Om poesi, kropp och post-apokalyps

Helgen har jag ägnat åt att vara sjuk. Igår gick det ganska bra eftersom jag sov bort större delen av dagen, idag har det varit värre i och med att jag är något bättre och därmed inte hade behovet av att sova ännu ett dygn. Alltså har jag planterat mig i soffan, under en filt försedd med ett par böcker och te. Läsaren tänker kanske här att det var ju synd på en helgs divertissemang, att tiden förslösats i en soffa denna den första advent! Så förhåller det sig dock ingalunda, då jag för att betala räkningar och hyra arbetar helger, kvällar och strödagar i butik. Så, utebliven lön, ja, men vunnen ledighet. Emellertid är jag nu plågsamt medveten om hur mitt läsande och förkovran fått stå tillbaka på grund av det förhatliga ekonomiska armodet och allmän tidsbrist. Under gårdagsnattens feberyra hörde jag mig själv beklaga hur min hjärna, en gång en glänsande och mogen druva som lyste hälsosamt grön nu förtorkat och skrumpnat ihop till ett russin: ett svart litet pepparkaksöga bara. Och här har jag vunnit större insikt i Baudelaires ”varje välmående människa kan klara sig utan mat i två dagar, men utan poesi – aldrig!” – ett uttalande som kan tyckas kategoriskt och pompöst, men när man betänker att B. inte var främmande att gå utan middag en dag eller två får et större djup. Egentligen är det mycket enkelt: maten när din kropp; poesin (som vi här ska förstå i en bredare betydelse, tänk: konst) anden. Alltså: utan poesin är du helt enkelt inte människa.

***

Detta föranleder en liten samhällelig betraktelse: i ett samtal om samtida kulturpolitik föreslogs att medlen som staten förfogar över och utdelar skulle fördelas efter (och ibland förvägras om den fanns bristande) efter kvalitet. Det låter väl som en fin och utmärkt tanke, att överhuvudtaget använda sig av det begreppet. I praktiken handlar det ju om att upprätta ett slags värdeskala, där det ena bedöms som bättre och mer angeläget än det andra och därmed ges stöd. En sådan värdeskala finns naturligtvis redan, även om termen kvalitet uppfattas som elitistisk och därmed undviks betyder det inte desto mindre att det inte finns en föreställning om att ett konstverk kan bedömas och sägas vara bättre än ett annat. Liksom på så många områden gör man det dock mycket enkelt för sig, och det handlar till stor del om en fullständigt politiserad värdeskala där terminologin är hämtad snarare än det estetiska. Vulgärt uttryckt lånar man språkbruk från dagsaktuell politisk diskussion och kan därför på fullt allvar säga sig bedöma en film eller en pjäs värde efter hur många mörkhyade (vad betyder det ens? hur mörkhyad ska man vara?) som ingår i ensemblen.  Vidare: att exempelvis sätta upp Parsifal av Wagner utan att låna dekor och kostymering från en tv-serie eller en tid publiken kan relatera till, typ Östtyskland, eller hitta på ngt annat härligt subversivt som att låta männen spela kvinnornas rollerna och tvärtom (så pikant!) är fullkomligt otänkbart. Argumentet att operan i sig är sublim är ett icke-argument, det går inte att föra in på vår samhälleliga/politiska värdeskala. Det vi däremot kan bedöma är Wagner som är vit (färg), man (kön) och dessutom ANTI-SEMIT. Och tysk. Man skulle faktiskt kunna säga att Wagner (OCH DÄRMED OCKSÅ WAGNERS MUSIK) föranledde nazismen och därmed förintelsen. Enligt denna samhälleliga/politiska/moraliska värdeskala blir naturligtvis Wagner omöjlig. Och varför? För att det där som Baudelaire menade behövde poesi för att klara sig, människan, numera är avskaffat. I vår tid finns inget önskvärt bortom det materiella – allt immateriellt eller intersubjektivt uppfattas som hotfullt och skrämmande (och ges ofta namnet strukturer). Världen vi lever i är tömd på symboler, tömd på det gudomliga. Vi är, bokstavligen, reducerade till kroppar. Jag kan inte låta bli att undra om samtidens fascination av zombier är ett undermedvetet uttryck för att vi i alla avseenden faktiskt reducerats till zombier d.v.s. själlösa men levande kroppar? (Nu hävdar vän av ordning att detta bara en ett murket uttryck för en det-var-bättre-förr-nostalgi. Så låt mig vara tydlig, röta hittar man i alla tider. ”Har guldåldern varit, så kan den inte ha varit alldeles gyllne. Guld kan inte rosta eller vittra: den går oförstörd ur alla blandningar och sönderdelningar.” (Schlegel) Ja, alla civilisationer har sina brister, det är bara först i vår tid som man gått så långt som att avskaffa själva civilisationen!) Om ni frågar mig gick det gamla Europa under i skyttegravarnas lervälling och vi lever nu i ett tillstånd av post-apokalyps där nådastöten redan tilldelats, det förgiftade bladet har rispat huden, du är död i samma ögonblick som blodvite uppstod – du vet det bara inte ännu. Vad övrigt är, är tystnad.