Kategori: Betraktelser

Publicerat den

Ja-sägandet

Igår på ett översättarmingel: Är jag väl fåfäng om jag njuter av den där subtila förändringen när namnen Baudelaire och Gourmont faller över mina läppar? Det där lilla omvärderandet av mig i all min ungdom och röda läppstift. Vågar jag säga att det kanske till och med är en viss respekt jag möts av? Och att jag för en gångs skull inte skyggar undan, utan vågar känna lite, lite stolthet. Att ansträngningarna gett mig den rätten?

*

Att jag var där? En del av den nya ambitionen att säga ”ja”. Ja till livet, inte i någon flummig självhjälpsanda eller abortmoståndarmening – utan jag tänker mig den strikt nietzcheanska betydelsen. 2009 producerade jag nog mina bästa akademiska texter under min korta universitetsbana. Jag skrev då följande om Dionysos-begreppet och med det ja-sägandet hos Nietzsche:

Hon [människan] är jasägande, det vill säga hon bekräftar den tragiska filosofin så till vida att hon inte förnekar någon del av livet – och hon vet att genomskåda de lögner man presenterat för henne. Att inte förneka någon del av livet betyder alltså inte att hon okritiskt skall bejaka allt, det som förnekar själva livet ska hon också genomskåda och förkasta. Hon omfattar till varandra motsatta förmågor – hon har förmågan att vara ett och dess motsats. Dessa förmågor kan sedan samexistera och samspela inom henne. Mest centralt av dessa förmågor är förintandet och skapandet – nejgörandet och jasägandet. De förutsätter varandra och går framför allt inte att skilja ifrån varandra. Exempelvis är allt skapande intimt förbundet med smärta: ”För att skapandets lust skall finnas, för att viljan till evigt liv ska bejaka sig själv, måste det också evigt finnas ’föderskans smärta’…” (AS [Avgudaskymning], 5, s. 6) Hon behöver sitt affirmativa jasägande för att acceptera smärtan, och sin nejgörande sida då skapande sker på något annats bekostnad, hon behöver ”lusten att förinta”. Allt detta ryms i bilden av Dionysos som slits sönder och kommer igen.

*

Den personliga tolkningen blir: att kasta sig ut i smärtan. Att våga magplasken – men också låta sig översköljas av bekräftelsen. Att låta sig slitas sönder och fogas samman igen. (Kanske inte helt nitzscheanskt i den sista meningen där, passivformen rimmar illa med filosofen ifråga. Det borde såklart vara: sliter söner och fogar samman – men där är vi kanske inte riktigt ännu.)

Publicerat den

Synligheten

Ibland tänker jag att jag har något av ett ansvar för de här böckerna jag ägnar den mesta av min tid åt. Att jag borde ställa min egen person till deras förfogande. Det vill säga förutom att göra själva arbetet, dvs översättandet, också använda min egen presumtiva synlighet till att synliggöra dem. Detta, måste erkännas, tar lite emot för mig. En stor del av mitt medvetna liv, som mest under viktiga, formbara år, har jag strävat efter motsatsen – den totala osynligheten. Då var det en överlevnadsstrategi, att klara sig igenom högstadiet var detsamma som att hålla sig under radarn. Den där gången en av killarna som hängde utanför uppehållsrummet spottade en snusprilla i mitt hår såg jag genast sambandet med den provokativa Sagan om ringen-tunikan med huva och läderband jag bar. Värre än äcklet när tobaken skulle tvättas ur håret var misstanken om att själva incidenten skulle dragit uppmärksamhet till mig. Lägg därutöver även till en naturlig blyghet, så inser läsaren att synlighet går emot djupt rotade instinkter. Att gå emot dem, det är alldeles oavsett böckerna också att vända sitt ansikte mot solen – att sträcka ut den böjda ryggen. Allt detta för att säga: ni hittar mig numera även på Twitter.

