Betraktelser – Sida 2 – Hillevi Norburg

27 oktober, 201527 oktober, 2015

Vit heliotrop

Guerlins parfym ”Helitrope Blanc 000” skapades 1870 och var en riktig innedoft 1878-1883. Viktorianerna var överhuvudtaget mycket förtjusta i att ha heliotrop i sina parfymer, och namnets ”000” betyder att blomextraktet i parfymen hade tredubbel styrka. Bara namnet ”Vit heliotrop” vittnar dock om ett mått av artifice emedan blomman heliotrop är lila – själva namnet är också namnet på en ljuslila färg och en ädelsten med samma färg.

Det går mode i allt, så ock i dofter och blommor och heliotropen upplever idag knappast stor popularitet. Denna solblomma som enligt vad jag kan läsa mig till i parfymform luktar vanilj men ändå förvånansvärt friskt är idag tämligen bortglömd. Guerlins parfym lär vara som att lukta på sprudlande champagne i ett kupat glas. ”Heliotrope Blanc 000 shows another side of the story: all the freshness of a perfect cologne yet powdery and easy on the nose with a real bouquet and longevity. And not least; not as much a melancholic sigh from time long past, as a happy spring greeting.” Mitt möte med den vita heliotropen sker dock inte på parfymhyllan, utan föga förvånande i litteraturen. Jag läser Teleny – som ibland tillskrivs Oscar Wilde med vänner, Vertigos översättning gjord av KG Johansson – och plötsligt ser jag vita heliotroper överallt. Jag får som känslan av att jag träffat på dem tidigare, heliotroperna, och undrar plötsligt om det finns en gömd symbolik som går mig förbi. En väldigt massa googlande senare är jag inte mycket klokare, den där lite anonyma blomman som mest ser ut som det blomster vi kallade hundkäx i min barndom, visar sig vara förrädiskt undflyende.

Jag får röra mig bakåt, till tidigare översättningar. I Remy de Gourmonts Färger finns en heliotrop. Det är i det dekadenta prosafragmentet Den dåliga blomman där den namnlöse berättaren går förbi en blomsterhandel och känner en ”grym doft”, varvid han stiger in och efterfrågar:

– Madame, jag ber er, ge mig denna blomma, ensam i sitt slag och trefaldig som doftar av tre lukter, rosens, heliotropens och jasminens, denna väsentliga och grymma blomma vars absurda och avlägsna doft gör mig så illamående.

Han hittar den till slut, den dåliga gula lilla blomman. Vi måste påminna oss om att blommorna – vällustiga, dånande, döende – är något farligt. De ligger poesin nära vid förra sekelslutet, kopplingen är stark och närvarande – här kan vi peka på det uppenbara som Baudelaire Det ondas blommor eller lord Tennysons omdöme om den nya franska (symbolistiska) diktningen: ”poisonous honey stolen from the flowers of France.”

Någon särskild betydelse för den vita heliotropen hittar jag dock inte. Jag får som känslan av att den kanske är viktigare i en brittisk kontext – att den på något sätt är besläktad med den gröna nejlikan. Jag hittar Arthur Symons dikt som heter just White Heliotrope, här i min (hmm, improviserade) svenska översättning (ni hittar engelska originalet strax under):

Vit Heliotrop

Ett feberrum och en vit bädd,
på stolen tumlar kjolens tyg,
och boken öppen som i smyg;
i hatt och hårnål är dess sida klädd.

Spegeln har sugit dina drag,
ner i sina dolda djup, vet
den vaktar nu i hemlighet
blott minnen av ditt behag.

Och du ligger där halvt naken;
sneda ögon ser mig vaka,
och min blick ser trött tillbaka,
öm av att ha hållits vaken.

Detta (att frukta, nej jag tror: hoppas?)
lockar minnets gast med framgång
den dag min näsduk någon gång
med Vit Heliotrop på nytt parfymeras.

(White Heliotrope: The feverish room and that white bed,/ The tumbled skirts upon a chair,/ The novel flung half-open, where/ Hat, hair-pins, puffs, and paints are spread;// The mirror that has sucked your face/ Into its secret deep of deeps,/ And there mysteriously keeps/Forgotten memories of grace;// And you half dressed and half awake,/ Your slant eyes strangely watching me,/ And I, who watch you drowsily,/ With eyes that, having slept not, ache;// This (need one dread? nay, dare one hope?)/ Will rise, a ghost of memory, if/Ever again my handkerchief/ Is scented with White Heliotrope.)

Kanske är de efterföljande vita heliotroperna blott hänvisningar till denna dikt? Till detta kärleksmöte med – vad? en prostituerad, sminket antyder det, eller är det en utomäktenskaplig affär – i vilket fall kommer paret inte att ses igen. Det är en dikt om melankoli och åldrande, om kärleken och skönhetens efemära natur. Det är en dikt som känns andas något av en ”risque”-stämning – det där feberrummet andas tungt av sex och vag fara. Till och med i detta tillstånd av efteråt och mättnad rör sig det slumrande begäret: den halvnakna kroppen i den vita sängen, hennes outgrundliga ögon som ser ”strangely” på de trötta, mörbultade diktjaget. Hon är en sfinx, från hennes hud stiger den vaniljdoftande heliotropen.

Är det här heliotropen blir en så sexig doft? Var den vanlig bland Londons prostituerad, gick man längs brittiska Imperiets huvudstads gator och slogs av doften av vanilj – drömde gentlemannen om Java, Bali, andra exotiska platser när han jagade längs gatorna för att stilla sitt kötts svallningar? Och in på scenen träder nu: Teleny.

”Dessutom var hans klädsel, om än oklanderlig, en aning excentrisk. Den kvällen hade han till exempel en bukett vita heliotroper i knapphålet, fastän kamelior och gardenior var på modet just då. Han förde sig verkligen som en gentleman; men på scenen – liksom gentemot främlingar – var han en aning högdragen.”

Jag har alltså bara läst de första kapitlen – men i dem är heliotropen allnärvarande. Den är närmast synonym med Teleny, det är hans signaturdoft. I denna förtjusande erotiska bögroman blir kontrasten mellan de kyskt vita blommorna och den sprudlande vaniljdoften närmast symbolisk. Låt oss påminna oss om att Teleny utges 1893, Guerlins ”Heliotrope blanc 000” har varit ut mode i nära ett decennium. Det är precis så länge att den inte riktigt hunnit bli populär (eller vintage) igen. Det är en kanske lite tantig doft, den kanske är lite billig, kanske är den dåliga kvinnors doft. Symons dikt trycks 1895 eller 1897. Varför är Heliotrope blanc plötsligt så närvarande i litteraturen på 1890-talet? Såhär fortsätter de i Teleny (och nu blir det värre, känsliga läsare varnas – å andra sidan, är man inte villig att bege sig ner i undervegetationen ska man kanske inte läsa Stasimon alls?):

”– Säg mig vilken är er favoritdoft?
– Vit heliotrop.
Utan att svara tog han fram sin näsduk och gav mig den så att jag kunde lukta på den. [—]
– Ni förstår, jag bär alltid en bukett vita heliotroper, låt mig ger er denna, så att dess doft påminner er om mig i kväll och kanske får er att drömma om mig.”

