsaren, dvs jag, fick lov att lista ut mördare och motiv på egen hand) och för att Hedström har en respekt för människolivet jag annars kan i sakna i deckargenren. Att ett liv är något ovärderligt och att det alltid är en tragedi när ett liv slocknar. Alltså tillåter hon offren att vara människor och inte bara en kropp och en gåta som måste lösas av huvudpersonen. Sen måste jag bara säga något om författaren också, för har ni sett en så distingerad dam? När hennes karaktärer har Bruno Magli-skor känns det precis lika naturligt och vant för madame Hedström som de belgiska miljöerna gör. Så på tal om föregående inlägg kan jag bara stilla önska att jag om trettio år åldrats lika elegant som hon!
Foto: Lotte Fernvall, lånat från aftonbladet.se
Chéri
På tal om filmen Chéri gick den för ett tag sedan på TV. Jag har sett den förut och även om handlingen inte känns riktig angelägen är den här filmen så fantastiskt fin. Varje bild som en sekelskifteslitografi. Och jag slås av att det är ganska sällan man ser art nouveau (såväl arkitektur som kläder) på film. Även om det är la belle époque och fin de siècle är det sällan den estetiken som dominerar. En fröjd att se en hel film där den är helt genomgående.
Jag har faktiskt läst boken av Colette som filmen är baserad på. Colette kom jag först i kontakt med när jag som liten lånade ALLA böcker det lokala biblioteket i Ljungskile (och sedan, när jag blev något större, även dem på skolbiblioteket och på stadsbiblioteket i Uddevalla) om katter. Dessa böcker lästes sedan minutiöst från pärm till pärm och där var Colette i egenskap av kattälskare ett återkommande namn. Jag var nog lite för liten för hennes böcker och de lämnade inga större spår i mitt minne. Inte bara planerar jag att läsa om Colette, men jag är också sugen på att läsa hennes liv, till exempel i den här boken:
Annan bok jag också är sugen på:
Förlorade illusioner och klassresenärer
Det är sommar och som vanligt återvänder jag till gamla favoriter. Varje sommar ser jag till att läsa lite Balzac – en författare jag upptäckte relativt sent. Balzac är rolig och fruktansvärd. Den som för ett ögonblick inbillar sig att saker och ting var bättre förr kan snabbt botas från sina villfarelser genom läsningen av en Balzac-volym eller två. Det finns idealister, men dessa belönas icke, det är girigheten och egennyttan som styr. Det var så i 1836, så är det nu och inget tyder på att framtiden har något annat att erbjuda. Stundom kan jag tänka mig att Balzac kan upplevas som lite långrandig och att författaren prioriterar lite märkligt: scenen där den ljuva Coralie dör avhandlas på en halv sida medan en processkostnad uträknas på två sidor och vi får också följa en förfalskad växels resa i landsorten och Paris. För att inte tala om Förlorade illusioners inledande redogörelse för det tidiga 1800-talets tryckeriväsen. För den moderne läsaren återstår att läsa sådana stycken lite kursivt och i sitt inre måla upp de gester och händelser författaren beskriver mer flyktigt. Framför allt är Balzac rolig, klarsynt och skoningslös mot sina egna karaktärer och i sin samhällskritik.
(Jag tänker mig att Lucien ser lite ut som Rupert Friend i filmen Chéri, fast blond.)
Det har säkert skrivits hyllmeter om 1800-talets sociala rörlighet och hur den löper som ett genomgående tema i seklets litteratur. Det ligger något allmänmänskligt över det, och på något sätt finner jag skildringen av Lucien de Rubemprés uppgång och sedermera fall mer rörande än skildringen av hans ärliga men fattiga svågers och systers umbäranden. Lucien har genomgående ofta sig själv att skylla för sina olyckor, men hans tillkortakommanden bottnar delvis i hans brist på erfarenhet och att han är obekant med de sociala koder som gäller och den logik som råder i samhällets övre skikt. Vilket torde vara själva kärnan i alla klassresenärers osäkerhet. Sammanfattat i den kanske uppenbara satsen: man kan inte veta det man inte vet, kort sagt, bara genom att känna till felen kan du också undvika. Misstanken om att man kan göra sig skyldig till något oförlåtligt, att marken när som helst kan ge vika för ens fötter så att man faller tillbaka ner i den grop man lyckats kravla sig upp ur – är det inte klassresenärens ständiga skräck?
