Sekelslut, skrivna i terror och blod

1ermai1891

Vad är fin de siècle-känslan? Går det att förstå den om man också inte har kännedom om tiden den uppkom i? Jag är inte den som vill rättfärdiga kännedom om dåtiden med argument om nuet – men likväl kan jag inte låta bli att dra paralleller mellan förra sekelskiftet och vår egen tid. Politisk turbulens, ett samhällsklimat där yttrandefriheten inte för en självklar tillvaro, terror… jo, kanske finns det något att lära. Men kanske, när världen som vi känner den (det vill säga: trygghet, välstånd, fred) vittrar och rasar omkring oss, kanske betyder det att oron kan så lika fruktbart som då, för hundra år sedan. Kanske kan vi blomstra kulturellt, så som allt blomstrar så vackert i ruiner och skymningstider?

Fin de siècle-ackordets grundton är Pariskommunen, det revolutionära välde som rådde i Paris mellan mars och maj 1871. Kanske bör vi här påminna oss om vad Kommunen, mindre känd än 1789 års revolution och påföljande Skräckväldet, är. Frankrike förlorar i september det avgörande slaget vid Sedan. Kriget är förlorat, andra republiken är förlorad och den 1 mars marscherar preussiska soldater på Champs-Elysées. Två mentaliteter utkristalliseras: en nationalistisk som törstar efter militär vedergällning, och en revolutionär. I mars briserar konflikten, revolutionärerna är oeniga med regeringen Thiers som stöds av monarkister och bonapartister. Detta leder till att Kommunen utropas, två dagar efter att val hållits den 26 mars. Ett val som firades som pacifistisk och lycklig tilldragelse driver konflikten mellan de två fraktionerna och resultatet: inbördeskrig. Nationalisterna och trupper från Versailles går in Paris under en vecka (21-18 maj) känd som La semaine sanglante (den blodiga veckan) och slår ner revolutionärerna och deras sympatisörer, fler än 30 000 dör på Paris gator under den här veckan. Där börjar sekelslutet: folklig feststämning som går över i blodbad.

Efter att Frankrike förlorad kriget mot Preussen och andra kejsardömet och Napoleon III störtats är upplevelsen inte den av ett militärt nederlag, utan en civilisations slut och början på något nytt. Inte utan optimism, man sätter sitt hopp till vetenskapliga framsteg: teknik, uppfinningar, läkarvetenskapen. 1875 utropas tredje republiken, det gäller nu att bygga en ny, stabil, republik. Tänk er att det i detta sammanhang ett estetiskt angreppssätt som naturalismen föds. Zola liknar författarens arbete vid läkarens, samhället måste undersökas, vetenskapligt. Men allt närmare vi kommer sekelslutet, allt mer falnar optimismen. Dess motsats, pessimismen, blir allt mer tongivande och flirtar med dekadensen.

Efter Kommunen har de följande regeringarna svårt att vinna legitimitet. Allt fler samhällskritiska röster gör sig hörda, makten (såväl den politiska som den styrande klassens moraliska) svarar med begränsningar i yttrandefriheten och censur. Samtidigt sker andra, med detta motstridiga, sociala framsteg (kostnadsfri skolgång, fackförbundens blir allt mer tongivande). !879 blir Marseljäsen nationalsång, vilket ändå visar på viljan att skapa enighet trots att allt snarare går mot upplösning: den psykologiska förlusten av fasta referenspunkter (exempelvis vetenskapens misslyckanden) och i synnerhet anarkismens framväxt.