Och mycket riktigt drömmer berättarjaget, Camille Des Grieux, den natten. Men inte om musikern Teleny, utan istället presenteras läsaren en scen, en studie i incest deluxe, där Camille, som inte har någon syster, drömmer att han lägrar sitt syskon. När han närmar sig: lukten av, ni vet redan, heliotroper:

”Jag närmade mig tyst sängen, smygande på tå som när en katt tänker kasta sig över en mus, och kröp sedan upp mellan hennes ben. Mitt hjärta bultade snabbt av iver att se det som jag så starkt längtade efter, medan jag närmade mig på alla fyra, med huvudet först, steg en stark doft av vita heliotroper in i mina näsborrar och berusade mig.”

Ah, jag vet inte! Ska vi avfärda spåret som några författares förtjusning i just en blomma, en parfym? Möjligen och i bästa fall ett exempel på intertextualitet där det inom en grupp uppstod som en fallenhet för att sammankoppla erotiska möten och heliotroper. Eller är det så att man, om man bara tog på sig deerstalkern och greppade förstoringsglaset skulle kunna finna att heliotropen som symbol är mer utbredd än så? Kanske kan man till och med röra sig utanför litteraturens gränser, liksom med den gröna nejlikan? Spelar det någon roll att heliotropen förutom att vara populär i såväl viktorianernas parfymer som rabatter dessutom var mycket giftig? Eller att heliotropens namn kommer av grekiskans ”helios” därför att blommornas små ansikten följer solens gång över himlavalvet och att en av Wildes och aesthetic-rörelsens favoritblommor var solrosen. Jag har inga svar att ge er i detta, bara dessa frågor – dem och löftet om att jag från och med nu skall ha ögonen öppna när det kommer till vita heliotroper. Står de så bara i en rabatt, är gömda under ett fång kaprifol eller stiger som doft ur en vit näsduk ska jag inordna dem i mönstret som kanske kommer att klarna, med tiden, eller förbli lika undflyende som minnet av den doft texterna talar om.

The Heliotrope Dress – titeln syftar här förmodligen på färgen — The Heliotrope Dress – syftar här förmodligen på färgen

18 september, 201518 september, 2015

”J’ai un ciel de désir, un monde de tristesse” – om mina stora kärlek till 1500-talets alla kung Henri

Såg ni Wolf Hall-serien? Det var ren njutning, jag tycker man hade lyckats fånga böckernas speciella stämning och rytm. En liksom lite uppbruten syntax och dramaturgi. I övrigt Brody Damian Lewis och kostymer att dåna över. Och mörkret! Det var ju så förskräckligt mörkt förr i tiden, jag tror inte riktigt man förstår det som modern, stadslevande varelse. Nå, jag hade precis sett gaska mycket Game of Thrones (ja, jag erkänner, TV-serier är en del av mitt liv) som ju som bekant delvis inspirerats av den tid i Englands historia som brukar kallas Rosornas Krig och som basically var stridigheter om tronen mellan huset Stark York (vit ros) och huset Lannister Lancaster (röd ros) som pågick mellan 1455 och 1485. Och i den här vevan visade SVT en filmatisering av Shakespeares Henriad (jag såg dock bara Henry IV del 1 och 2 med bland andra Jeremy Irons och för oss GoT-entusiaster ser Jorah Mormont i en liten biroll). När jag läste kandidatkursen i litteraturvetenskap hade jag en kamrat som bestämt hävdade att det fanns två verk man för att doktorera i ämnet bara var tvungen att ha läst: det ena var Shakespeares samlade verk (det andra Prousts På spaning.. För egen del lade jag även till goda språkkunskaper i franska och tyska samt habila i latin och grekiska. När jag 2004 började läsa på universitetet var dessa språkkunskaper obligatoriska på forskarutbildningen – så är det inte längre.) Nå, jag möter i alla fall inga av dessa krav och var innan SVT-visningen helt obekant med dramat Henry IV. Det tillät dock vidare frossande i snuskiga värdshus och värdigt tunga pälsverk samt härlig blankvers. (Det föranledde mig att stjäla ett par rader att bli mitt valspråk under mitt trettiårsfyllande i slutet av augusti:

The tide of blood in me
Hath proudly flow’d in vanity till now:
Now doth it turn and ebb back to the sea,
Where it shall mingle with the state of floods,
And flow henceforth in formal majesty.

Det är något av en vana jag har, att resa som ett mentalt monument över någon av mina åldrar och däri gravera ett stycke poesi. Orden fungerar sedan på en gång som tröst, epitafium och ledstjärna. Hela min tonårstid hade jag ett par rader av Oscar Wilde att upprepa när livet var hårt och kantigt och man skar sig på skärvorna – kanske att jag skriver mer om dem någon gång.)

Henri III och Henri de Guise — Henri III, Henri de Guise och François (Henris yngre bror).

Hursomhelst, all denna konsumtion av engelsk medeltid/renässans kunde fått två följder. Antingen: mättnad, kväljningar, längtan till andra vatten. Eller: ett behov har skapats, i min själ en medeltids/renässansformat hål, ett Henry-format hål utan botten. En ständig hunger som bara kan stillas med mer medeltidshenry. Liksom den där sommaren när jag stod i Drottningholmsteaterns butik med Don Giovanni ständigt spelandes, jag! som inte ens tycker om Mozart! Som, skulle man kunna säga, rent av avskyr Mozart, jag blev tvungen att köpa skivan och spela den hemma på de enstaka lediga dagarna. För att jag inte kunde vara utan de där ställena i operan där jag njöt som allra mest. Som vore man en hund och den där härliga fläcken bakom örat bara kunde klias av just spökkommendörens mörka ”Don Giovanni” ur avgrunden… Och nu är den enda kittling som tillfredställer mig Henrys. Så, jag lyssnar på musiken från serien: sublim! Läser om Shakespeare och upprepar mina utvalda rader för mig: dubbelt sublimt! Och – det var oundvikligt – jag tar steget över kanalen där min jakt på Henrikar fortsätter. För vad är det med detta kunganamn som föranleder så våldsamma, ombytliga tider?

