Kategori: Betraktelser

Publicerat den

Magiska platser


Idag tänker jag lite på platser som är speciella. Nästan magiska. Det kan vara en helt slumpartad ort vars namn du hörde som liten, började associera kring och som, trots att ditt vuxna jag vet att det är fel, har ett skimmer kring sig. I mitt fall är denna plats Västerås. Jag tror att det var för att jag skickade brev till en kattuppfödare som bodde där, fick tillbaka bilder på de fantastiska katter och började idealisera Västerås. Jag skrev hemliga dikter om sockergräset som växte vid gruvan, om människorna som bara log och var vänliga. Trots att det är länge sen nu känns det ändå lite speciellt när tåget mot Göteborg stannar till där. Jag skulle adrig gå av där, vet jag. Inte förstöra den barnsliga drömbild som Västerås blivit för mig.

Nå, sen finns det platser man längtar till. Läser om i böcker och ser i filmer. Man tror att man har en korrekt bild av hur platsen är. Så man åker dit, och väntar på att bli översköljd av allt det magiska. Och det hä’nder inte. Platsen är inte riktigt som man tänkt sig. Eller, ännu vanligare – man själv är inte som man tänkt sig. Det finns platser man måste vänta med, som man måste vara rätt person för att kunna uppleva på rätt sätt. Paris var sådant för mig, vistelsen blev inte som jag tänkt mig. Det finns också platser jag väntar med, som Café Edenborg här i Stockholm, jag är inte rätt person än. Och så finns det platser som jag inte hunnit besöka, men som jag borde besökt tidigare. Som Neuschwanstein. Jag vill fortfarande åka dit, men det kommer inte att vara samma upplevelse som om jag åkt dit som artonåring – när jag var närmast besatt av Ludwig den andre av Bayern.

Till sist finns det platser vars särart du inte inser förrän du håller på att förlora dem. Du har tagit dem för givet, kanske levt för nära dem. Ibland har du tur, det kommer en främling som häpnar och för något ögonblick kan du se platsen ur deras ögon. Kanske kan du flytta därifrån, få distans. Men det är först när du förlorar platsen, när ingen du känner längre bor där, som du
riktigt inser hur magisk platsen egentligen är. Hur magiskt Ljungskile egentligen är.

Publicerat den

Motstånd

Här sitter jag med vårens första hemtentamen och förtvivlar. Jag känner liksom ett motstånd mot att skriva den. En fyraåring: jagvillintejagvillintejagvillintejagvillinte. En matthet som blir till förlamning. Det värsta: att det inte beror på att jag inte läst på utan, och det är svårt att medge, att jag har svårt att förstå. Abstrakta högtflygande litteraturteorier lämnar alltid en bitter eftersmak. Jag har svårt att orientera mig i dessa tankar om dekonstruktion och post-strukturalism. Jag känner att jag har svårt att beskriva det här – jag får ingen överblick. Nej, låt mig få sjunka ner i min teoretiska omedvetenhet, i min intellektuella halvslummer att drömma fram mina historier.

Annars. Lillebror var på besök och for hem igår. En glädje att ha honom här men också en svidande påminnelse om att mina nära och kära är så långt bort just nu. I mitt relativt korta liv har jag hunnit flytta runt en hel del. Kanske är det därför jag alltid burit på en känsla av viss rotlöshet. Hemma, har jag sagt, är där min familj och mina böcker finns. Tingen har blivit viktiga, mina tavlor, farmors vitrinskåp, farmors toalettbord och min säng. Det är absolut nödvändiga för att jag skall känna mig hemma. Katterna, såklart. Då har jag en möjlighet att börja känna någon slags samhörighet med platsen jag bor på. Men det räcker inte. Det behövs vänskapsband för att knyta mig till platsen – om jag inte ska känna mig som den ständige främlingen, på ett konstant besök. Och jag undrar, räcker det ens med vänskaper att binda mig vid en plats? Kanske kommer saknaden efter familjen, blodsbanden, alltid ligga som ett hinder mellan mig och platsen?