*
Om man hoppar till 1980-talet och färdas över kanalen till England och London hamnar man kanske i Alan Hollinghursts Skönhetens linje som jag äntligen kom mig för att läsa tidigare i sommar. Den var precis så bra som alla sagt, här ett (något atypiskt) utdrag just på tal om klassresenärer:
Tjänstefolkets trappa låg bredvid huvudtrappan, åtskilda bara av en vägg, men vilken skillnad det var mellan dem: den smala baktrappan, farligt ledstångslös och snävt krökt i ett djupt, grått trapphus i det kulna ljuset från ett takfönster, varje steg nednött till en djup sänka, medan den stora svepande huvudtrappan, ett underverk av utkragningar med trapplopp som delade sig och förenades på nytt, hyste porträtt av furstebiskopar och hade sädesax på gjutjärnsräckena som vibrerade med vart steg. Detta var äntligen prakt, stegrad fröjd, och i varje krök fanns små dörrar som låg i liv med träpanelerna och som manövrerades med pedaler under furstebiskoparnas högklackade och rosettprydda skor. Dörrarna gav tillträde till baktrappan och dess lömska dunkel. Så snabbt och omärkligt man tog sig från den ena trappan till den andra, efter den stolta vita kaninen, en välkänd porrstjärna som hade gått på Harrow och hade en slutmuskel som blinkade med klockor klämtade, folksamlingar mumlade och duvor flaxade kring vindskupefönstren, allt medan Nick vaknade och vände på sig i sitt eget lilla rum igen, i hemmets bekväma antiklimax.
När man tänker på det skulle Lucien ju eventuellt också kunna se ut lite som Dan Stevens som spelar Nick Guest i filmatiseringen av Skönhetens linje.
Ambition
På teatern har vi ett samarbete med landets största förlags konsthall. På kvarlämnade block bildar förtryckta bokstäver förlagets namn och de lyser sig fast på min näthinna, det flimrar för ögonen. Världarna som snuddar vid varandra. Mitt skyddade 1700-tal invaderas av ambitionens gröna tentakeldjur.
”Den enda skillnaden mot förut var att mina til synes förryckta handlingar dikterades av vad det vanliga människoförnuftet kallar vanföreställningar.”
På gymnasiet valde jag till en liten kurs i filosofi och även om jag tidigare läst Sofies värld var det först då jag genom läsningen av Berkeley och Hume jag på riktigt insåg det där glappet som finns mellan jaget och omvärlden. Den klaustrofobiska känslan i att finna sig instängd i sig själv – alla information om yttervärlden förmedlad genom de förrädiska sinnesintrycken. Jag pratade om detta mina kurskamrater som inte läste kursen med mig – och mötte där ett väldigt motstånd över att ens överväga detta då det drivet till sin spets sätter frågetecken efter själva yttervärlden. Trots att vi alla växt upp med The Matrix och där accepterat premissen med de manipulerade intrycken. Skillnaden låg kanske i att det i filmen då erbjöds en möjlighet att vakna och finna sig i den ”verkliga” världen – förhållandet blev snarare mellan sömn och vaka. För mina klasskamrater fanns yttervärlden, punkt. Jag var själv aldrig solipsist, men fann det på en gång kittlande som oroande att fundera över vår perceptions begränsningar.
*
Nåväl, poängen är att vi är utelämnade åt våra sinnesintryck. De är den bro vi har till en yttervärld, till våra medmänniskor. Men då brofästena slits loss, då är man på en gång vilsen och instängd. När jag först läser Gerard de Nervals Aurélia lämnas jag till en början ganska oberörd, texten följer en drömmens logik och det är alltid bara måttligt roligt att höra någon återberätta sina drömmar. Det är när man påminner sig om att den som har galenskapen rusande i sitt blod har förlorat kontakten med själva verkligheten som det blir obehagligt på riktigt. Skrivet låter det plötsligt banalt, självklart har den galne tappat verklighetsförankringen – men stanna upp, fundera på vad det faktiskt innebär. Det blir det där med dröm och verklighet igen, man tänker sig att den galne är fast i en dröm. Men när en vaken minns sina drömmar gör han alltid det ur sitt vakna perspektiv – den galnes förvrängda värld är inte att jämföra med den vanliges drömvärld utan dennes faktiska verklighet. En stundom verkligt obehaglig verklighet. Lägg därutöver till växlingar mellan galenskap och klarhet; man måste tvivla på vad ens ögon sett, på det man upplevt. Om det inte vore för att det var galenskapen som fört en dit har jag svårt att se hur man skulle bevara sin mentala hälsa i en tillvaro där verkligheten sjunker undan som kvicksand.
Blunda
Rör dig inte, känn ovissheten komma, blunda, och här, sade du, vålnader av fåglar. Du öppnade mina ögon på nytt, du smekte mitt ansikte med skuggan av dina händer.
Ur En resa i vintern av Bernard Noël
*
Jag kan inte skriva ännu ett inlägg om trötthet och intellektuell overksamhet. Istället: vardagligheter (i bristen på ork att ta itu med större frågor). Så: en helg med mamma på besök. Restaurangbesök på restaurangbesök – libanesiska meze, afternoon tea (med flervåningsfat som sig bör) och champagne, rejäl grekisk kost, cocktails på en bar med franska chansoner i högtalarna och till sist hemlagad tårta (matematikern såklart, inte jag). Idag: nya glasögon, äntligen. Världen är åter skarp och fylld av färg och konturer. Bågarna för första gången av känt märke, en eftergift till snobben i mig. Annars: läser vidare och planerar bröllopet (i god tid, jag vet, mer än ett år kvar men varför inte och slippa värsta stressen?). Drömmer om skor i vit satin och röda lädersulor, ännu en eftergift till den där snobben – jag tror jag tillåter mig den också. Hur var det nu, Wilde, allt utom frestelse?