I Frankrike har vi nämligen de tre Henrikarnas krig (la guerre des trois Henri). Efter att den lungsjuke, viljesvage och kanske även galne Charles IX dött blir hans bror Henri III kung. Kriget står sedan mellan honom, Henri av Navarra och Henri de Guise. Och jag kan inte bestämma mig för vilken av dessa Henri som är min favorit. Innan jag läste in mig på kriget (och konsumerade stora mängder dokumentärer och spelfilmer på Youtube) var min favoritkung Henri IV – den gode kungen. Henri IV är liksom urfransmannen, det har säkert skrivits om detta, men jag skulle bestämt hävda att Henri IV är det ideal alla fransmän strävar efter. Han förkroppsligar alla de dygder som den franska identiteten vilar på. Vi tar det från slutet: kriget mellan de tre henrikarna pågår för fullt – Henri de Guise som leder ”den katolska ligan” ser ut att vinna och är omåttligt populär bland folket (i Paris). Henri III har fått fly huvudstaden och bjuder in Henri Guide som, arrogant, kommer varvid Henri III låter mörda honom. Henri III mördas i sin tur av en fanatisk munk men hinner utnämna sin kusin, Henri av Navarra, till sin efterträdare. Och så blir Henri av Navarra, protestanten, Frankrikes konung (efter att han konverterat till katolicismen och fäller de bevingade orden: ”Paris är värd en mässa”).

Nå, vilka är då denne Henri av Navarras karaktärsdrag? Till och börja med är han en god kung som ser efter också de ringaste av sina undersåtar (fler bevingade ord: om jag får leva att bli kung skall det inte finnas en arbetare i mitt rike som inte har en höna att lägga i grytan) – mitt i det högfeodala Europa kan detta inte ses som annat än ett första steg mot egalitarism och liberté, égalité et fraternité (i det lilla Navarra har han levt nära bönderna, som historien går lekte han med sina undersåtars barn och hjälpte till vid när höet skulle slås etc). Han är en galant, en riktig kvinnokarl med en rad erövringar (och oäktingar) på sin lista. Han ger ett bekymmerslöst, easy-going, karismatiskt intryck. Han håller stora baler, han uppvaktar kvinnor, han har älskarinnor etc. Den hälsosamma, livsbejakande virilitet går helt i linje med hans militära framgångar. Han är tapper, lojal och modig. Men ändå något av en pragmatiker som visserligen kan slåss för sina ideal, men ser nyktert på hur uppnå dem. Och till slut: han inför religionsfriheten och gör det fritt för var och en att tro vad den önskar. Är det inte den franska själen förkroppsligad i en man så säg? Henri IV ska man se i ögonblicksbilder, där är han under en skön dams balkong och han reciterar vers till lutans toner (drottning Margot ensam, övergiven, gråter på sin kammare, förbannar sin ofruktsamma livmoder); där är han på slagfältet och han vrålar ordlöst när svärdet skär genom mänskligt kött, blodet smakar järn över hans läppar och hästarnas ögonvitor rullar synliga; där rusar han ut från Louvren, vännerna, hans vänner som kommit med honom till huvudstaden för att fira bröllop, mördade och slängda i floden; och där står han samlad, rent av sammanbiten, och förkunnar ediktet i Nantes, lyfter blicken: inte mera blod nu. Försoning.

Vid hans sida, de två andra Henrikarna som ett slags motbilder, gåtor rent av. De är båda de drivande krafterna bakom den ohyggliga Bartolomeinatten den 24 augusti 1572. Stridigheter hade länge rasat mellan protestanterna, kallade hugenotter, och katolikerna. För att mäkla fred hade ett äktenskap anordnats mellan kungens syster, Marguerite de Valois, och hugenotternas ledare, Henri av Navarra. Det gick dock inte riktigt som någon tänkt sig och det hela resulterade i ett verklighetens Red Wedding: Frankrikes protestanter slaktades mellan den 24 och den 29 augusti. Det började på helige Bartolomeus natt den 24 i Paris där hugenotterna dödades skoningslöst. Så många som 3000 skall ha mist livet den natten; Seine rann röd med blod. Dödandet spred sig ut i landet och totalt dog upp emot 10 000 hugenotter. Jämför med skräckscenerna från Mellanöstern och IS härjningar – 1572 behövde man inte rabbla koranverser utan Fader Vår på latin för att bevisa sin religionstillhörighet. Och i detta kungens broder, blivande Henri III och Henri de Guide som kom av en släkt som länge åtrått kronan.

Marguerite de Valois, kallade Margot, Henri av Navarras hustru. (Och hennes rödhåriga hovdam.) — Marguerite de Valois, kallade Margot. Henri av Navarras hustru. (Och hennes rödhåriga hovdam.)

Henri III som vill ha sin broders krona, som är sin moder, Katarina av Medicis, favorit. Han får en annan krona, så länge: Polens. Men han är en gåta, Henri III. Skicklig fältherre, hänsynslös och full av ambitioner. Men när brodern död och han står näst i tronföljden återvänder han inte genast till hovet i Paris utan åker till Medelhavet och semestrar. Det är något skevt över Henri III. Skevt säger du? Queert? Han gifter sig inte, har många älskarinnor men ingen officiell? Ligger han med sin syster, Henri av Navarras hustru, den vackra drottning Margot? Henri III tycker om lyx och stora örhängen, han är en lätting och han är det inte, för hans intellekt är knivskarpt och han spelar spelet. Han förespråkar hygien, men tycker inte om jakt, noblessens privilegium, och inte heller krig. När han sluter sina ögon om natten, är det Bartolomeinattens fasor han ser då? Inte Henri IV friska virilitet, han avskyr fysisk ansträngning och är djupt troende. Mot slutet av sin tid späker han sig gärna, ryggen blodig av de katolska gisslet – vilka synder skall såret tvätta själen ren ifrån. Han blundar och Seine rinner röd av blod. Hovet tycker inte om honom – hans religion är makaber, hans örhängen för stora och hur är det egentligen med de där unga männen han omger sig med?

Nej, då tycker hovet bättre om hertigen av Guise. Han plågas inte av ätten Valois klena nerver, han tvivlar inte. Klädd i vitt hör han folkets jubel, de älskar honom – vore det då så orimligt om just han skulle krönas till kung? Henri de Guise tvivlar inte – inte på Gud och inte på sin plats i Skapelsen och Försynens Stora Plan. Han är en den perfekta avvägningen mellan ambition och fanatism. Det senare gör honom oantastlig, det förra driver honom framåt. Henri de Guise drömmer inte om Bartolomeinatten, kropparna utvräkta på gatorna, det var som en medeltida tavla av helvetet eller purgatorium – det var rättrådigt, det var en försmak av vad som väntar andra i livet efter detta. Åh, Henri de Guise, klädd i sin rustning av hårdnackad tro och självförtroende, det gör honom oemotståndlig, visst gör det? Hans enhetlighet, bristen på inre konflikt, det är en låga som lockar tvivlarna som nattflyna till elden. Henri de Guise kan inte älska, han kan inte ömhet – han kan därför inte heller hata, eller korrumperas. Han är i någon mening kysk, han definieras av sin brinnande tro. Eller? Är det en svart tag där i hans vita, glänsande rustning. Är det en ungdomlig passion som fick hans läppar att bränna efter stulna kyssar, som fick honom att viska ord mot hennes bara hud? Prinsessan som han aldrig kunde få, som var ämnad åt en annan prins och inte en hertig som han, de Guise? Hennes blonda hår, hennes hud vit som franska liljor. Nej, Margot kunde aldrig bli din de Guise. När du smög in i hennes rum om natten, smög utan att smyga – det är du för stolt för – och begravde dig djupt i henne drömde du det omöjliga då – drömde du kungakronan och en livstid mellan den vackra Margots särade ben? Smälte begären samman tills du inte kunde skilja det ena från det andra? Och när hon gav till en annan, när hon gavs till Navarra, blev din smärta då så stor att du måste dränka Paris i blod? Ditt andra dop, detta dop i blod och du steg upp pånyttfödd, Margot lämnar du bakom dig. Intalar du dig, och du tänker aldrig på henne mer. Men begäret, begäret, Henri de Guise, det brinner djupt inom dig. Jag kallade det ambition här ovan, det var fel, dina ambitioner föddes ur ditt begär. Du tror att tron utplånat allt annat inom dig, att det är med dess kalla låga du brinner. Och brinner gör du, med den katolska trons vita låga – men också och samtidigt med begärets röda. Som om eld kunde besegra eld, vad trodde du.