Publicerat den

Om dåtiden och om framtiden

Ur en anteckningsbok:

Skulle sålunda dåtiden fungera som ett slags hjälpmedel – ett filter att skåda sin samtid igenom? Missförstå mig inte, jag är den första att skriva under på at historielöshet bidrar till att dåtidens misstag återupprepas. Men är det inte lite typiskt för vår samtid; att studera historien kan inte vara ett ändamål i sig, utan endast ett medel. Faktum ä att dåtiden är långt mer intressant än både samtid och framtid. Samtiden är över på ett ögonblick och allt för nära för att vara överskådlig. Framtiden är bara en – till skillnad från dåtiden som ständigt skiftar. Den måste vi tolka, omtolka om igen. Dåtiden framträder som ljus genom ett prisma vars färger stråla i olika nyanser beroende från vilken vinkel våra blickar möter det. Är denna till synes bedrägliga natur icke önskvärd – ett hinder som förvägrar oss att skåda vad som egentligen hände? Så länge tillförlitliga källor finns kan vi bilda oss relativt goda uppfattningar om händelseförlopp. Kanske är det snarare deras inbördes förhållanden som skiftar. Det är kausalsambanden som framträder i nya ljus. Nya uppgifter som upptäckes och omformar hela vår bild av ett skeende. Vårt tänkande utvecklas och vi ser nya saker i källorna. Hur fantastiskt är inte det? Denna outsinliga källa som aldrig förblir densamma!

Men jag ser att du inte kan släppa tanken på att framtiden bara är en – du vill inte tro det! Du säger: framtiden är full av möjligheter, olika händelsekedjor – skiftande i takt med att vi väljer olika vägar att gå i vårt nu. Men framtiden ligger fast. Den är blott resultatet av alla tidigare händelser. Såsom dina handlingar och ”val” bara är resultatet av tidigare händelser – hela vägen tillbaka till universums födelse. Till tidens uppkomst. Den så kallade ”fria viljans”-problem är således ett pseudoproblem. En följd av ett tusenårigt missförstånd, en fåfäng tilltro till människans förnuft och suveränitet.

Publicerat den

Dubbelgångare

Hela mitt liv har jag vant mig vid att vara ett original. ett one of a kind. Icke mer. I den nya klassen är jag en dubblett. En sån där som behöver förtydligas med ett extra epitet – nya, lilla, rödhåriga, unga, vår eller mer efternamnets första bokstav. I värsta fall får jag en ful förkortning, om hon inte redan har det. För i den nya klassen har jag en namne.

Jag upptäckte det är jag skulle kontrollera i adresslistan. En sån där lista som går runt vid första lektionstillfället så att alla kontaktuppgifter är de rätta. Herregud, de har ju skrivit fel efternamn på mig, tänkte jag och log. Fel adress och telefonnummer med insåg jag i nästa ögonblick och redan där väcktes misstanken. Blicken letade sig upp ett snäpp och där, precis över namnet jag precis inspekterat, fanns mitt. Rätt stavat, rätt adress, allt. Det var bara det att det fanns en till i klassen som också bär mitt ganska ovanliga förnamn. Det förnamn som annars varit synonymt med en specifik människa: jag.

Publicerat den

Kandidatuppsatsen, Wilde och en dikt av John Gray

Hej läsaren.

Det var ju ett tag sen vi hördes – jag vet att det är mitt fel, men du är inte speciellt aktiv i kommentarsfältet heller. Jag tycker bloggen är ful. Min frisyr är också ful. Eller snarare har jag väl ingen frisyr. Bara massa hår och dåligt schampo så det blir alldeles trassligt.

Imorgon börjar kandidatkursen i litteraturvetenskap. Förmodligen kommer jag fördjupa mig i brittisk litteratur 1830-1930. 1800-tal är alltid mums – det är på alla sätt det bästa århundradet när det gäller litteratur. (Och konst, dock ej musik.) Det finns dock ett problem, de absolut bästa författarna och poeterna återfinns inte i Storbrittannien utan i (som alla redan gissat) Frankrike. Kanske är det lika bra att inte ge sig på sina mästare, de som liksom avväpnar en helt. I all fall när man ska försöka prestera en kyligt objektiv text, också känt som Vetenskap. Det är en anledning till att jag inte får ge mig på Oscar Wilde. Trots att det är, ja vad, sju år sedan(?) jag läste Dorian Grays porträtt första gången är jag fortfarande helt försvarslös inför den boken. Det är lite genant nästan, är man riktigt hardcore ska man ju inte ha Wilde som favoritförfattare – för ytligt, för lätt etc. Men likväl, det är en kärlek som vägrar dö. När jag läser Wilde (nämnda Dorian Gray, en del av poesin, essäerna och breven inte pjäserna och sagorna) går det rätt in i min hjärna, sugs upp och blir en del av mitt eget tänkande. Hela jag, min identitet är en produkt av Oscar Wildes texter. Mindre på senare tid, det erkänner jag. Kanske borde jag åtgärda den vilsenhet som anfäktat mig ett tag med en Wilde-essä? Kommer jag att bli lika påverkad som förr? Vill jag det?

