Ett musikminne: Les barricades mystérieuses på Gripsholms slottsteater

bild(9)

Som läsaren vet är jag inte bara översättare och del av förlaget Alastor Press utan även anställd på Drottningholms Slottsteater där jag ihaft och har lite olika uppgifter (exempelvis att guida). I höstas hade jag ynnesten att tillsammans med nätverket Perspectiv följa med på en resa runt till de olika historiska teatrar som finns i Stockholms närområde. Från denna resa har jag ett av mina finaste musikminnen. Av alla stycken jag hört, alla världsartister och orkestrar jag sett uppträda innehar den försynte cembalisten på Gripsholm en alldeles särskild plats.

***

För ofta är det så, det är inte det perfekta och tidlösa som intresserar mig mest. För den, som likt mig upplever sig såsom tagen gisslan i denna moderna tid, följer en ständig jakt på de ögonblick där tiden upplöses. Drottningholms Slottsteater är en sådan, vissa stunder. När jag är själv i huset och allt som hörs är det välbekanta knarrandet i väggarna, den säregna lukten som jag skulle kunna känna igen varsomhelst… då är tidslagren tunna, Gustaf III bara ett andetag bort. Eller ögonblicket där andäktig tystnad går över i applådcrescendo. Jag: utanför salongens dörrar känner premiärnervositeten släppa, andas ut och rider den där jublande applådvågen hela vägen tillbaka till 1700-talets sista decennier. Minns ni hur filmatiseringen av Fantomen på operan öppnar? Vi börjar i ett ett sepiafärgat och krigshärjat 1919. En auktion pågår i den gamla operan, turen kommer till kristallkronan. Och då! Det välkända temat börjar spela, närmast överdrivet dramatiskt och teatralt. Ljuskronan som spelar så central roll i historien hissas långsamt upp och en övernaturlig vind börjar blåsa, blåsa oss tillbaka. De levande ljusen tänds, ett efter ett. Färgen flödar tillbaka, textilierna är hela igen, dammet och spindelväven blåses bort! Rad efter rad efter rad blir stolarnas sammetsröda igen, förgyllningarna glänser. Vi är 1870. Den scenen, sedd på bio, var fullkomligt hissnande – och det inte bara för att jag lider av viss höjdskräck utan för att den åskådliggör min hetaste längtan och ouppnåeliga dröm. Att med en fläkt blåsas tillbaka till en annan tid, att låta den bortre bilden i mitt ständiga dubbelseende bli den verkliga.

***

Så, da capo: det fullkomliga måste vara tidlöst. En Händel-aria, det mest fullkomliga som finns, är en vätebomb av skönhet som exploderar i dig. Du utplånas på ett ögonblick, du utplånas ett ögonblick – och det är det ljuvligaste och njutningsfyllda som kan hända. (Den fysiska motsvarigheten, orgasmen, är samma princip men kroppslig: att förlora sig.) Så för att ta oss tillbaka, för att komma dåtiden riktigt nära, krävs något ofullkomligt och skört.

***

Enter cembalisten på Gripsholm Slott. Gripsholm har, som ni vet, också en bevarad barockteater, om än betydligt mindre än den på Drottningholm. Nå, för de ditresta gästerna, representanter för olika historiska teatrar i Norden samt press hade man burit in en cembalo på scenen som annars inte används. Och om jag får spekulera lite, så tillhörde inte cembalisten någon större ensemble, jag fick intrycket av att han snarare var en amatör på något sätt knuten till Gripsholm. När han intog scenen var han märkbart nervös, vilket dock släppte efter ett par stycken. Ja, för han spelade inte bar ett eller två, utan hade satt samman ett helt litet program på dryga 25 minuter med vad jag gissar var hans favoritstycken som han också noggrant presenterade. Den lilla konserten var naturligtvis alldeles för lång för sammanhanget, och redan efter tio minuter började folk skruva på sig och betrakta den hög av böcker och noter som cembalisten plockade sina stycken ur. Vidare spelade han med viss tvekan, och dessutom inte alls så snabbt som styckena egentligen skall gå, vilket också vittnar om att han inte var en musiker av den sort man ser uppträda på huvudstadens scener.