Den Tredje republiken hotas nämligen ständigt, huvudsakligen av boulangisterna och anarkisternas attentat. General Boulanger (1837-1891) ledde en rörelse som krävde att ta tillbaka Alsace och Lothringen som förlorade i kriget mot Preussen. Han lyckas erhålla posten som krigsminister 1887 och grundade då ett eget parti, Boulangisterna, med anhängare bland vitt skilda grupperingar som radikaler, monarkister och bonapartister. Det vill säga, hans popularitet berodde på att han tilltalade alla som hyste något som helst missnöje – om de sedan var socialister eller nationalister spelade mindre roll. (I februari 1888 invaldes han i deputeradekammaren, men entusiasmen hos hans anhängare upplevdes som ett hot mot regeringen och han uteslöts ur armén. I januari 1889 fick han nästan 60% av Paris röster, jublande folkmassor drog genom huvudstadens gator och Boulanger hade här kunnat gripa tillfället, en oblodig statskupp och makten och hela härligheten hade varit hans. Så skedde inte, han firade segern hos sin älskarinna. Det folkliga stödet falnade, Boulanger blev obekväm och fick till sist dra sig tillbaka från det politiska livet och fly till Bryssel.) Boulangismen var dock större än människan Boulanger, den var ett uttryck de folkliga förhoppningar som på samma gång också var ett hot gentemot republiken.

Boulangismen och dess kris rörde sig dock inom institutionerna, hotade dem så att säga inifrån. De anarkistiska attentaten präglade snarare den politiska klassens medvetandesfär (som utsattes), liksom folkets. De underblåser det osäkra läget och förkroppsligar viljan att, brutalt och hämningslöst, motarbeta bourgeoisiens ekonomiska och moraliska värden. Efter första maj tåget 1891, som slås ned under blodiga former av polisen som öppnar eld in i folkmassan med flera döda till följd, förvärras läget snabbt. Kändast torde vara anarkisten Ravachol (1859-1892), han och hans anarkistgrupp genomför flera bombdåd i centrala Paris i mars 1892 – han åker fast och giljotineras i den 11 juli samma år. Han är inte den enda anarkist som avrättas, vilket i sin tur leder till en våldsspiral med mer missnöje och fler attentat. Anarkisterna har visst folkligt stöd; Ravachol romantiseras man skriver om gamla revolutionsvisor, exempelvis La Carmagnole som får namnet La Ravachole (1894):

Dansons la Ravachole, (Låt oss dansa Ravachole,)
Vive le son, vive le son, (Leve ljudet, leve ljudet,)
Dansons la Ravachole, (Låt oss dansa Ravachole,)
Vive le son (Leve ljudet,)
D’l’exposion! (Av explosionen!)
Ah, ça ira, ça ira, ça ira, (Åh, det ska gå, det ska gå, det ska gå,)
Tous les bourgeois goûtront d’la bombe, (Alla borgarna ska få smaka bomben,)
Ah, ça ira, ça ira, ça ira, (Åh, det ska gå, det ska gå, det ska gå,)
Touts les bourgeois on les saut’ra… On les saut’ra! (Alla borgarna spränger vi… spränger vi i luften!)

Mot slutet av 1800-talet ljusnar läget igen, ekonomin går bättre. Uppfinningar gör det dagliga livet lättare, fackrörelsens framryckningar och de första socialistiska partierna gör tillvaron drägligare för den arbetande klassen och med det kommer framtidshopp. Det Frankrike som besegrades vid Sedan känns plötsligt avlägset: nu har man självförtroende igen, man är en mittpunkt i den civiliserade världen. Ekonomiskt kanske det vidsträckta brittiska imperiet och de nya stortyska riket fortfarande är överlägsna, men det är till Paris all världens intellektuella och konstnärer söker sig. En känsla som understryks med de stora världsutställningarna.

Och visst finns denna framtidstro speglad i litteraturen och konsten – men det är inte den som intresserar oss, eller hur? Vi söker oss till de som är främlingar i denna nya sköna värld som växer fram (och som ändå kommer att gå under om ett decennium eller två, i skyttegravarnas lera), de som inte kan tvätta själen ren från pessimism och spleen. Det vill säga: dekadenterna som går att söka något vackrare i de artificiella paradisen, eller symbolisterna som går att söka något sannare i en orfiskt framsjungen värld. Som söker andra uttryck: en baudelairsk dandys ironiska ytlighet eller en huysmansk estets katolska hänförelse.