Kanske skulle jag skriva om Wildes författarfrände, poeten John Gray:

Je pleure dans les coins; je n’ai plus goût à rien;
Oh! j’ai tant pleuré, Dimanche, en mon paroissien!

JULES LAFORGUE

Did we not, Darling, you and I,
Walk on the earth like other men?
Did we not walk and wonder why
They spat upon us so. And then

We lay us down among fresh earthy
Sweet flowers breaking overhead,
Sore needed rest for our frail girth,
For our frail hearts; a well-sought bed.

So Spring came, and spread daffodils;
Summer, and fluffy bees sang on;
The fluffy bee knows us, and fills
His house with sweet to think upon.

Deep in the dear dust, Dear, we dream,
Our melancholy is a thing
At last our own; and none esteem
How our black lips are blackening.

And none note how our poor eyes fall,
Nor how our cheeks are sunk and sere . . .
Dear, when you waken, will you call? . . .
Alas! we are not very near.

Publicerat den

Markoolio hela veckan

Upprepning och ångest hela veckan. Jag står och stampar på samma fläck, kommer inte loss. Ska jag beskriva känslan? Nej det är inte en kafka-mardröm. Det är markoolio hela veckan.

Så beskrivs den här veckans sinnestillstånd bäst. Jag kommer ingen vart med uppsatsen. Som borde varit klar idag för imorgon åker jag till västkusten och kommer hem två dagar innan den ska in. Hur, hur har jag lyckats försätta mig i den här situationen. Igen, liksom. Men värre än någonsin. Och allra helst vill jag ju skriva skönlitterärt. Men det får jag inte förrän jag är klar med uppsatsen. Som btw redan är typ sex sidor enkelt radavstånd. Det här blir ingen liten a-uppsats utan ett monster värdigt en kandidatkurs. Det är lugnt för handledaren sa dock att jag skriver 25 sidor istället för 12. Men varför, varför måste jag överprestera så jävligt? Och så blir det dåligt för att jag stressar mig igenom det så får jag ett härligt litet D (som i depression typ). Känslan är i sanning markoolio hela veckan. Som i Måndag hela veckan fast markoolio istället – för att öka ångestgraden. Förstår ni?

Tja, annars är det rätt bra. Hade en fantastisk nyårsafton, förutom att det kanske blev lite väl mycket champagne för min del. Det var Malm, det var jag och så var det champagneflaskan. Och Malm är nykterist. Men jag kom väldigt väl överens med champagneflaskan (jag , champagne och nyår är alltid en lyckad kombination). Och dessförinnan fick jag ju träffa min darling Affe som var på besök i sina hemtrakter från Göteborg. Pasta, promenad i nämnda hemtrakter, och massa konverserande blev en succé. Om det är något jag saknar från Göteborg är det i sanning henne. Jag kände mig nästan som en ny människa när jag satt på tåget från Uppsala och tjuvlyssnade på andra resenärers mobilsamtal den kvällen. I alla fall kände jag att jag fick ny energi. Och lite av det där självförtroendet som har en tendens att förfalla när ingen är där och renoverar lappades ihop. Den här hösten i Stockholm har bara varit sådär, får jag väl erkänna. Men jag ger Stockholm en till chans, i alla fall tills jag är klar med kursen. Får bara söka nya sammanhang lite mer aktivt än förra året. 2007 var nog de dåligt förvaltade möjligheternas år. Men jag kommer igen.

…

Vad trött jag är nu. Jag måste gå upp halv fem imorgonför tåget går vid sju. Det måste klassas som något slags självplågeri. Och jag som inte packat än. Jag har inga skor att ha på bröllopet. De får ju inte vara för kalla men samtidigt uppklätt festliga. Sådana har jag inga, tror jag. Får gå och rota litegrann i klädskrubben tror jag.

…

Jag ska döpa om den här bloggen till Förvirrade tankegångar. Det där med markoolio var ett internskämt. Det är lugnt om ni inte riktigt förstod det.

Publicerat den

Lite om Atterbom och nyplatonism

Om Neckliljan av Atterbom

Neckliljan är ett svar på Stagnelius dikt Suckarnas mystèr. Den dikten men den kommer att nämnas när det krävs för förståelsen av Neckliljan och jag utgår från att läsaren är bekant med den dikten med.