***

En person satt och ville att det aldrig skulle ta slut, och den personen var jag. För här satt jag alltså, i detta intima lilla rum som inte använts flitigt under de två gångna seklen, inga moderna minnen i dessa väggar. Bara rått 1700-tal att lapa i sig. I rum för skuggor och skuggors spegelbilder. Och till detta en lite nervös musiker som spelade ett 1700-tals instrument med så mycket mänsklighet att hjärtat ville brista. Jag behövde inte ens blunda, bara hålla blicken vid scenen och jag var tillbaka. Bland hovfolk och skuggor av hovfolk – de franska kompositörerna tog mig snarare till Ludvig XIV:s Versaille än Gustaf III och Gripsholm – men vad gör det? Av alla stycken han spelade tyckte jag bäst om det för mig nya Les Barricades Mystérieuses av François Couperin och jag kan numera inte få nog av det. Jag vet ingenting om det, den suggestiva titeln får mina associationsbanor att veckla ut sig åt alla håll, det finns en sällsam glädje i att stå inför något du inte förstår och som du därför fritt kan infoga i ett eget narrativ utan att det medför andra konnotationer. Och jag älskar drivet, tempoväxlingarna – eftersom jag älskar all musik som ger mig en känsla av rörelse. Gärna rörelse och även miljön i vilken rörelsen skall ske. Och här tänker jag mig långa, svepande kameraåkningar i ett tomt och öde Versaille där dörrarna öppnas upp av osynliga händer. Men det där är nu, i efterhand. Då, på Gripsholmteatern, var jag en hovfröken och året var alldeles bestämt 1717.

drottningholmFoto: Louise Berg

Om poesi, kropp och post-apokalyps

Helgen har jag ägnat åt att vara sjuk. Igår gick det ganska bra eftersom jag sov bort större delen av dagen, idag har det varit värre i och med att jag är något bättre och därmed inte hade behovet av att sova ännu ett dygn. Alltså har jag planterat mig i soffan, under en filt försedd med ett par böcker och te. Läsaren tänker kanske här att det var ju synd på en helgs divertissemang, att tiden förslösats i en soffa denna den första advent! Så förhåller det sig dock ingalunda, då jag för att betala räkningar och hyra arbetar helger, kvällar och strödagar i butik. Så, utebliven lön, ja, men vunnen ledighet. Emellertid är jag nu plågsamt medveten om hur mitt läsande och förkovran fått stå tillbaka på grund av det förhatliga ekonomiska armodet och allmän tidsbrist. Under gårdagsnattens feberyra hörde jag mig själv beklaga hur min hjärna, en gång en glänsande och mogen druva som lyste hälsosamt grön nu förtorkat och skrumpnat ihop till ett russin: ett svart litet pepparkaksöga bara. Och här har jag vunnit större insikt i Baudelaires ”varje välmående människa kan klara sig utan mat i två dagar, men utan poesi – aldrig!” – ett uttalande som kan tyckas kategoriskt och pompöst, men när man betänker att B. inte var främmande att gå utan middag en dag eller två får et större djup. Egentligen är det mycket enkelt: maten när din kropp; poesin (som vi här ska förstå i en bredare betydelse, tänk: konst) anden. Alltså: utan poesin är du helt enkelt inte människa.