Åh, visst eggar de fantasin, dessa tre Henrikar! Om läsarens nyfikenhet är väckt, om hon känner att endast en Henris kittling kan tillfredsställa henne nu rekommenderar jag i första hand filmen La Reine Margot från 1994 som är något av en klassiker. Den bygger dock inte på historiska källor, utan på Alexandres Dumas roman. Detta inlägg illustreras med bilder ur filmen ifråga.

Jag hittade ett litet utdrag ur Marguerite de Valois poesi:

J’ai un ciel de désir, un monde de tristesse,
Un univers de maux, mille feux de détresse,
Un Etna de sanglots et une mer de pleurs.
J’ai mille jours d’ennuis, mille nuits de disgrâce,
Un printemps d’espérance et un hiver de glace ;
De soupirs un automne, un été de chaleurs.

Min är en himmel av begär, en värld av sorg/ Ett universum ont, tusen eldar av nöd,/ Ett Etna av snyftningar och ett hav av tårar./ Mina är tusen dagar av tristess, tusen nätter av onåd,/ En förhoppningarnas vår och isfrusen vinter;/ av suckar om hösten, och somrar av hetta.

14 juni, 2015

Jurassic world: civilisatorisk kräftgång

Ni får ursäkta, jag har tillbringat ett par dagar i sjuklägret med hög feber: här kommer därför en populärkulturell betraktelse. Jag lovar att det inte kommer att upprepas.

Så, jag råkade se trailern för den nya Jurassic Park-, förlåt jag menar, Jurassic World-filmen. Det är ändå något rörande över hur man till synes tagit alla storfilmer från nittiotalet, tillräckligt avlägset nu för att förhålla sig nostalgisk till det, och tryckt in dem i denna nya produktion – fast lagt till datoriserade specialeffekter. Förutom förlagan Jurassic Park hinner jag under trailern också minnas Godzilla (mycket rex-ben blir det, är den så stor att den inte ryms på skärmen?), Mannen som talar med med hästar (fast här är det dinosaurier och påminner kanske mer om Cesar Milan som ger sig i kast med kamphundar), och Titanic (DET FINNS INTE LIVBÅTAR TILL ALLA!).

Provocerande är däremot hur manliga huvudrollsinnehavare castas efter något slags pojkbandsestetik? Istället för Sam Neills väderbitne professor i paleontologi med Indiana Jones-hatt får vi en bildskön snubbe som varit militär (?) och numera alltså är något slags dinosaurieviskare. Ja, för vad är väl ett par högskolepoäng eller en doktorshatt mot den avancerade förmågan att kunna avfyra ett vapen och disciplinera sina dinosaurier. Ordning och reda! Jan Björklundifieringen av samtiden?

Vem vill du helst ha med dig ut i djungeln – professorn eller pojkbandskillen?

Vänta lite nu… Är det Sam Neills gamla jeansskjorta du har på dig Chris Pratt!?

Hursomhelst, vi kan också notera att Chris Pratt (alltså hjälten i Jurassic World) vars yttre bäst kan karaktäriseras som generiskt snygg kille är trettiofem emedan Neill var en MAN och hela 46 bast när han spelade in Jurassic Park. Detta får mig osökt att tänkta på haveriet till film som var den fjärde Indiana Jones-filmen där man också kände sig nödgad att slänga in en generiskt snygg kille för att hålla uppe publikens intresse. Och ja, okej, Harrison Ford vid 66 kanske inte riktigt får pulsen att öka, men då ska man komma ihåg att han var 39 i första Indy-filmen och betraktades väl ändå som het, då, back in 1981?

Kan detta betraktas som symptom för samma röta? Ett slags infantilisering där man idisslar en förgången barndom och upphöjer mental regression till ideal? Då följer det att vi är dömda att leva i en de eviga uppföljarnas tid, ingen, varken skapare eller publik, vill egentligen ha något nytt. De vill ha den förlorade barndomen, och i detta rasande sökande efter just detta blir nostalgi och igenkännbara element hårdvaluta. Vi vill inte se åldrade, härdade män eftersom det är inget som åtrås, vi begär den blankpolerade ungdomen. Såväl i den egna livskurvan som på ett mer civilisatorisk plan vill vi gå i regression: det vill säga bort med bildning och universitetsexamen in med en ädel vilde som han hantera ett vapen. På det sättet blir en film som Jurassic World symptomatisk (det är ju ingen skräckfilm, det är familjeunderhållning!) och visionen som målas upp inte skrämmande, utan en omedveten och outtalad längtan. Vilken längtan? Den att slukas av dinosaurierna såklart! Att vända tidens gång till ett paradisiskt tillstånd inte bara i barndom utan bortom barndomen. Människans hemligaste önskan: en värld utan människor.

13 mars, 201513 mars, 2015

Sekelslut, skrivna i terror och blod

Vad är fin de siècle-känslan? Går det att förstå den om man också inte har kännedom om tiden den uppkom i? Jag är inte den som vill rättfärdiga kännedom om dåtiden med argument om nuet – men likväl kan jag inte låta bli att dra paralleller mellan förra sekelskiftet och vår egen tid. Politisk turbulens, ett samhällsklimat där yttrandefriheten inte för en självklar tillvaro, terror… jo, kanske finns det något att lära. Men kanske, när världen som vi känner den (det vill säga: trygghet, välstånd, fred) vittrar och rasar omkring oss, kanske betyder det att oron kan så lika fruktbart som då, för hundra år sedan. Kanske kan vi blomstra kulturellt, så som allt blomstrar så vackert i ruiner och skymningstider?