Publicerat den

Leda och löje

bocklin

Meningslösheten i att klottra på internet – vilket intresse har världen om att besöka mitt inres irrgångar? Känslan av att inget som kommer ur mig har någon relevans. Att jag i bästa fall är en vägg i ett nedsläckt rum på vilken projektorn kan projicera sina bilder. En camera obscura som tillåter andras ord för ett ögonblick väckas till bilder. Det ändamålsenliga i att jag blev översättare, en som upplåter sig åt någon annans tankar, tänker dem igen fast på det nya språket. Jag är ett instrument, ingen maestro. I mötet med andra: le och låtsas vara en hel människa; att du består av mer än ekande salar och gravvalv där enstaka tankars väldiga grå djur rör sig.

*

Ibland vill jag skriva mitt namn i eld över Stockholms himmel. Andra dagar, när jag måste framträda i olika sammanhang, vill jag dra mig tillbaka i ett Des Esseintes juvelprydda sköldpaddsskal. Min person vilar på kvicksand, inget är solitt och när jag räcker fram en hand och låter tandradens vita glittra förbi – vilket är då detta jag? Kan jag vara lika öppenhjärtig här, på säkert avstånd och i monologform, om jag också ska existera i den yttre världen?

*

Öppenhjärtig? Om det finns en kärna rör sig Stasimon ibland nära, men lika mycket lämnas därhän – aldrig att man lär känna en människa genom hennes texter. Man lär känna hennes texter. Vidare: när jag häromdagen funderade på vad jag skulle kunna säga om jag skulle presentera Gourmonts stil tänkte jag: ett akvarium, men när du ser närmare inser du att det är tomt, fiskarna och undervattensväxterna bara målade på glaset. Tänker nu: det kunde lika gärna varit mig jag talade om.

*

(Återigen en dissektion av den egna tillvaron. Den här självupptagenheten gör mig illamående, och ändå är den det enda jag förmår. Jag vill inte kokettera eller tigga bekräftelse, – men – läsare! finns här något för er att hämta? Borde jag sudda ut mina konturer, hänge mig åt att skriva om det jag läst? Även de senare dock förbundet med rädslan att göra sig löjlig, att anklagas för att göra sig märkvärdig… Gör jag mig löjlig?)

Publicerat den

– Läst Bibeln? Nej, men jag har sett filmen…

Marcantonio_Francescini_loth_e_le_figle

Alltså den där Bibel-serien som gick i påsk. Var det bara jag som blev oerhört provocerad av den där lilla brasklappen i början? Något i stil med: Det här kanske upplevs som våldsamt men vi måste vara trogna Bibeln, underförstått som vara en ganska blodig historia. Jo, fast sen visade de sig ju att de var ganska selektiva i vad de valde att lyfta fram. Lots incestuösa förhållande till döttrarna eller att han erbjöd Sodoms folk dem istället för änglarna att skända kom inte med. Så, inget dubiöst sex (eller sex överhuvudtaget) men massor med våld. Utdragna stridsscener där det i själva Bibeln bara är sekundärt (typ Sodoms förstörelse, två änglar som mejar ner sodomiter (?) känns inte helt relevant). Är det verkligen så att den moderna tittaren inte klarar av att se en serie om Bibelns berättelser utan att få regelbundna doser action att förströ sig med?

*

Som en parentes kan också nämnas att det alltid är lika spännande att se vilket av evangelierna filmmakarna tänker följ. (Man skulle kunna skapa som ett litet evangeliebingo. ”Där förmörknades himlen – kryss på Lukas.” Eller: ”Det är fullbordat – ett kryss på Johannes!”) Här valde man att lösa vilka som blir Jesu sista ord på korset genom att låta honom uttala alla på korset. Man valde dock att runda av med det tämligen hoppfulla ”I dina händer överlämnar jag min ande”, effekten blir lite dystrare om man istället skulle valt att avsluta med Matteus och Markus ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig”. UPPDATERING: Nu har jag läst på lite (tack Wikipedia!) och det verkar vara i enlighet med vedertagen kyrklära att man utgår från alla sju saker Jesus yttrar på korset, även om alla sju inte återfinns i ett och samma evangelium. Således skall man kanske se dem mer som kompletterande varandra. Men sen tillhör jag kanske inte målgruppen då jag ännu inte riktigt förstått en så grundläggande sak som det här med treenigheten: ”Därför är det en enda Fader, icke tre Fäder, en enda Son, icke tre söner och en enda Helig Ande, icke tre Heliga Andar. Och bland dessa tre personer är ingen den förste eller den siste, ingen den störste eller den minste, utan alla tre personerna äro sinsemellan lika eviga och lika stora, så att i allt, såsom ovan sagts, de tre personerna böra dyrkas i en gudom och den enda gudomen i de tre personerna.” Va?