***

Detta föranleder en liten samhällelig betraktelse: i ett samtal om samtida kulturpolitik föreslogs att medlen som staten förfogar över och utdelar skulle fördelas efter (och ibland förvägras om den fanns bristande) efter kvalitet. Det låter väl som en fin och utmärkt tanke, att överhuvudtaget använda sig av det begreppet. I praktiken handlar det ju om att upprätta ett slags värdeskala, där det ena bedöms som bättre och mer angeläget än det andra och därmed ges stöd. En sådan värdeskala finns naturligtvis redan, även om termen kvalitet uppfattas som elitistisk och därmed undviks betyder det inte desto mindre att det inte finns en föreställning om att ett konstverk kan bedömas och sägas vara bättre än ett annat. Liksom på så många områden gör man det dock mycket enkelt för sig, och det handlar till stor del om en fullständigt politiserad värdeskala där terminologin är hämtad snarare än det estetiska. Vulgärt uttryckt lånar man språkbruk från dagsaktuell politisk diskussion och kan därför på fullt allvar säga sig bedöma en film eller en pjäs värde efter hur många mörkhyade (vad betyder det ens? hur mörkhyad ska man vara?) som ingår i ensemblen.  Vidare: att exempelvis sätta upp Parsifal av Wagner utan att låna dekor och kostymering från en tv-serie eller en tid publiken kan relatera till, typ Östtyskland, eller hitta på ngt annat härligt subversivt som att låta männen spela kvinnornas rollerna och tvärtom (så pikant!) är fullkomligt otänkbart. Argumentet att operan i sig är sublim är ett icke-argument, det går inte att föra in på vår samhälleliga/politiska värdeskala. Det vi däremot kan bedöma är Wagner som är vit (färg), man (kön) och dessutom ANTI-SEMIT. Och tysk. Man skulle faktiskt kunna säga att Wagner (OCH DÄRMED OCKSÅ WAGNERS MUSIK) föranledde nazismen och därmed förintelsen. Enligt denna samhälleliga/politiska/moraliska värdeskala blir naturligtvis Wagner omöjlig. Och varför? För att det där som Baudelaire menade behövde poesi för att klara sig, människan, numera är avskaffat. I vår tid finns inget önskvärt bortom det materiella – allt immateriellt eller intersubjektivt uppfattas som hotfullt och skrämmande (och ges ofta namnet strukturer). Världen vi lever i är tömd på symboler, tömd på det gudomliga. Vi är, bokstavligen, reducerade till kroppar. Jag kan inte låta bli att undra om samtidens fascination av zombier är ett undermedvetet uttryck för att vi i alla avseenden faktiskt reducerats till zombier d.v.s. själlösa men levande kroppar? (Nu hävdar vän av ordning att detta bara en ett murket uttryck för en det-var-bättre-förr-nostalgi. Så låt mig vara tydlig, röta hittar man i alla tider. ”Har guldåldern varit, så kan den inte ha varit alldeles gyllne. Guld kan inte rosta eller vittra: den går oförstörd ur alla blandningar och sönderdelningar.” (Schlegel) Ja, alla civilisationer har sina brister, det är bara först i vår tid som man gått så långt som att avskaffa själva civilisationen!) Om ni frågar mig gick det gamla Europa under i skyttegravarnas lervälling och vi lever nu i ett tillstånd av post-apokalyps där nådastöten redan tilldelats, det förgiftade bladet har rispat huden, du är död i samma ögonblick som blodvite uppstod – du vet det bara inte ännu. Vad övrigt är, är tystnad.

 

Nostalgin som drivande kraft?

DSCN2246

Vi talar om vår kärlek till Frankrike, min bekant och jag, att dess landskap utövar en alldeles särskild lockelse på oss. Han framför en teori, framlagd av en väninnas mamma. När väninnan talade om sin dragning till södra Frankrike hävdade mamman bestämt att det berodde på dess likhet med barndomens semestertrakter i Turkiet. Det fick min bekant att tänka efter, och visst, också han semestrat barndomssomrar vid Medelhavets stränder, om än i Italien. Och själv, jo, jag har alltid älskat Medelhavstrakter: Italien! Och mest älskar jag de platser med höga tallar och marken täckt av barr, doften av kåda. Senare har jag tänkt att det är därför jag tycker om Kolmården, eller den där udden i Skarsjön utanför Ljungskile – att det påminner mig om Italien. Men nu tänker jag: Kolmården kom betydligt tidigare än Italien.