Fin de siècle-ackordets grundton är Pariskommunen, det revolutionära välde som rådde i Paris mellan mars och maj 1871. Kanske bör vi här påminna oss om vad Kommunen, mindre känd än 1789 års revolution och påföljande Skräckväldet, är. Frankrike förlorar i september det avgörande slaget vid Sedan. Kriget är förlorat, andra republiken är förlorad och den 1 mars marscherar preussiska soldater på Champs-Elysées. Två mentaliteter utkristalliseras: en nationalistisk som törstar efter militär vedergällning, och en revolutionär. I mars briserar konflikten, revolutionärerna är oeniga med regeringen Thiers som stöds av monarkister och bonapartister. Detta leder till att Kommunen utropas, två dagar efter att val hållits den 26 mars. Ett val som firades som pacifistisk och lycklig tilldragelse driver konflikten mellan de två fraktionerna och resultatet: inbördeskrig. Nationalisterna och trupper från Versailles går in Paris under en vecka (21-18 maj) känd som La semaine sanglante (den blodiga veckan) och slår ner revolutionärerna och deras sympatisörer, fler än 30 000 dör på Paris gator under den här veckan. Där börjar sekelslutet: folklig feststämning som går över i blodbad.

Efter att Frankrike förlorad kriget mot Preussen och andra kejsardömet och Napoleon III störtats är upplevelsen inte den av ett militärt nederlag, utan en civilisations slut och början på något nytt. Inte utan optimism, man sätter sitt hopp till vetenskapliga framsteg: teknik, uppfinningar, läkarvetenskapen. 1875 utropas tredje republiken, det gäller nu att bygga en ny, stabil, republik. Tänk er att det i detta sammanhang ett estetiskt angreppssätt som naturalismen föds. Zola liknar författarens arbete vid läkarens, samhället måste undersökas, vetenskapligt. Men allt närmare vi kommer sekelslutet, allt mer falnar optimismen. Dess motsats, pessimismen, blir allt mer tongivande och flirtar med dekadensen.

Efter Kommunen har de följande regeringarna svårt att vinna legitimitet. Allt fler samhällskritiska röster gör sig hörda, makten (såväl den politiska som den styrande klassens moraliska) svarar med begränsningar i yttrandefriheten och censur. Samtidigt sker andra, med detta motstridiga, sociala framsteg (kostnadsfri skolgång, fackförbundens blir allt mer tongivande). !879 blir Marseljäsen nationalsång, vilket ändå visar på viljan att skapa enighet trots att allt snarare går mot upplösning: den psykologiska förlusten av fasta referenspunkter (exempelvis vetenskapens misslyckanden) och i synnerhet anarkismens framväxt.

Den Tredje republiken hotas nämligen ständigt, huvudsakligen av boulangisterna och anarkisternas attentat. General Boulanger (1837-1891) ledde en rörelse som krävde att ta tillbaka Alsace och Lothringen som förlorade i kriget mot Preussen. Han lyckas erhålla posten som krigsminister 1887 och grundade då ett eget parti, Boulangisterna, med anhängare bland vitt skilda grupperingar som radikaler, monarkister och bonapartister. Det vill säga, hans popularitet berodde på att han tilltalade alla som hyste något som helst missnöje – om de sedan var socialister eller nationalister spelade mindre roll. (I februari 1888 invaldes han i deputeradekammaren, men entusiasmen hos hans anhängare upplevdes som ett hot mot regeringen och han uteslöts ur armén. I januari 1889 fick han nästan 60% av Paris röster, jublande folkmassor drog genom huvudstadens gator och Boulanger hade här kunnat gripa tillfället, en oblodig statskupp och makten och hela härligheten hade varit hans. Så skedde inte, han firade segern hos sin älskarinna. Det folkliga stödet falnade, Boulanger blev obekväm och fick till sist dra sig tillbaka från det politiska livet och fly till Bryssel.) Boulangismen var dock större än människan Boulanger, den var ett uttryck de folkliga förhoppningar som på samma gång också var ett hot gentemot republiken.

Boulangismen och dess kris rörde sig dock inom institutionerna, hotade dem så att säga inifrån. De anarkistiska attentaten präglade snarare den politiska klassens medvetandesfär (som utsattes), liksom folkets. De underblåser det osäkra läget och förkroppsligar viljan att, brutalt och hämningslöst, motarbeta bourgeoisiens ekonomiska och moraliska värden. Efter första maj tåget 1891, som slås ned under blodiga former av polisen som öppnar eld in i folkmassan med flera döda till följd, förvärras läget snabbt. Kändast torde vara anarkisten Ravachol (1859-1892), han och hans anarkistgrupp genomför flera bombdåd i centrala Paris i mars 1892 – han åker fast och giljotineras i den 11 juli samma år. Han är inte den enda anarkist som avrättas, vilket i sin tur leder till en våldsspiral med mer missnöje och fler attentat. Anarkisterna har visst folkligt stöd; Ravachol romantiseras man skriver om gamla revolutionsvisor, exempelvis La Carmagnole som får namnet La Ravachole (1894):

Dansons la Ravachole, (Låt oss dansa Ravachole,)
Vive le son, vive le son, (Leve ljudet, leve ljudet,)
Dansons la Ravachole, (Låt oss dansa Ravachole,)
Vive le son (Leve ljudet,)
D’l’exposion! (Av explosionen!)
Ah, ça ira, ça ira, ça ira, (Åh, det ska gå, det ska gå, det ska gå,)
Tous les bourgeois goûtront d’la bombe, (Alla borgarna ska få smaka bomben,)
Ah, ça ira, ça ira, ça ira, (Åh, det ska gå, det ska gå, det ska gå,)
Touts les bourgeois on les saut’ra… On les saut’ra! (Alla borgarna spränger vi… spränger vi i luften!)

Mot slutet av 1800-talet ljusnar läget igen, ekonomin går bättre. Uppfinningar gör det dagliga livet lättare, fackrörelsens framryckningar och de första socialistiska partierna gör tillvaron drägligare för den arbetande klassen och med det kommer framtidshopp. Det Frankrike som besegrades vid Sedan känns plötsligt avlägset: nu har man självförtroende igen, man är en mittpunkt i den civiliserade världen. Ekonomiskt kanske det vidsträckta brittiska imperiet och de nya stortyska riket fortfarande är överlägsna, men det är till Paris all världens intellektuella och konstnärer söker sig. En känsla som understryks med de stora världsutställningarna.

Och visst finns denna framtidstro speglad i litteraturen och konsten – men det är inte den som intresserar oss, eller hur? Vi söker oss till de som är främlingar i denna nya sköna värld som växer fram (och som ändå kommer att gå under om ett decennium eller två, i skyttegravarnas lera), de som inte kan tvätta själen ren från pessimism och spleen. Det vill säga: dekadenterna som går att söka något vackrare i de artificiella paradisen, eller symbolisterna som går att söka något sannare i en orfiskt framsjungen värld. Som söker andra uttryck: en baudelairsk dandys ironiska ytlighet eller en huysmansk estets katolska hänförelse.