Ett musikminne: Les barricades mystérieuses på Gripsholms slottsteater

bild(9)

Som läsaren vet är jag inte bara översättare och del av förlaget Alastor Press utan även anställd på Drottningholms Slottsteater där jag ihaft och har lite olika uppgifter (exempelvis att guida). I höstas hade jag ynnesten att tillsammans med nätverket Perspectiv följa med på en resa runt till de olika historiska teatrar som finns i Stockholms närområde. Från denna resa har jag ett av mina finaste musikminnen. Av alla stycken jag hört, alla världsartister och orkestrar jag sett uppträda innehar den försynte cembalisten på Gripsholm en alldeles särskild plats.

***

För ofta är det så, det är inte det perfekta och tidlösa som intresserar mig mest. För den, som likt mig upplever sig såsom tagen gisslan i denna moderna tid, följer en ständig jakt på de ögonblick där tiden upplöses. Drottningholms Slottsteater är en sådan, vissa stunder. När jag är själv i huset och allt som hörs är det välbekanta knarrandet i väggarna, den säregna lukten som jag skulle kunna känna igen varsomhelst… då är tidslagren tunna, Gustaf III bara ett andetag bort. Eller ögonblicket där andäktig tystnad går över i applådcrescendo. Jag: utanför salongens dörrar känner premiärnervositeten släppa, andas ut och rider den där jublande applådvågen hela vägen tillbaka till 1700-talets sista decennier. Minns ni hur filmatiseringen av Fantomen på operan öppnar? Vi börjar i ett ett sepiafärgat och krigshärjat 1919. En auktion pågår i den gamla operan, turen kommer till kristallkronan. Och då! Det välkända temat börjar spela, närmast överdrivet dramatiskt och teatralt. Ljuskronan som spelar så central roll i historien hissas långsamt upp och en övernaturlig vind börjar blåsa, blåsa oss tillbaka. De levande ljusen tänds, ett efter ett. Färgen flödar tillbaka, textilierna är hela igen, dammet och spindelväven blåses bort! Rad efter rad efter rad blir stolarnas sammetsröda igen, förgyllningarna glänser. Vi är 1870. Den scenen, sedd på bio, var fullkomligt hissnande – och det inte bara för att jag lider av viss höjdskräck utan för att den åskådliggör min hetaste längtan och ouppnåeliga dröm. Att med en fläkt blåsas tillbaka till en annan tid, att låta den bortre bilden i mitt ständiga dubbelseende bli den verkliga.

***

Så, da capo: det fullkomliga måste vara tidlöst. En Händel-aria, det mest fullkomliga som finns, är en vätebomb av skönhet som exploderar i dig. Du utplånas på ett ögonblick, du utplånas ett ögonblick – och det är det ljuvligaste och njutningsfyllda som kan hända. (Den fysiska motsvarigheten, orgasmen, är samma princip men kroppslig: att förlora sig.) Så för att ta oss tillbaka, för att komma dåtiden riktigt nära, krävs något ofullkomligt och skört.

***

Enter cembalisten på Gripsholm Slott. Gripsholm har, som ni vet, också en bevarad barockteater, om än betydligt mindre än den på Drottningholm. Nå, för de ditresta gästerna, representanter för olika historiska teatrar i Norden samt press hade man burit in en cembalo på scenen som annars inte används. Och om jag får spekulera lite, så tillhörde inte cembalisten någon större ensemble, jag fick intrycket av att han snarare var en amatör på något sätt knuten till Gripsholm. När han intog scenen var han märkbart nervös, vilket dock släppte efter ett par stycken. Ja, för han spelade inte bar ett eller två, utan hade satt samman ett helt litet program på dryga 25 minuter med vad jag gissar var hans favoritstycken som han också noggrant presenterade. Den lilla konserten var naturligtvis alldeles för lång för sammanhanget, och redan efter tio minuter började folk skruva på sig och betrakta den hög av böcker och noter som cembalisten plockade sina stycken ur. Vidare spelade han med viss tvekan, och dessutom inte alls så snabbt som styckena egentligen skall gå, vilket också vittnar om att han inte var en musiker av den sort man ser uppträda på huvudstadens scener.