Kan vår längtan till vissa landskap vara en längtan till barndomen? En saknad efter förlorade, oskuldsfulla världar? Nostalgi blandat med längtan bort och nytt? Kan det vara så att vi präglade av utvecklingstanken och ett linjärt tänkande helt missuppfattat hur allt hänger ihop? Att barnens lek inte är ett sätt att förbereda sig inför vuxenlivet, tvärtom hela vuxentiden ett ständigt iscensättande av barndomen. Vuxna mäns krig härmar småpojkarnas krigslekar. Vi skaffar barn i saknade efter våra dockor och småsyskon. Vi hittar strategier för att upplösa vår självmedvetenhet – konst, religion, politik – sammanhang att gå upp i av längtan efter urtillståndet: slummer i amnionvätska.

19. Söndag vid Hornstull

Så vidrigt. En råtta utsträckt på mage, liksom den somnat i ett språng, nästan söt. Små tassarna utsträckta framåt, baktassarna bakåt, mitt i korsningen, ja, som om den sov. Slumrade i vårsolen, barnvagnar och joggingklädda södermänniskor som passerar förbi, åldringar hand i hand, söndagsflanörer. Ljuset, reflexer i Mälarens vatten. Råttan. Och över den, så vidrigt, kråkorna, kajorna?, som rycker i dess lemmar, ryck, ryck, ryck, äter dess lilla gnagarkropp. Pickar. Drar köttet med sina ryckiga fågelrörelser. För stadsmänniskan helt utan intresse? Mitt i korsningen. Kråkorna över den lilla kroppen. Som en den sov. Något sött, nästan lyckligt över det lilla ansiktet, nosen, slutna ögonen. De vassa näbbarna i allt det där.

18. En liten kommentar till det här med demimonder

kurtisane

Jag vill ju inte anklagas för att romantisera eller måla bilder av lyckliga horor. Jag är helt med på att strukturen, om vi ska slänga oss med sådana termer, är djupt orättvis (att jag sedan inte tror att en värld utan orättvisor är möjlig eller kanske ens önskvärd, är en annan sak). Däremot, och det är viktigt, ska vi inte göra misstaget att tala om nuet med dåets termer. Det är inga hjälplösa traffickingoffer vi talar om här – det är inte ens prostituerade! Ändå, ändå hör jag ett missbelåtet mummel stiga från borden i det vitlackerade 2014-års köken. Det kommer ur djupet av samma människor som idag avfärdar Strindberg, som de inte kan läsa, pga av förmodade misogyna åsikter.

Demimonde. Det är att födas som bondflicka; utanför Montpellier, i Manchester eller på ryska landsbygden; det kan vara (dock betydligt mer sällan) att salongernas instängda luft blivit för kvav; oavsett vad är målet Paris, och där kan den förslagna bli en av dessa kurtisaner som badar i mandelmjölk och champagne, glitter i ögonen som diamanterna männen strör över henne. Att det ska vara så laddat, när det är den kvinnliga kroppen som bjuds ut. Som om de, som mumlar vid de där köksborden, aldrig gjort detsamma. Naturligtvis sker byteshandeln även idag – det kan vara lyxartiklar, det kan vara en trofé: en man man bär som en fjäder i hatten, det kan vara, och kanske oftast är, för att köpa sig och själv bevisa, sin kärlek. Sexet där det ensamt är den enda behållningen finns naturligtvis – men blir ganska snabbt förhållandevis meningslöst, men å andra sidan helt ok. Att det å enda sidan kan vara så förbannat heligt med kroppens njutning, och vem man tillåter njuta den – helt ok om inget investeras alls, eller välja det värsta av beroenden, kärleksberoendet. Men en stunds njutning och sedan ett briljantarmband – då är du plötsligt förtryckt.