15 december, 201415 december, 2014

Ett musikminne: Les barricades mystérieuses på Gripsholms slottsteater

Som läsaren vet är jag inte bara översättare och del av förlaget Alastor Press utan även anställd på Drottningholms Slottsteater där jag ihaft och har lite olika uppgifter (exempelvis att guida). I höstas hade jag ynnesten att tillsammans med nätverket Perspectiv följa med på en resa runt till de olika historiska teatrar som finns i Stockholms närområde. Från denna resa har jag ett av mina finaste musikminnen. Av alla stycken jag hört, alla världsartister och orkestrar jag sett uppträda innehar den försynte cembalisten på Gripsholm en alldeles särskild plats.

***

För ofta är det så, det är inte det perfekta och tidlösa som intresserar mig mest. För den, som likt mig upplever sig såsom tagen gisslan i denna moderna tid, följer en ständig jakt på de ögonblick där tiden upplöses. Drottningholms Slottsteater är en sådan, vissa stunder. När jag är själv i huset och allt som hörs är det välbekanta knarrandet i väggarna, den säregna lukten som jag skulle kunna känna igen varsomhelst… då är tidslagren tunna, Gustaf III bara ett andetag bort. Eller ögonblicket där andäktig tystnad går över i applådcrescendo. Jag: utanför salongens dörrar känner premiärnervositeten släppa, andas ut och rider den där jublande applådvågen hela vägen tillbaka till 1700-talets sista decennier. Minns ni hur filmatiseringen av Fantomen på operan öppnar? Vi börjar i ett ett sepiafärgat och krigshärjat 1919. En auktion pågår i den gamla operan, turen kommer till kristallkronan. Och då! Det välkända temat börjar spela, närmast överdrivet dramatiskt och teatralt. Ljuskronan som spelar så central roll i historien hissas långsamt upp och en övernaturlig vind börjar blåsa, blåsa oss tillbaka. De levande ljusen tänds, ett efter ett. Färgen flödar tillbaka, textilierna är hela igen, dammet och spindelväven blåses bort! Rad efter rad efter rad blir stolarnas sammetsröda igen, förgyllningarna glänser. Vi är 1870. Den scenen, sedd på bio, var fullkomligt hissnande – och det inte bara för att jag lider av viss höjdskräck utan för att den åskådliggör min hetaste längtan och ouppnåeliga dröm. Att med en fläkt blåsas tillbaka till en annan tid, att låta den bortre bilden i mitt ständiga dubbelseende bli den verkliga.

***

Så, da capo: det fullkomliga måste vara tidlöst. En Händel-aria, det mest fullkomliga som finns, är en vätebomb av skönhet som exploderar i dig. Du utplånas på ett ögonblick, du utplånas ett ögonblick – och det är det ljuvligaste och njutningsfyllda som kan hända. (Den fysiska motsvarigheten, orgasmen, är samma princip men kroppslig: att förlora sig.) Så för att ta oss tillbaka, för att komma dåtiden riktigt nära, krävs något ofullkomligt och skört.

***

Enter cembalisten på Gripsholm Slott. Gripsholm har, som ni vet, också en bevarad barockteater, om än betydligt mindre än den på Drottningholm. Nå, för de ditresta gästerna, representanter för olika historiska teatrar i Norden samt press hade man burit in en cembalo på scenen som annars inte används. Och om jag får spekulera lite, så tillhörde inte cembalisten någon större ensemble, jag fick intrycket av att han snarare var en amatör på något sätt knuten till Gripsholm. När han intog scenen var han märkbart nervös, vilket dock släppte efter ett par stycken. Ja, för han spelade inte bar ett eller två, utan hade satt samman ett helt litet program på dryga 25 minuter med vad jag gissar var hans favoritstycken som han också noggrant presenterade. Den lilla konserten var naturligtvis alldeles för lång för sammanhanget, och redan efter tio minuter började folk skruva på sig och betrakta den hög av böcker och noter som cembalisten plockade sina stycken ur. Vidare spelade han med viss tvekan, och dessutom inte alls så snabbt som styckena egentligen skall gå, vilket också vittnar om att han inte var en musiker av den sort man ser uppträda på huvudstadens scener.

***

En person satt och ville att det aldrig skulle ta slut, och den personen var jag. För här satt jag alltså, i detta intima lilla rum som inte använts flitigt under de två gångna seklen, inga moderna minnen i dessa väggar. Bara rått 1700-tal att lapa i sig. I rum för skuggor och skuggors spegelbilder. Och till detta en lite nervös musiker som spelade ett 1700-tals instrument med så mycket mänsklighet att hjärtat ville brista. Jag behövde inte ens blunda, bara hålla blicken vid scenen och jag var tillbaka. Bland hovfolk och skuggor av hovfolk – de franska kompositörerna tog mig snarare till Ludvig XIV:s Versaille än Gustaf III och Gripsholm – men vad gör det? Av alla stycken han spelade tyckte jag bäst om det för mig nya Les Barricades Mystérieuses av François Couperin och jag kan numera inte få nog av det. Jag vet ingenting om det, den suggestiva titeln får mina associationsbanor att veckla ut sig åt alla håll, det finns en sällsam glädje i att stå inför något du inte förstår och som du därför fritt kan infoga i ett eget narrativ utan att det medför andra konnotationer. Och jag älskar drivet, tempoväxlingarna – eftersom jag älskar all musik som ger mig en känsla av rörelse. Gärna rörelse och även miljön i vilken rörelsen skall ske. Och här tänker jag mig långa, svepande kameraåkningar i ett tomt och öde Versaille där dörrarna öppnas upp av osynliga händer. Men det där är nu, i efterhand. Då, på Gripsholmteatern, var jag en hovfröken och året var alldeles bestämt 1717.

Foto: Louise Berg

30 november, 2014

Om poesi, kropp och post-apokalyps

Helgen har jag ägnat åt att vara sjuk. Igår gick det ganska bra eftersom jag sov bort större delen av dagen, idag har det varit värre i och med att jag är något bättre och därmed inte hade behovet av att sova ännu ett dygn. Alltså har jag planterat mig i soffan, under en filt försedd med ett par böcker och te. Läsaren tänker kanske här att det var ju synd på en helgs divertissemang, att tiden förslösats i en soffa denna den första advent! Så förhåller det sig dock ingalunda, då jag för att betala räkningar och hyra arbetar helger, kvällar och strödagar i butik. Så, utebliven lön, ja, men vunnen ledighet. Emellertid är jag nu plågsamt medveten om hur mitt läsande och förkovran fått stå tillbaka på grund av det förhatliga ekonomiska armodet och allmän tidsbrist. Under gårdagsnattens feberyra hörde jag mig själv beklaga hur min hjärna, en gång en glänsande och mogen druva som lyste hälsosamt grön nu förtorkat och skrumpnat ihop till ett russin: ett svart litet pepparkaksöga bara. Och här har jag vunnit större insikt i Baudelaires ”varje välmående människa kan klara sig utan mat i två dagar, men utan poesi – aldrig!” – ett uttalande som kan tyckas kategoriskt och pompöst, men när man betänker att B. inte var främmande att gå utan middag en dag eller två får et större djup. Egentligen är det mycket enkelt: maten när din kropp; poesin (som vi här ska förstå i en bredare betydelse, tänk: konst) anden. Alltså: utan poesin är du helt enkelt inte människa.