*

Två avsnitt GT och tre avsnitt Jesus?

Publicerat den

I bokhandeln

Tänk, att jag vet precis vilka texter som får mig att tänka. Som startar språket och låter det löpa fritt. Banorna redo, tankarna väntade. Jag vet vilka som är stumma, lämnar kanske inte hela mig oberörd, men den del av mig som skapar nytt. Trevligt att tugga utan att svälja, ibland. Men i längden – hur många ögonblick utan språk och tankar har man egentligen råd med?

Publicerat den

Senaste: nya bokus

Nyheter dygnet runt! – låter det som ett motto för en bokhandel det?

På nya bokus.com hittar du:

– En större och snabbare nyhetsavdelning

– De absolut senaste boksläppen

– De färskaste kundrecensionerna

Jag orkar knappt ens formulera allt som är fel med den här inställningen. Men för att ändå säga något: Som om det finns någon som sitter i bokfloden och liksom känner att nä, nu har jag ju läst allt jag vill läsa av det som kommit ut hittills, nu måste jag ha något NYTT! Jag bryr mig inte om vad, men det måste kommit ut idag!

Publicerat den

Kass kvinnosyn?

Jag blir så trött på sånt här. Är det inte väldigt lätt att ta fram valfri bok, räkna antal kvinnor och sedan ta fram de stora pekpinnarna? Och här inte för att kvinnorna framställs på ett stereotypt sätt utan för att de helt enkelt är alltför frånvarande. Jaha, och det kan man ju möjligtvis tycka är beklagligt, men att gå till att ifrågasätta ett författarskaps existensberättigande? Och hela tiden den här premissen: vad har flickor att hämta i den här boken som handlar om raketer och skrot? Där det inte finns någon kvinnlig förebild? Ständigt detta att förebilden måste ha precis samma attribut som en själv. Som jag minns det var pojkarna lika inspirerade som vi av Pippi Långstrumps egensinnighet när vi gick på sakletarfärder, och jag, jag läste med behållning Tintin och samlade tillsammans med killarna delar att bygga rymdraketer med. Vidare led jag nog betydligt mer av att vara ett tjockt barn än flicka – och när såg man senast en tjockis i hjälterollen, va? Vidare tycker jag att man får hålla ordning på sina päron och äpplen. Att inte ha med kvinnor i sina barnböcker är kanske beklagligt (även om man suckar: men läs något annat då, förälder, det är ingen som tvingat dig att gå ut och köpa Skrot-Nisse-boken) men ger det verkligen uttryck för en kass kvinnosyn. Det här är en kass kvinnosyn:

Men innan de hade lagt sig, omringades huset av männen i staden, Sodoms män, både unga och gamla, allt folket, så många de voro. Dessa kallade på Lot och sade till honom: »Var äro de män som hava kommit till dig i natt? För dem ut till oss, så att vi få känna dem.» [De vill alltså ligga med dem, min kommentar.] Då gick Lot ut till dem i porten och stängde dörren efter sig och sade: »Mina bröder, gören icke så illa. Se, jag har två döttrar, som ännu icke veta av någon man. Dem vill jag föra ut till eder, så kunnen I göra med dem vad I finnen för gott. Gören allenast icke något mot dessa män, eftersom de nu hava gått in under skuggan av mitt tak.»