Invändningen blir nu att det handlar om makt – att demimonden alltid är i underläge, hon befinner sig i beroendeställning. Hennes uppehälle är beroende av männen, och det stämmer ju – till en början. De av 1800-talets kurtisaner som spelade sina kort rätt blev ekonomiskt oberoende, vissa gifte sig med någon av sina älskare. Någon av kärlek, men de flesta såg till att kombinera tillgivenhet med en titel. De blev, av egen kraft, prinsessor och furstinnor. Den värld som var stängd för dem var den offentliga maktens sfär – men informellt kunde de viska i de mäktiga öron som vilade sig på deras dunkuddar, med sin ekonomiska makt kunde de stödja politiker och publicister, visst hade de makt! Så den enda värld som var riktigt stängd, som de inte ens informellt eller efter äktenskap kunde få tillträde till, det var den ”ärbara kvinnans”. Det var de där köksborden på de vitlackerade stockholmsgolven, medelklassens ändlösa tebjudningar. Det är detta som är demimonden förvägrat. Ibland tänker jag att det är som att den moderna människan glömt att med frihet kommer otrygghet och vice versa, med trygghet ofrihet. Värt att beakta när vi är så upptagna med att vaddera vår tillvaro med så mycket trygghet. Och jag tänker: hellre diamanterna och friheten.

10. Den flercelliges tröstlösa längtan

Jag snubblade över denna artikel som bland annat verkar mena att folks irritation över särskrivningar beror på att det är ett enkelt fel att upptäcka (lite banalt rent av, det tillåter även den mest obildade i språkvetenskapliga frågor att lekmannamässigt komma med en anmärkning) och går tillbaka till traumatiserande barndomsminnen från småskolan innehållande rödpennor (chockerande, jag vet, man LÄR SIG alltså SPRÅKREGLER i skolan, som man sedan dessutom fortsätter att krampaktigt hänga fast vid som vuxen.) (Och sedan detta om att man på 1800-talet stavade lite hursomhelst. Språkreformerna kom först under andra hälften av 1800-talet, jag undrar helt lekmannamässigt om det inte tar tid för dem att bli allmänt vedertagna, och att de är först i och med etablerande av en nationell skriftkultur med tidskrifter, tryckväsende etc. som dessa vedertagna regler helt cementeras. Men det är ju bara mina okvalificerade gissningar, det måste finnas språkvetenskaplig forskning på detta?) (Vidare, att engelskan inte har något med detta att göra? Jag märker själv när jag skrivit mycket på engelska språket att jag har vanan inne att särskriva, precis som att jag, när jag skriver på engelska till en början skriver ihop alltför ofta. Men jag antar att det inte påverkar oss alls att leva i en kultur präglad av engelskspråkiga texter – det är bara jag som är sedvanligt osmidig i tanken.) Nå, det som stör mig på riktigt är dock följande stycke [min fetstil]:

Det är också ett fel man lätt lägger märke till, och som kan ge orden nya betydelser.

– Det är klart det är skillnad på en skum tomte och en skumtomte, men samtidigt framgår det av sammanhanget vad som menas. Den som hävdar att han inte förstår vad som skrivs på grund av särskrivningen gör sig dummare än skribenten.

– I vissa fall kan man ju till och med argumentera tvärtom. Som ordet kolugn. Menar du ko-lugn eller kol-ugn..?

För det här är ett argument som språkliberaler ofta kommer dragandes med: man förstår ju ändå! Varför ha olika stavning för det, de och dem när man kan ha ett enkelt d? Varför ska allt vara så förbannat svårt hela tiden, låt oss förenkla! För naturligtvis är det så att vi kan tyda texten ändå. Det tog ett tag i skriftens historia innan man kom på det här med mellanrum överhuvudtaget, ochvisstgickdetalldelesutmärktattläsatexterdåmed! D är ju inte huruvida d är omöjligt att läsa – det handlar om att under lätta läsningen så mycket man bah för mår. Så kan man koncentrera sig på textens innehåll snarare än uttydningen själv. (Ett språk utan nyanser, vilken mardröm.)