***

Detta föranleder en liten samhällelig betraktelse: i ett samtal om samtida kulturpolitik föreslogs att medlen som staten förfogar över och utdelar skulle fördelas efter (och ibland förvägras om den fanns bristande) efter kvalitet. Det låter väl som en fin och utmärkt tanke, att överhuvudtaget använda sig av det begreppet. I praktiken handlar det ju om att upprätta ett slags värdeskala, där det ena bedöms som bättre och mer angeläget än det andra och därmed ges stöd. En sådan värdeskala finns naturligtvis redan, även om termen kvalitet uppfattas som elitistisk och därmed undviks betyder det inte desto mindre att det inte finns en föreställning om att ett konstverk kan bedömas och sägas vara bättre än ett annat. Liksom på så många områden gör man det dock mycket enkelt för sig, och det handlar till stor del om en fullständigt politiserad värdeskala där terminologin är hämtad snarare än det estetiska. Vulgärt uttryckt lånar man språkbruk från dagsaktuell politisk diskussion och kan därför på fullt allvar säga sig bedöma en film eller en pjäs värde efter hur många mörkhyade (vad betyder det ens? hur mörkhyad ska man vara?) som ingår i ensemblen. Vidare: att exempelvis sätta upp Parsifal av Wagner utan att låna dekor och kostymering från en tv-serie eller en tid publiken kan relatera till, typ Östtyskland, eller hitta på ngt annat härligt subversivt som att låta männen spela kvinnornas rollerna och tvärtom (så pikant!) är fullkomligt otänkbart. Argumentet att operan i sig är sublim är ett icke-argument, det går inte att föra in på vår samhälleliga/politiska värdeskala. Det vi däremot kan bedöma är Wagner som är vit (färg), man (kön) och dessutom ANTI-SEMIT. Och tysk. Man skulle faktiskt kunna säga att Wagner (OCH DÄRMED OCKSÅ WAGNERS MUSIK) föranledde nazismen och därmed förintelsen. Enligt denna samhälleliga/politiska/moraliska värdeskala blir naturligtvis Wagner omöjlig. Och varför? För att det där som Baudelaire menade behövde poesi för att klara sig, människan, numera är avskaffat. I vår tid finns inget önskvärt bortom det materiella – allt immateriellt eller intersubjektivt uppfattas som hotfullt och skrämmande (och ges ofta namnet strukturer). Världen vi lever i är tömd på symboler, tömd på det gudomliga. Vi är, bokstavligen, reducerade till kroppar. Jag kan inte låta bli att undra om samtidens fascination av zombier är ett undermedvetet uttryck för att vi i alla avseenden faktiskt reducerats till zombier d.v.s. själlösa men levande kroppar? (Nu hävdar vän av ordning att detta bara en ett murket uttryck för en det-var-bättre-förr-nostalgi. Så låt mig vara tydlig, röta hittar man i alla tider. ”Har guldåldern varit, så kan den inte ha varit alldeles gyllne. Guld kan inte rosta eller vittra: den går oförstörd ur alla blandningar och sönderdelningar.” (Schlegel) Ja, alla civilisationer har sina brister, det är bara först i vår tid som man gått så långt som att avskaffa själva civilisationen!) Om ni frågar mig gick det gamla Europa under i skyttegravarnas lervälling och vi lever nu i ett tillstånd av post-apokalyps där nådastöten redan tilldelats, det förgiftade bladet har rispat huden, du är död i samma ögonblick som blodvite uppstod – du vet det bara inte ännu. Vad övrigt är, är tystnad.

12 augusti, 2014

Nostalgin som drivande kraft?

DSCN2246

Vi talar om vår kärlek till Frankrike, min bekant och jag, att dess landskap utövar en alldeles särskild lockelse på oss. Han framför en teori, framlagd av en väninnas mamma. När väninnan talade om sin dragning till södra Frankrike hävdade mamman bestämt att det berodde på dess likhet med barndomens semestertrakter i Turkiet. Det fick min bekant att tänka efter, och visst, också han semestrat barndomssomrar vid Medelhavets stränder, om än i Italien. Och själv, jo, jag har alltid älskat Medelhavstrakter: Italien! Och mest älskar jag de platser med höga tallar och marken täckt av barr, doften av kåda. Senare har jag tänkt att det är därför jag tycker om Kolmården, eller den där udden i Skarsjön utanför Ljungskile – att det påminner mig om Italien. Men nu tänker jag: Kolmården kom betydligt tidigare än Italien.

Kan vår längtan till vissa landskap vara en längtan till barndomen? En saknad efter förlorade, oskuldsfulla världar? Nostalgi blandat med längtan bort och nytt? Kan det vara så att vi präglade av utvecklingstanken och ett linjärt tänkande helt missuppfattat hur allt hänger ihop? Att barnens lek inte är ett sätt att förbereda sig inför vuxenlivet, tvärtom hela vuxentiden ett ständigt iscensättande av barndomen. Vuxna mäns krig härmar småpojkarnas krigslekar. Vi skaffar barn i saknade efter våra dockor och småsyskon. Vi hittar strategier för att upplösa vår självmedvetenhet – konst, religion, politik – sammanhang att gå upp i av längtan efter urtillståndet: slummer i amnionvätska.

27 mars, 2014

19. Söndag vid Hornstull

Så vidrigt. En råtta utsträckt på mage, liksom den somnat i ett språng, nästan söt. Små tassarna utsträckta framåt, baktassarna bakåt, mitt i korsningen, ja, som om den sov. Slumrade i vårsolen, barnvagnar och joggingklädda södermänniskor som passerar förbi, åldringar hand i hand, söndagsflanörer. Ljuset, reflexer i Mälarens vatten. Råttan. Och över den, så vidrigt, kråkorna, kajorna?, som rycker i dess lemmar, ryck, ryck, ryck, äter dess lilla gnagarkropp. Pickar. Drar köttet med sina ryckiga fågelrörelser. För stadsmänniskan helt utan intresse? Mitt i korsningen. Kråkorna över den lilla kroppen. Som en den sov. Något sött, nästan lyckligt över det lilla ansiktet, nosen, slutna ögonen. De vassa näbbarna i allt det där.