***

En person satt och ville att det aldrig skulle ta slut, och den personen var jag. För här satt jag alltså, i detta intima lilla rum som inte använts flitigt under de två gångna seklen, inga moderna minnen i dessa väggar. Bara rått 1700-tal att lapa i sig. I rum för skuggor och skuggors spegelbilder. Och till detta en lite nervös musiker som spelade ett 1700-tals instrument med så mycket mänsklighet att hjärtat ville brista. Jag behövde inte ens blunda, bara hålla blicken vid scenen och jag var tillbaka. Bland hovfolk och skuggor av hovfolk – de franska kompositörerna tog mig snarare till Ludvig XIV:s Versaille än Gustaf III och Gripsholm – men vad gör det? Av alla stycken han spelade tyckte jag bäst om det för mig nya Les Barricades Mystérieuses av François Couperin och jag kan numera inte få nog av det. Jag vet ingenting om det, den suggestiva titeln får mina associationsbanor att veckla ut sig åt alla håll, det finns en sällsam glädje i att stå inför något du inte förstår och som du därför fritt kan infoga i ett eget narrativ utan att det medför andra konnotationer. Och jag älskar drivet, tempoväxlingarna – eftersom jag älskar all musik som ger mig en känsla av rörelse. Gärna rörelse och även miljön i vilken rörelsen skall ske. Och här tänker jag mig långa, svepande kameraåkningar i ett tomt och öde Versaille där dörrarna öppnas upp av osynliga händer. Men det där är nu, i efterhand. Då, på Gripsholmteatern, var jag en hovfröken och året var alldeles bestämt 1717.

drottningholmFoto: Louise Berg

Om poesi, kropp och post-apokalyps

Helgen har jag ägnat åt att vara sjuk. Igår gick det ganska bra eftersom jag sov bort större delen av dagen, idag har det varit värre i och med att jag är något bättre och därmed inte hade behovet av att sova ännu ett dygn. Alltså har jag planterat mig i soffan, under en filt försedd med ett par böcker och te. Läsaren tänker kanske här att det var ju synd på en helgs divertissemang, att tiden förslösats i en soffa denna den första advent! Så förhåller det sig dock ingalunda, då jag för att betala räkningar och hyra arbetar helger, kvällar och strödagar i butik. Så, utebliven lön, ja, men vunnen ledighet. Emellertid är jag nu plågsamt medveten om hur mitt läsande och förkovran fått stå tillbaka på grund av det förhatliga ekonomiska armodet och allmän tidsbrist. Under gårdagsnattens feberyra hörde jag mig själv beklaga hur min hjärna, en gång en glänsande och mogen druva som lyste hälsosamt grön nu förtorkat och skrumpnat ihop till ett russin: ett svart litet pepparkaksöga bara. Och här har jag vunnit större insikt i Baudelaires ”varje välmående människa kan klara sig utan mat i två dagar, men utan poesi – aldrig!” – ett uttalande som kan tyckas kategoriskt och pompöst, men när man betänker att B. inte var främmande att gå utan middag en dag eller två får et större djup. Egentligen är det mycket enkelt: maten när din kropp; poesin (som vi här ska förstå i en bredare betydelse, tänk: konst) anden. Alltså: utan poesin är du helt enkelt inte människa.