 ***

Vidare, är inte denna vilja att göra det enklare för sig (vilket i förlängningen, paradoxalt nog, är att försvåra kommunikationen) bara en del av en större, övergripande tidsanda. Kanske är det så att tillvaron blivit så fragmenterad att den moderna människan inte står ut? Det är den utvecklade organismens hopplösa längtan tillbaka till den mest okomplicerade tillvaron – den encelliges. Ingen differentiering, inga gränser andra än dem mellan ditt eget omedvetna jag och vätskan du flyter omkring i. Tillvaron maximalt reducerad, förenklad. Den är allnärvarande, denna strävan att förenkla in absurdum. Allt är politik! Eller: allt är konst! Eller: det finns inga kön (bara utbytbara konstruktioner)! Inga jobbiga definitioner, inga gränser som skulle kunna exkludera något eller någon! Du möter en annan encellig? Ni smälter samman, en omvänd mitos, ni är ett; enhet, encellighet, ensalighet. Det är så enkelt, det är den demokratiska tanken för den late. Inga motstridiga viljor, alla är med, alla är en. Det är den öppna planlösningens princip, istället för att ge alla möjligheten att öppna dörrarna, river man väggarna.

3. Zenons paradox perverterad

Jag tänker att om man inte ser upp kan livet utveckla sig till en inverterad Akilles och sköldpaddan. Grymheten i detta. Du går med blicken i marken, fokuserar på närmaste lilla mål, och därefter nästa, därefter nästa. Avklarat delmål läggs till avklarat delmål, myrsteg läggs till myrsteg. Problemet är inte att du aldrig kommer fram eller ikapp; helt plötsligt, utan att du märkt det eller kan förstå hur – du har ju knappt rört dig ur fläcken!, har du kommit fram till slutdestinationen och allt är över.

2. Över mig nittonhundrafjortons, nittonhundratrettionios skuggor…

Apropå Ukraina. Att de är så få, de där åren av trygghet och relativt välstånd. I det här landet är det som att man inte vill kännas vid hur bräcklig tillvaron ändå är. Att den mycket väl kan slås i spillror; idag, imorgon. Egentligen vill jag inte vara pessimist med bara färgen svart att tillgå – tänker att det har med erfarenheten att göra. Jag föddes med huden ristad av ärr och det är inte detsamma för de födda här, kan inte vara det. För när jag går i min by i Belgien kan man hitta kulor i 1700-talsväggar, medeltidsslott i ruiner efter tyskarnas sprängladdningar. Och det är inte bara såren i landskap och bebyggelse, det är inte bara att blod spillts här på dessa kullerstenar eller att Verdun bara ligger tre timmar söderut. De sår som har svårast att läka är kanske krigets alla ohyggliga val – överge dina principer, lägg dig platt och visa strupen och hoppas på nåd. Sälj dig till erövrarna och bespottas av de starkare i sina övertygelser än du, beredda att lida och dö för principerna. Tumma lite på din mänsklighet – varje dag måste liven vägas i vågskål, en granne eller ditt barns? Det finns igen värdighet, det finns inga rätta val. Och i slutändan, efteråt, skrivs historien svart och vit när allt egentligen är gråskalor fläckade av tårar och blod. Ohyggligt. Jo, det är en tagg som sitter djupt i mig, vår europeiska historia.

***

Jag läser Oksanens Utrensningen. Jag läser Littells De välvilliga.

 ***

Och ändå. Jag vill ju inte kokettera med vare sig taggar eller ärr. Min tillvaro är privilegierad och dyrbar. Det finns alltid jämförelser att göra. Mina första minnen: vår hund, golvet i min mormors kök, en plyschkatt, småskolans asfalterade innergård, potatismos med spenat. Min makes: bomber över Bagdad.

Bloggvåren?

6 Le Bonheur du jour ou Les Graces  la modeBarbier

Jag tycker om generositet. När man, överraskad, bjuds på mer än vad man vågat vänta sig. Jag tänker att en välskriven blogg är något mycket generöst, att skribenten öser tid och idéer på ett forum som ger någon direkt belöning annan än en potentiell läsares tillfredsställda nyfikenhet. Det finns en frihet i det också, att kunna pröva oprövade tankar, att lämna ifrån sig en ofullständig skiss, att uppehålla sig vid det ytliga och grunda. Nå, de senaste åren har dock flera av mina personliga favoriter uppdaterats allt mer sällan, källorna har torkat ut. Man ägnar sig åt annat, man får barn, ägnar sig åt professionellt skrivande eller flyttar till Twitter. Jag har lämnats med känslan när man på dansgolvet ser upp och inser att de flesta andra gästerna gått hem. Därför är det med glädje jag nu ser flera favoriter återvända till bloggformen – redo att fylla vattenhålen där man kan släcka sin texttörst. För att nämna några ser jag exempelvis att Jenny Maria tänker börja blogga igen, det gör också Dekadensmagasinet, och Therese och Sofie (m. fl.) hittar man numera på det eminenta Skönhetskabinettet!