*
I övrigt: Har jag redan nämnt detta med tillvarons stillhet? Att inte bara världen vunnit konturer bruten genom de nya glasen, utan även jag själv, sedan en tid tillbaka nu? Ett turbulent år, jobbigt på många sätt, men i mig ändå en nyvunnen säkerhet. Jag tror det finns de som skräms när livet inte längre är lika formbart, jaget likaså. Känslan av att åh, det är såhär det blir. Sådan här jag är. För mig, en väldig lättnad. Och tacksamhet, att kunna ägna sig åt något så omöjligt som sekelskifteslitteratur (att den ekonomiska tillvaron ibland rör sig som kvicksand under fötterna, vad gör det så länge man klarar sig såpass att man stundom kan unna sig sina dyra vanor?). Ödets ljuvliga nyck.
Världen räcker inte till
Det var ett tag sedan jag skrev här, det har inte varit självklart att ta vid efter förra inlägget. Dessutom har jag varit på semester, den första någonsin – i den mening att man har ett jobb som man tar en flera-veckor-lång-ledighet ifrån. I mitt fall blev det två veckor på västkusten hos familjen med höjdpunkter som besök på Marstrand fästning och Nordens Ark. Nu är jag tillbaka i 1700-talet på Drottningholm och försöker i vanlig ordning hitta tid till översättning och andra skriverier.
*
De långa pendlingstiderna möjliggör dock en hel del läsande. Möjliggör? Det gör det uthärdligt. Om jag faktiskt skulle befinna mig på tåg och bussar, samma tåg och bussar, fyra timmar om dagen skulle tillvaron bli smått outhärdlig. Istället besöker jag de världar som rymts inom diverse författare. Jag har bland annat gjort så vitt skilda ting som att lösa mysterier med Victor Legris i sekelskiftets Paris, åkt tåg med Bernard Noël (så meta, eller hur?) och återbesökt den hemliga trädgården med Mary Lennox. Likväl har jag kommit att reflektera över den här sortens verklighetsflykt. Under min barndom tog jag ständigt min tillflykt till böckerna eller till egna fantasivärldar. En lördagseftermiddag kunde tillbringas i soffan med halvslutna ögon eller på långpromenad med hunden – och fullständigt förlorad i drömmerier. Återigen, var det en överlevnadsstrategi, hade jag inte varit ett såväl överviktigt som tämligen ensamt barn tror jag att livet självt skulle utövat en större lockelse på mitt unga sinne än vad det nu gjorde. Och barndomens myckna läsande har gjort mig beroende. Livet, hur fantastiskt det än är (nu när jag motionerat bort det mesta av min tjockhet och fyllt mitt liv med en fästman och vänner) är helt enkelt inte tillräckligt. Jag vill ha fler världar, uppleva fler känslor och tänka fler tankar. Men detta att jag än idag, nu senast på semestern, kan välja bort att göra saker för att jag hellre stannar hemma och läser ut en bok… Hur sunt är det egentligen?
*
Och har inte allt detta läsande gjort mig överdrivet känslig? Studier har visat att samma delar i hjärnan aktiveras om du till exempel läser om en fiktiv karaktärs död som när en verklig person i din närhet går bort. Du kan således genom läsning öva upp ditt känsloliv. Också detta var tidigare en av de egenskaper hos mig jag var stoltast över. Tidigt hade jag gått i lära hos Wilde och dekadenterna och detta att känna livet fullt ut. Att genom konstupplevelser träna upp sin känslighet och således uppleva alla livets nyanser, detta var själva nyckeln till en meningsfull tillvaro. Så jag, ett känsligt barn redan från början, gav mig i kast med att känna alla känslor och känna dem fullt ut. Är det därför jag idag, efter några inslag på nyheterna och någon artikel i tidningen om rättegången, ständigt drömmer om Breivik-liknande mördare, den ene mer fantasifullt grymmare än den andre, alla med det enda gemensamt att de skjuter barn? (En moralisk aspekt här kanske. Man blir en bättre människa av att läsa och i böckernas värld övat sin empati, eller snarare: det blir svårare att begå grymheter?)
*
För i slutändan: Om man nu inte har någon gudstro eller annan högre mening med sitt liv, vad återstår annat än att försöka uppleva det så fullt ut som bara är möjligt? Åh, Thoreau återigen, som alltid: to suck the marrow out of life. Så att jag vid min död inte insåg att jag inte levat. Så för att sammanfatta resonemanget: litteraturen är kanske ett gift, bedrägligt ljuvt och beroendeframkallande. Det lockar dig bort från livet självt, men är ironiskt nog, det medel med vilket du övar din känslighet att leva livet jag-suger-märgen-ur-det fullt ut?
Katolska kyrkan gör upp med Da Vinci-koden
Hillevi Norburg 