***

Detta föranleder en liten samhällelig betraktelse: i ett samtal om samtida kulturpolitik föreslogs att medlen som staten förfogar över och utdelar skulle fördelas efter (och ibland förvägras om den fanns bristande) efter kvalitet. Det låter väl som en fin och utmärkt tanke, att överhuvudtaget använda sig av det begreppet. I praktiken handlar det ju om att upprätta ett slags värdeskala, där det ena bedöms som bättre och mer angeläget än det andra och därmed ges stöd. En sådan värdeskala finns naturligtvis redan, även om termen kvalitet uppfattas som elitistisk och därmed undviks betyder det inte desto mindre att det inte finns en föreställning om att ett konstverk kan bedömas och sägas vara bättre än ett annat. Liksom på så många områden gör man det dock mycket enkelt för sig, och det handlar till stor del om en fullständigt politiserad värdeskala där terminologin är hämtad snarare än det estetiska. Vulgärt uttryckt lånar man språkbruk från dagsaktuell politisk diskussion och kan därför på fullt allvar säga sig bedöma en film eller en pjäs värde efter hur många mörkhyade (vad betyder det ens? hur mörkhyad ska man vara?) som ingår i ensemblen.  Vidare: att exempelvis sätta upp Parsifal av Wagner utan att låna dekor och kostymering från en tv-serie eller en tid publiken kan relatera till, typ Östtyskland, eller hitta på ngt annat härligt subversivt som att låta männen spela kvinnornas rollerna och tvärtom (så pikant!) är fullkomligt otänkbart. Argumentet att operan i sig är sublim är ett icke-argument, det går inte att föra in på vår samhälleliga/politiska värdeskala. Det vi däremot kan bedöma är Wagner som är vit (färg), man (kön) och dessutom ANTI-SEMIT. Och tysk. Man skulle faktiskt kunna säga att Wagner (OCH DÄRMED OCKSÅ WAGNERS MUSIK) föranledde nazismen och därmed förintelsen. Enligt denna samhälleliga/politiska/moraliska värdeskala blir naturligtvis Wagner omöjlig. Och varför? För att det där som Baudelaire menade behövde poesi för att klara sig, människan, numera är avskaffat. I vår tid finns inget önskvärt bortom det materiella – allt immateriellt eller intersubjektivt uppfattas som hotfullt och skrämmande (och ges ofta namnet strukturer). Världen vi lever i är tömd på symboler, tömd på det gudomliga. Vi är, bokstavligen, reducerade till kroppar. Jag kan inte låta bli att undra om samtidens fascination av zombier är ett undermedvetet uttryck för att vi i alla avseenden faktiskt reducerats till zombier d.v.s. själlösa men levande kroppar? (Nu hävdar vän av ordning att detta bara en ett murket uttryck för en det-var-bättre-förr-nostalgi. Så låt mig vara tydlig, röta hittar man i alla tider. ”Har guldåldern varit, så kan den inte ha varit alldeles gyllne. Guld kan inte rosta eller vittra: den går oförstörd ur alla blandningar och sönderdelningar.” (Schlegel) Ja, alla civilisationer har sina brister, det är bara först i vår tid som man gått så långt som att avskaffa själva civilisationen!) Om ni frågar mig gick det gamla Europa under i skyttegravarnas lervälling och vi lever nu i ett tillstånd av post-apokalyps där nådastöten redan tilldelats, det förgiftade bladet har rispat huden, du är död i samma ögonblick som blodvite uppstod – du vet det bara inte ännu. Vad övrigt är, är tystnad.

 

Nostalgin som drivande kraft?

DSCN2246

Vi talar om vår kärlek till Frankrike, min bekant och jag, att dess landskap utövar en alldeles särskild lockelse på oss. Han framför en teori, framlagd av en väninnas mamma. När väninnan talade om sin dragning till södra Frankrike hävdade mamman bestämt att det berodde på dess likhet med barndomens semestertrakter i Turkiet. Det fick min bekant att tänka efter, och visst, också han semestrat barndomssomrar vid Medelhavets stränder, om än i Italien. Och själv, jo, jag har alltid älskat Medelhavstrakter: Italien! Och mest älskar jag de platser med höga tallar och marken täckt av barr, doften av kåda. Senare har jag tänkt att det är därför jag tycker om Kolmården, eller den där udden i Skarsjön utanför Ljungskile – att det påminner mig om Italien. Men nu tänker jag: Kolmården kom betydligt tidigare än Italien.

Kan vår längtan till vissa landskap vara en längtan till barndomen? En saknad efter förlorade, oskuldsfulla världar? Nostalgi blandat med längtan bort och nytt? Kan det vara så att vi präglade av utvecklingstanken och ett linjärt tänkande helt missuppfattat hur allt hänger ihop? Att barnens lek inte är ett sätt att förbereda sig inför vuxenlivet, tvärtom hela vuxentiden ett ständigt iscensättande av barndomen. Vuxna mäns krig härmar småpojkarnas krigslekar. Vi skaffar barn i saknade efter våra dockor och småsyskon. Vi hittar strategier för att upplösa vår självmedvetenhet – konst, religion, politik – sammanhang att gå upp i av längtan efter urtillståndet: slummer i amnionvätska.