25 mars, 2014

18. En liten kommentar till det här med demimonder

kurtisane

Jag vill ju inte anklagas för att romantisera eller måla bilder av lyckliga horor. Jag är helt med på att strukturen, om vi ska slänga oss med sådana termer, är djupt orättvis (att jag sedan inte tror att en värld utan orättvisor är möjlig eller kanske ens önskvärd, är en annan sak). Däremot, och det är viktigt, ska vi inte göra misstaget att tala om nuet med dåets termer. Det är inga hjälplösa traffickingoffer vi talar om här – det är inte ens prostituerade! Ändå, ändå hör jag ett missbelåtet mummel stiga från borden i det vitlackerade 2014-års köken. Det kommer ur djupet av samma människor som idag avfärdar Strindberg, som de inte kan läsa, pga av förmodade misogyna åsikter.

Demimonde. Det är att födas som bondflicka; utanför Montpellier, i Manchester eller på ryska landsbygden; det kan vara (dock betydligt mer sällan) att salongernas instängda luft blivit för kvav; oavsett vad är målet Paris, och där kan den förslagna bli en av dessa kurtisaner som badar i mandelmjölk och champagne, glitter i ögonen som diamanterna männen strör över henne. Att det ska vara så laddat, när det är den kvinnliga kroppen som bjuds ut. Som om de, som mumlar vid de där köksborden, aldrig gjort detsamma. Naturligtvis sker byteshandeln även idag – det kan vara lyxartiklar, det kan vara en trofé: en man man bär som en fjäder i hatten, det kan vara, och kanske oftast är, för att köpa sig och själv bevisa, sin kärlek. Sexet där det ensamt är den enda behållningen finns naturligtvis – men blir ganska snabbt förhållandevis meningslöst, men å andra sidan helt ok. Att det å enda sidan kan vara så förbannat heligt med kroppens njutning, och vem man tillåter njuta den – helt ok om inget investeras alls, eller välja det värsta av beroenden, kärleksberoendet. Men en stunds njutning och sedan ett briljantarmband – då är du plötsligt förtryckt.

Invändningen blir nu att det handlar om makt – att demimonden alltid är i underläge, hon befinner sig i beroendeställning. Hennes uppehälle är beroende av männen, och det stämmer ju – till en början. De av 1800-talets kurtisaner som spelade sina kort rätt blev ekonomiskt oberoende, vissa gifte sig med någon av sina älskare. Någon av kärlek, men de flesta såg till att kombinera tillgivenhet med en titel. De blev, av egen kraft, prinsessor och furstinnor. Den värld som var stängd för dem var den offentliga maktens sfär – men informellt kunde de viska i de mäktiga öron som vilade sig på deras dunkuddar, med sin ekonomiska makt kunde de stödja politiker och publicister, visst hade de makt! Så den enda värld som var riktigt stängd, som de inte ens informellt eller efter äktenskap kunde få tillträde till, det var den ”ärbara kvinnans”. Det var de där köksborden på de vitlackerade stockholmsgolven, medelklassens ändlösa tebjudningar. Det är detta som är demimonden förvägrat. Ibland tänker jag att det är som att den moderna människan glömt att med frihet kommer otrygghet och vice versa, med trygghet ofrihet. Värt att beakta när vi är så upptagna med att vaddera vår tillvaro med så mycket trygghet. Och jag tänker: hellre diamanterna och friheten.

12 mars, 201412 mars, 2014

10. Den flercelliges tröstlösa längtan

Jag snubblade över denna artikel som bland annat verkar mena att folks irritation över särskrivningar beror på att det är ett enkelt fel att upptäcka (lite banalt rent av, det tillåter även den mest obildade i språkvetenskapliga frågor att lekmannamässigt komma med en anmärkning) och går tillbaka till traumatiserande barndomsminnen från småskolan innehållande rödpennor (chockerande, jag vet, man LÄR SIG alltså SPRÅKREGLER i skolan, som man sedan dessutom fortsätter att krampaktigt hänga fast vid som vuxen.) (Och sedan detta om att man på 1800-talet stavade lite hursomhelst. Språkreformerna kom först under andra hälften av 1800-talet, jag undrar helt lekmannamässigt om det inte tar tid för dem att bli allmänt vedertagna, och att de är först i och med etablerande av en nationell skriftkultur med tidskrifter, tryckväsende etc. som dessa vedertagna regler helt cementeras. Men det är ju bara mina okvalificerade gissningar, det måste finnas språkvetenskaplig forskning på detta?) (Vidare, att engelskan inte har något med detta att göra? Jag märker själv när jag skrivit mycket på engelska språket att jag har vanan inne att särskriva, precis som att jag, när jag skriver på engelska till en början skriver ihop alltför ofta. Men jag antar att det inte påverkar oss alls att leva i en kultur präglad av engelskspråkiga texter – det är bara jag som är sedvanligt osmidig i tanken.) Nå, det som stör mig på riktigt är dock följande stycke [min fetstil]:

Det är också ett fel man lätt lägger märke till, och som kan ge orden nya betydelser.

– Det är klart det är skillnad på en skum tomte och en skumtomte, men samtidigt framgår det av sammanhanget vad som menas. Den som hävdar att han inte förstår vad som skrivs på grund av särskrivningen gör sig dummare än skribenten.

– I vissa fall kan man ju till och med argumentera tvärtom. Som ordet kolugn. Menar du ko-lugn eller kol-ugn..?

För det här är ett argument som språkliberaler ofta kommer dragandes med: man förstår ju ändå! Varför ha olika stavning för det, de och dem när man kan ha ett enkelt d? Varför ska allt vara så förbannat svårt hela tiden, låt oss förenkla! För naturligtvis är det så att vi kan tyda texten ändå. Det tog ett tag i skriftens historia innan man kom på det här med mellanrum överhuvudtaget, ochvisstgickdetalldelesutmärktattläsatexterdåmed! D är ju inte huruvida d är omöjligt att läsa – det handlar om att under lätta läsningen så mycket man bah för mår. Så kan man koncentrera sig på textens innehåll snarare än uttydningen själv. (Ett språk utan nyanser, vilken mardröm.)

***

Vidare, är inte denna vilja att göra det enklare för sig (vilket i förlängningen, paradoxalt nog, är att försvåra kommunikationen) bara en del av en större, övergripande tidsanda. Kanske är det så att tillvaron blivit så fragmenterad att den moderna människan inte står ut? Det är den utvecklade organismens hopplösa längtan tillbaka till den mest okomplicerade tillvaron – den encelliges. Ingen differentiering, inga gränser andra än dem mellan ditt eget omedvetna jag och vätskan du flyter omkring i. Tillvaron maximalt reducerad, förenklad. Den är allnärvarande, denna strävan att förenkla in absurdum. Allt är politik! Eller: allt är konst! Eller: det finns inga kön (bara utbytbara konstruktioner)! Inga jobbiga definitioner, inga gränser som skulle kunna exkludera något eller någon! Du möter en annan encellig? Ni smälter samman, en omvänd mitos, ni är ett; enhet, encellighet, ensalighet. Det är så enkelt, det är den demokratiska tanken för den late. Inga motstridiga viljor, alla är med, alla är en. Det är den öppna planlösningens princip, istället för att ge alla möjligheten att öppna dörrarna, river man väggarna.