Den erotiserande blicken

Att dagens samhälle skulle vara överdrivet sexualiserat, det är givetvis en missuppfattning. Som om nakna reklamkroppar eller tygminimalistiskt mode skulle verka sexualiserande. Tvärtom, det vänjer blicken vid det avklädda och har en urladdande effekt. Vill man å andra sidan sexualisera, eller erotisera, samhället bör man istället sträva efter att ladda objekten ifråga. Viktorianer som dånar över ett alltför kurvigt bordsben är måhända överdrivet, men det är sant att det samhälle som söker undertrycka sexualiteten kommer ånga av just sex. Så vi gör således helt rätt i att exponera oss för kroppar, likaså exponera den egna kroppen. Detta förutsatt att vi accepterar premissen att ett avsexualiserat samhälle är att eftersträva. (Och nej, 1800-talet är givetvis inte en oproblematisk tid att önska tillbaka. Men kan vi verkligen inte föreställa oss fria människor med lika medborgerliga rättigheter i samhälle och näringsliv etc. som ändå förmår vända sin erotiserande, objektifierande blickar emot varandra?) Det vore mera rättvist om även kvinnan kunde bada barbröstad i den kommunala simhallen, för vad är väl ett bröst? Vad mycket mer okomplicerat det vore om ungdomarna inte behövde stångas mot förväntningar på sin könstillhörighet, om de kunde leva livet lyckligt och motståndslöst. Så förfärligt tråkigt det rättvisaste, mest okomplicerade av samhällen är. Skyl era kroppar och erotisera mera, säger jag.

Och att den enda blicken som kan verka erotiserande är den heterosexuelle mannen och att då endast inför ett objekt av motsatt kön… – jag revolterar mot denna tanke. Att ett sexualiserat samhälle och kultur med nödvändighet är mannens vinst och kvinnans förlust – hur sexistiskt är inte det?

wenzel

Vidare har jag upptäckt att ett vanligt motiv i det egna skrivandet är denna erotiserande blick. (Här gör jag alltså den eventuelle framtida litteraturvetaren en tjänst.) Riktat, inte utåt, utan mot den egna kroppen. En sexualitet som inte ställs i någon annans tjänst. Som vackra underkläder man bär utan avsikten att någon någonsin skall få glädjen att betrakta dem. Men är ett självtillräckligt sexuellt objekt. Exempelvis här, i den refuserade romanen:

Som en modern Marie–Antoinette lämnade hon nu köket för sovrummet. Utan sneakers, det är givet. Istället femton centimeter klack, puderrosa, från Miu Miu. De passade väl till de underkläder hon i övrigt var klädd i. Mjuk siden som smekningar över den bleka huden, negligén låg kvar på fåtöljen. Den hade hon tagit av sig inför helfigursspegeln som stod lutad mot väggen tidigare, till hennes tillfredsställelse anade man revbenen under huden utan att hon såg mager eller sjuklig ut.  Hon njöt av ljudet när skorna lämnade små spår den korta sträckan över vardagsrummets parkett. Nynnade lite högre på en fransk schlagervisa. Tog en av pralinerna och rös av den mjuka nougaten som lade sig över hennes tunga, klädde hennes gom. I sovrummet ställde hon först försiktigt ned fatet och lät sig sedan falla ned i den obäddade sängen. Där låg hon sedan helt stilla en stund och lyssnade till sina egna andetag. Såg brösten häva sig, anade bröstvårtorna som styvnat i kylan under det mjuka tyget. Såg upp i taket, på sprickan som löpte ut från lampans fäste. Blundade med ansiktet vänt emot ljuset och betraktade ögonlockens röda, illuminerade insidor. Det var varmt och rött och överallt dansade små ljusfläckar i olika färger. Tänkte att här fanns en hel värld som bara hon hade tillgång till. Men en värld där hon var ensam, ett kungarike utan invånare, bara dansande ljus.