19. Söndag vid Hornstull

Så vidrigt. En råtta utsträckt på mage, liksom den somnat i ett språng, nästan söt. Små tassarna utsträckta framåt, baktassarna bakåt, mitt i korsningen, ja, som om den sov. Slumrade i vårsolen, barnvagnar och joggingklädda södermänniskor som passerar förbi, åldringar hand i hand, söndagsflanörer. Ljuset, reflexer i Mälarens vatten. Råttan. Och över den, så vidrigt, kråkorna, kajorna?, som rycker i dess lemmar, ryck, ryck, ryck, äter dess lilla gnagarkropp. Pickar. Drar köttet med sina ryckiga fågelrörelser. För stadsmänniskan helt utan intresse? Mitt i korsningen. Kråkorna över den lilla kroppen. Som en den sov. Något sött, nästan lyckligt över det lilla ansiktet, nosen, slutna ögonen. De vassa näbbarna i allt det där.

18. En liten kommentar till det här med demimonder

kurtisane

Jag vill ju inte anklagas för att romantisera eller måla bilder av lyckliga horor. Jag är helt med på att strukturen, om vi ska slänga oss med sådana termer, är djupt orättvis (att jag sedan inte tror att en värld utan orättvisor är möjlig eller kanske ens önskvärd, är en annan sak). Däremot, och det är viktigt, ska vi inte göra misstaget att tala om nuet med dåets termer. Det är inga hjälplösa traffickingoffer vi talar om här – det är inte ens prostituerade! Ändå, ändå hör jag ett missbelåtet mummel stiga från borden i det vitlackerade 2014-års köken. Det kommer ur djupet av samma människor som idag avfärdar Strindberg, som de inte kan läsa, pga av förmodade misogyna åsikter.

Demimonde. Det är att födas som bondflicka; utanför Montpellier, i Manchester eller på ryska landsbygden; det kan vara (dock betydligt mer sällan) att salongernas instängda luft blivit för kvav; oavsett vad är målet Paris, och där kan den förslagna bli en av dessa kurtisaner som badar i mandelmjölk och champagne, glitter i ögonen som diamanterna männen strör över henne. Att det ska vara så laddat, när det är den kvinnliga kroppen som bjuds ut. Som om de, som mumlar vid de där köksborden, aldrig gjort detsamma. Naturligtvis sker byteshandeln även idag – det kan vara lyxartiklar, det kan vara en trofé: en man man bär som en fjäder i hatten, det kan vara, och kanske oftast är, för att köpa sig och själv bevisa, sin kärlek. Sexet där det ensamt är den enda behållningen finns naturligtvis – men blir ganska snabbt förhållandevis meningslöst, men å andra sidan helt ok. Att det å enda sidan kan vara så förbannat heligt med kroppens njutning, och vem man tillåter njuta den – helt ok om inget investeras alls, eller välja det värsta av beroenden, kärleksberoendet. Men en stunds njutning och sedan ett briljantarmband – då är du plötsligt förtryckt.

Invändningen blir nu att det handlar om makt – att demimonden alltid är i underläge, hon befinner sig i beroendeställning. Hennes uppehälle är beroende av männen, och det stämmer ju – till en början. De av 1800-talets kurtisaner som spelade sina kort rätt blev ekonomiskt oberoende, vissa gifte sig med någon av sina älskare. Någon av kärlek, men de flesta såg till att kombinera tillgivenhet med en titel. De blev, av egen kraft, prinsessor och furstinnor. Den värld som var stängd för dem var den offentliga maktens sfär – men informellt kunde de viska i de mäktiga öron som vilade sig på deras dunkuddar, med sin ekonomiska makt kunde de stödja politiker och publicister, visst hade de makt! Så den enda värld som var riktigt stängd, som de inte ens informellt eller efter äktenskap kunde få tillträde till, det var den ”ärbara kvinnans”. Det var de där köksborden på de vitlackerade stockholmsgolven, medelklassens ändlösa tebjudningar. Det är detta som är demimonden förvägrat. Ibland tänker jag att det är som att den moderna människan glömt att med frihet kommer otrygghet och vice versa, med trygghet ofrihet. Värt att beakta när vi är så upptagna med att vaddera vår tillvaro med så mycket trygghet. Och jag tänker: hellre diamanterna och friheten.