Jag kan hålla med om att man med gott samvete kan hoppa just det avsnittet i söndagsskolan eller på kyrkans barntimmar, den här gammaltestamentliga synen på kvinnan är så att säga kass.* Att däremot ta anstöt av att Lööf ”utelämnar halva befolkningen”, då har man gått runt och bara väntat på något att ta anstöt av (och sedan skriva på sin blogg, kanske). Mer anstötligt tycker jag nog det är att gå runt och tro att halva befolkningen är så begränsad att den bara kan finna sina förebilder i det som liknar dem. För, herregud, en blicka kan väl inte inspireras av skrot, apor, raketer och gubbar – för henne måste det vara regnbågar, blommor och enhörningar.

*Jag vill bara tydliggöra: visst tycker jag att det finns mycket att göra i jämnställdshetsväg. Men jag blir så vansinnigt trött på att 1. den här misstron till flickors förmåga och 2. synen på att samhället liksom ska kläs in i vadd där ingenting som inte bekräftar den egna världsbilden får existera. Man har problem i ett samhälle där det inte finns EN ENDA barnbok med tjejer i huvudrollen. Det finns idag MASSOR. Var en fri människa, välj dem istället! Istället för det här moraliserande över en författares verk och imaginära universum. Det är hans, han får inreda det hur han vill. Och 3. känslan av att upprördheten bottnar lika mycket i genuin indignation som glädjen över att ha hittat något att uppröras av.

(När det gäller Bibeln menar jag inte heller att den ska plockas ur biblioteken eller låsas in där de unga barnahjärnorna inte kan komprometteras, utan att man med fördel kan vänta att läsa Gamla Testamentet med sitt barn tills det är lite äldre och man tillsammans kan diskutera ett avsnitt som det ovan. Det som sen händer, när Lot flyttar till en grotta med sina båda döttrar och där gör dem med barn, kanske man bäst väntar med till vuxen ålder.)

Publicerat den

Tredje advent: Om julgranskulor

DSCN1990

Jag tänker ibland att jag rent estetiskt i viss mån verkar dela smak med skator och små barn. Det vill säga: jag gillar det som glittrar och glänser, om det så bara är kattguld.  Andra tycks växa ifrån denna naiva preferens, men jag lockas fortfarande av glitter och överflöd. (För ett par veckor sedan var jag tillbaka på västkusten och provade ut brudklänning, vari nämnda smaksinne avspeglades, more is more, som man säger). Julens estetik är således mig allt annat främmande. Som liten sparade jag veckopengar och inhandlade löjligt dyra julgranskulor som jag sedan vårdade ömt fram tills granen hämtades in. Exklusiva, tunna julgranskulor jag givetvis i min klumpighet hade sönder. Vackra också i upplöst tillstånd, sylvasst glitter över parketten (var det parkett? i minnet är det det, men det kunde lika gärna varit linoleum- eller plastmatta, barnet gjorde ingen skillnad – träfärgat var det i alla fall) som hastigt måste sopas upp innan nakna barnafötter eller kattassar trampade i det. Femtio kronor förlorade i sophinken, hur länge var jag tvungen att spara för att ha råd med en ny? Förbi julen, det är jag övertygad om. Än idag tycks det mig vara ett bevis på yttersta lyx att helt klä sin (silver)gran i handmålade, tunna glaskulor i glittrande färger.

Publicerat den

Lära sig lindy hop

Besvärligt att vara av en sådan läggning som innebär att man vill allt till perfektion. Med detsamma. Jag rodnar av harm när vänliga själar ger välvilliga råd. Vill strunta alla larvaestadier och träda fram som färdig fjäril. Besvärligt, då endast övningen ger färdighet.

*

Motsvarande problem också med det litterära. Länge omöjligt att ens nämna, i rädslan att stå till svars för det framtida misslyckandet. En larv som drömmer fjärilsdrömmar, är det annat än löjligt? Istället: en dag träda fram, färdig och klar: se vad jag har åstadkommit på lediga stunder. Inte ett ord innan kontraktet är underskrivet, texten på väg att kläs i trycksvärta, i existens.