 hair

Detta, har jag märkt, kan provocera samtida av båda kön. Båda har svårt att acceptera avsaknaden av mottagare – båda förutsätter att det finns en implicit (manlig) blick. Som om den egna medvetenheten inte vore nog. En sådan människa, en som är sig själv tillräcklig, använder den inte den andre som spegel? Den åtrådda objektifieras eller erotiseras inte av den åtråendes blick, det har hon redan gjort själv, hans reaktion är bara ännu en manifestation av det hon redan upplever. Han får henne att känna hur åtrådd hon är. Men, och det är det viktiga, hon framträder inte som sexuellt objekt inför honom utan inför sig själv.

Eller början på den här novellen. En av mina happy few, dessa trogna läsare som jag utsätter för mitt skrivande fann sig, till sin egen förvåning, till en början förvånad av min lättjefulla hjältinna. Vem går väl runt och bara njuter av sin egen sinnlighet? Och vidare: vem är nöjd och självtillräcklig? Vilken kvinna ser väl på sin mage, sina armar utan att tänka kroppsnojor och viktnedgång? Därefter: en insikt i det subversiva att faktiskt känna sig nöjd, att låta blicken rinna över låren och känna laddningen. Skyla dem, inte för att du skäms, utan för att du väljer själv när du vill spegla den, laddningen, i någons blick. Den erotiska självobjektifieringen som befrielsehandling?

Att dagarna är så lika varandra här; att de liksom smälter i solgasset tills man inte längre vet var den ena slutat och den andra tagit vid. Över tillvaron doften av varmt damm och bougainvilleornas skuggor. Denna dag? En dag som alla andra. Ännu är det bara juni, den riktigt outhärdliga värmen har inte kommit över dem. Likväl håller hon sig under det skyddande parasollet. Nöjer sig med att låta reflexer från vatten och sand bränna hennes nordiskt känsliga hy. Sträcker sig efter vattenflaskan när hettan blir för påträngande, lägger sjalen över mage och ben om någon väloljad blick skulle fastna på hennes blottade kropp. Men för det mesta är hon ensam, kring Medelhavet kommer industrisemestern senare, när man flyr inlandet för den lilla svalka havsbrisen förmår erbjuda. Några andra turister är det inte att tala om – varför välja en halvt insomnad badort när man har Toscanas alla skatter att välja på? Florentinsk konst eller besök på de böljande kullarnas vingårdar. Men henne lockar det inte, hon som har andra skäl att sträcka ut sig under Italiens sol. Djupt i hennes inre, liksom vilande inbäddad i hennes kött vänder sig den där känslan, byter sida och lägger sig tillrätta. Hon blinkar, smakar sältan som samlats över läpparna, daggen som tränger upp ur porerna. Och som så ofta sträcker hon sig efter telefonen som ligger skyddad under ett modemagasins glatta blad. Ingenting. Hon bläddrar förstrött förbi några nyhetssidor, som om omvärlden fortfarande angick henne.

När hon tröttnat på stranden och den öppna horisonten hon för övrigt ännu har svårt att helt vänja sig vid, samlar hon ihop sina saker och klär om i sin badhytt. Dagarna vid havet odlar hon sin förkärlek för långa klänningar i svalt siden som mot huden bara antyder klädnaden. Känslan av en nakenhet bara dold under en fladdrande silkesomfamning gör henne diskret rusig och hon låter sina fötter sjunka i den varma sanden. Hennes tår gräver sig ned djupt, till det svala. När de kommer upp igen: naglarna som glasskärvor havet spolat i land.

IMG_0601Författarinnan försöker, efter bästa förmåga, leva som hon lär.