10. Den flercelliges tröstlösa längtan

Jag snubblade över denna artikel som bland annat verkar mena att folks irritation över särskrivningar beror på att det är ett enkelt fel att upptäcka (lite banalt rent av, det tillåter även den mest obildade i språkvetenskapliga frågor att lekmannamässigt komma med en anmärkning) och går tillbaka till traumatiserande barndomsminnen från småskolan innehållande rödpennor (chockerande, jag vet, man LÄR SIG alltså SPRÅKREGLER i skolan, som man sedan dessutom fortsätter att krampaktigt hänga fast vid som vuxen.) (Och sedan detta om att man på 1800-talet stavade lite hursomhelst. Språkreformerna kom först under andra hälften av 1800-talet, jag undrar helt lekmannamässigt om det inte tar tid för dem att bli allmänt vedertagna, och att de är först i och med etablerande av en nationell skriftkultur med tidskrifter, tryckväsende etc. som dessa vedertagna regler helt cementeras. Men det är ju bara mina okvalificerade gissningar, det måste finnas språkvetenskaplig forskning på detta?) (Vidare, att engelskan inte har något med detta att göra? Jag märker själv när jag skrivit mycket på engelska språket att jag har vanan inne att särskriva, precis som att jag, när jag skriver på engelska till en början skriver ihop alltför ofta. Men jag antar att det inte påverkar oss alls att leva i en kultur präglad av engelskspråkiga texter – det är bara jag som är sedvanligt osmidig i tanken.) Nå, det som stör mig på riktigt är dock följande stycke [min fetstil]:

Det är också ett fel man lätt lägger märke till, och som kan ge orden nya betydelser.

– Det är klart det är skillnad på en skum tomte och en skumtomte, men samtidigt framgår det av sammanhanget vad som menas. Den som hävdar att han inte förstår vad som skrivs på grund av särskrivningen gör sig dummare än skribenten.

– I vissa fall kan man ju till och med argumentera tvärtom. Som ordet kolugn. Menar du ko-lugn eller kol-ugn..?

För det här är ett argument som språkliberaler ofta kommer dragandes med: man förstår ju ändå! Varför ha olika stavning för det, de och dem när man kan ha ett enkelt d? Varför ska allt vara så förbannat svårt hela tiden, låt oss förenkla! För naturligtvis är det så att vi kan tyda texten ändå. Det tog ett tag i skriftens historia innan man kom på det här med mellanrum överhuvudtaget, ochvisstgickdetalldelesutmärktattläsatexterdåmed! D är ju inte huruvida d är omöjligt att läsa – det handlar om att under lätta läsningen så mycket man bah för mår. Så kan man koncentrera sig på textens innehåll snarare än uttydningen själv. (Ett språk utan nyanser, vilken mardröm.)

 ***

Vidare, är inte denna vilja att göra det enklare för sig (vilket i förlängningen, paradoxalt nog, är att försvåra kommunikationen) bara en del av en större, övergripande tidsanda. Kanske är det så att tillvaron blivit så fragmenterad att den moderna människan inte står ut? Det är den utvecklade organismens hopplösa längtan tillbaka till den mest okomplicerade tillvaron – den encelliges. Ingen differentiering, inga gränser andra än dem mellan ditt eget omedvetna jag och vätskan du flyter omkring i. Tillvaron maximalt reducerad, förenklad. Den är allnärvarande, denna strävan att förenkla in absurdum. Allt är politik! Eller: allt är konst! Eller: det finns inga kön (bara utbytbara konstruktioner)! Inga jobbiga definitioner, inga gränser som skulle kunna exkludera något eller någon! Du möter en annan encellig? Ni smälter samman, en omvänd mitos, ni är ett; enhet, encellighet, ensalighet. Det är så enkelt, det är den demokratiska tanken för den late. Inga motstridiga viljor, alla är med, alla är en. Det är den öppna planlösningens princip, istället för att ge alla möjligheten att öppna dörrarna, river man väggarna.