*

De praktiska problemen, tvingas till lögner inför omgivningen. Månaderna i Paris då jag misskötte mina studier, skrev ingenting på uppsatsen – men väl på romanen. Vad svara på frågorna? – Hur går det? – Vad har du gjort idag? – Idag? Läst… sett på TV… ingenting speciellt…

Publicerat den

”På fritiden läser eleverna ofta digitala och känslomässiga texter medan de i skolan läser klassiska och skriftspråkliga texter.”

Här läser Bernur (det är ett tag sedan nu, jag såg ett inslag där det talades om sociala medier och nu minns jag inte den exakta ordlydelsen, men poängen var att vissa saker kunde vara intressanta att lyfta upp inte direkt utan efter en längre tid, exemplet som gavs var en hel vecka, tänk er kära läsare, en HEL vecka!) en rapport skolinspektionen. Jag låter  läsaren själv ta del av de inte alltför upplyftande citaten, men vill också göra en liten kommentar. Sedan jag läste nämnda inlägg har jag noterat att det här och var på internätets stora väv finns diverse ”klassbloggar” där antingen eleverna förväntas delta eller där lärare rapporterar från klassrumsgolvet (ibland även med bilder). Förutom att jag alltid tyckt att det är lite bakvänt att lära eleverna det de redan tillgodogör sig privat, framför allt är det en tråkig inställning till unga människors förmåga att ta till sig saker som ligger utanför den direkta bekvämlighetssfären – så kan jag inte hjälpa att tycka att det är lite märkligt att man istället för att diskutera det djupt problematiska i att leva sitt liv på nätet, synligt för alla som kan hantera en sökmotor, helt till synes oreflekterat publicera skolarbetet på nätet. Man undrar hur frivillig närvaron på den gemensamma bloggen är för den enskilda eleven, samt om dagisbarnens föräldrar tillfrågats innan deras bilder publiceras… Inget av detta är lösenordsskyddat utan ligger uppe helt synligt (annars hade jag inte kunnat hitta det, eller hur?) Jag får känslan av att vuxenvärlden i det här fallet nästan snubblar över sig själv för att visa sig hipp och modern, försöker tillgodogöra sig en värld den inte helt förstår. En värld som eleverna i sin tur kanske är mer bekanta med, men som de i egenskap av barn inte riktigt kan förutse konsekvenserna av. Det som väl lagts upp på internet blir kvar där, och därför kanske man ska tänka både en och två gånger innan man lägger upp något. En insikt som är svår att ha när man går i sjuan, men som man som vuxen borde ha i beaktande.

*

Det finns liksom ständigt ett slags dubbel retorik här, man talar om att respektera ”elevernas egna kompetenser” men genom att göra så diskvalificerar man dem från att kunna tillägna sig något utöver det. Ibland undrar jag om man helt enkelt inte ser värdet i det? Eleverna läser bloggar, låt oss lära dem att göra det bättre och kanske på ett kritiskt sätt. Eleverna läser inte Dostojevskij, varför i hela friden ska vi lära dem det?

*

Till sist, och här måste jag tala utifrån erfarenheter, så undrar jag om det inta kan sägas finnas olika bekräftelsesystem i skolan. Det finns det som uppstår i elevgruppen och det finns det som lärarna upprätthåller. Förenklat sett, du kan vara populär bland kompisarna eller du kan vara bra på att plugga (läsaren kan här gissa vilken kategori undertecknad tillhörde) och båda skänker eleven bekräftelse. Att närma undervisningen till elevernas egna kompetenser, är det inte delvis att underminera det här andra bekräftelsesystemet? Sociala medier är just sociala, och under de där tonårsåren måste jag erkänna att det inte var något jag hade högsta betyg i. Men det gjorde ingenting (eller i alla fall: det gjorde lite mindre), för jag fick alltid högsta betyg på mina uppsatser om Dostojevskij.