3. Zenons paradox perverterad

Jag tänker att om man inte ser upp kan livet utveckla sig till en inverterad Akilles och sköldpaddan. Grymheten i detta. Du går med blicken i marken, fokuserar på närmaste lilla mål, och därefter nästa, därefter nästa. Avklarat delmål läggs till avklarat delmål, myrsteg läggs till myrsteg. Problemet är inte att du aldrig kommer fram eller ikapp; helt plötsligt, utan att du märkt det eller kan förstå hur – du har ju knappt rört dig ur fläcken!, har du kommit fram till slutdestinationen och allt är över.

2. Över mig nittonhundrafjortons, nittonhundratrettionios skuggor…

Apropå Ukraina. Att de är så få, de där åren av trygghet och relativt välstånd. I det här landet är det som att man inte vill kännas vid hur bräcklig tillvaron ändå är. Att den mycket väl kan slås i spillror; idag, imorgon. Egentligen vill jag inte vara pessimist med bara färgen svart att tillgå – tänker att det har med erfarenheten att göra. Jag föddes med huden ristad av ärr och det är inte detsamma för de födda här, kan inte vara det. För när jag går i min by i Belgien kan man hitta kulor i 1700-talsväggar, medeltidsslott i ruiner efter tyskarnas sprängladdningar. Och det är inte bara såren i landskap och bebyggelse, det är inte bara att blod spillts här på dessa kullerstenar eller att Verdun bara ligger tre timmar söderut. De sår som har svårast att läka är kanske krigets alla ohyggliga val – överge dina principer, lägg dig platt och visa strupen och hoppas på nåd. Sälj dig till erövrarna och bespottas av de starkare i sina övertygelser än du, beredda att lida och dö för principerna. Tumma lite på din mänsklighet – varje dag måste liven vägas i vågskål, en granne eller ditt barns? Det finns igen värdighet, det finns inga rätta val. Och i slutändan, efteråt, skrivs historien svart och vit när allt egentligen är gråskalor fläckade av tårar och blod. Ohyggligt. Jo, det är en tagg som sitter djupt i mig, vår europeiska historia.

***

Jag läser Oksanens Utrensningen. Jag läser Littells De välvilliga.

 ***

Och ändå. Jag vill ju inte kokettera med vare sig taggar eller ärr. Min tillvaro är privilegierad och dyrbar. Det finns alltid jämförelser att göra. Mina första minnen: vår hund, golvet i min mormors kök, en plyschkatt, småskolans asfalterade innergård, potatismos med spenat. Min makes: bomber över Bagdad.

Bloggvåren?

6 Le Bonheur du jour ou Les Graces  la modeBarbier

Jag tycker om generositet. När man, överraskad, bjuds på mer än vad man vågat vänta sig. Jag tänker att en välskriven blogg är något mycket generöst, att skribenten öser tid och idéer på ett forum som ger någon direkt belöning annan än en potentiell läsares tillfredsställda nyfikenhet. Det finns en frihet i det också, att kunna pröva oprövade tankar, att lämna ifrån sig en ofullständig skiss, att uppehålla sig vid det ytliga och grunda. Nå, de senaste åren har dock flera av mina personliga favoriter uppdaterats allt mer sällan, källorna har torkat ut. Man ägnar sig åt annat, man får barn, ägnar sig åt professionellt skrivande eller flyttar till Twitter. Jag har lämnats med känslan när man på dansgolvet ser upp och inser att de flesta andra gästerna gått hem. Därför är det med glädje jag nu ser flera favoriter återvända till bloggformen – redo att fylla vattenhålen där man kan släcka sin texttörst. För att nämna några ser jag exempelvis att Jenny Maria tänker börja blogga igen, det gör också Dekadensmagasinet, och Therese och Sofie (m. fl.) hittar man numera på det eminenta Skönhetskabinettet!