Låt oss först ta itu med själva blomman, näckliljan kallad. Det är ett motiv som är typiskt för romantiken som tyckte om det organiska. Blomman får här symbolisera människan, hur hon å ena sidan sitter fast med sina rötter i mörkret på sjöns botten, å andra sidan kan hon vända sina blad, sitt ansikte, mot solen. Hon har del i både det jordiska och det himmelska. Jag associerar här till nyplatonismen där man tänker sig alltet i tre nivåer. Detta emanationerar ur det högsta, ”det Ena” som Plotinos kallade det. Människan har förmågan att vända sig neråt mot sinnesvärlden eller uppåt mot det gudomliga och ta del av det. Nyplatonismen fogades sedan lätt samman med kristendomen som identifierar ”det Ena” med Gud. Jag läser in detta också för att vatten är så närvarande i dikten och flöde (emanationen) i nyplatonismen. Nyplatonism eller ej är det ingen våghalsig tolkning att se solen i dikten som en symbol för Gud. Det står också i andra strofen att solen ”speglar du dig in i klarblå bölja”, vilket kan läsas just nyplatonskt.

I tredje strofen tilltalas Stagnelius som grubblare och i följande strof talar Atterbom om Suckarnas mystèr på ett allt annat än subtilt sätt. I Stagnelius dikt finns också lite Platon, hans term demiurgen används. Men det är snarare för att illustrera tillvarons kluvenhet. Stagnelius dikt är pessimistisk. Suckarna blir till en slags symbol för alltings kluvenhet, jordelivets lidande och hur allting styrs att två krafter. Denna dubbelhet ser Stagnelius överallt, i själva naturen. Lärkan och näktergalen är blott suckar. Detta svarar Atterbom på, han ser ingen kluvenhet i världsalltet. Lärkan och näktergalen är inte suckar, de är böner.

Detta strävande efter enhet och syntes, en strävan så stark att den inte kunde tolerera Stagnelius antiteser och motsatser får mig att tänka på Schelling vars filosofi har detta som mål. Med Schellings naturfilosofi i tankarna tycks det också lämpligt att välja just en blomma, något organiskt, som symbol.

Publicerat den

En resa runt mitt rum

Helt plötsligt är det där, mitt framför mina ögon. I slutet av bokens inledning. I flera veckor har jag sökt i mitt minne efter just det namnet. Inte ständigt, men ibland. Jag minns väninnan som visade mig boken. Den lilla vita volymen, dess framsida. Men författare eller titel? Borta. Veckor skriver jag, men det måste varit månader. Det var ju i Göteborg, innan sommaren, innan flytten. Ett tag kunde jag dock erinra mig både titel och författare. Då och då upprepade jag, för att inte glömma. Sen försvann titeln. Men vad gör det? Har man bara författarens namn så kan man alltid hitta hans verk. Och hans namn skulle jag aldrig glömma för det är detsamma som en filosof, hans bror om jag inte minns fel. Och sen försvann namnet. Både författarens och filosofens. Jag misströstade inte, vet att i alla fall filosofens namn finns någonstans i mina anteckningar. Men av någon anledning tänkte jag bara på den där lilla boken när jag inte hade möjlighet att söka namnet bland mina oordnade papper. På pendeltåget, under matlagningen. Och så idag. När jag läst ut den bok jag påbörjat igår och hade ett behov av att ge mig i kast med en ny bok – något att sträckläsa till skillnad från den bok jag för tillfället läser lite mer eftertänksam. När jag till sist fastnar för Manguels bok om bibliotek som legat bredvid sängen ett tag nu. När jag når inledningens sista rader. Då finns namnet där. Både författarens och bokens. En lättnad att de inte var mig förlorade. Att jag vid lämpligt tillfälle fortfarande kan ge mig i kast med Xavier de Maistres bok En resa runt mitt rum som jag avsåg.

…

Vidare har jag äntligen handlat upp de där NK-presentkorten som jag fick i födelsedagspresent. Det blev, och nu blir ni nog förvånade, böcker! Fyra stycken för att vara exakt. Två Henry James som är min nya idol. Jag har läst honom tidigare utan att riktigt fastna. Efter att ha sett en filmatisering av Washington Square blev jag nyfiken. Och efter ett femtital sidor av boken är jag helt såld. Jag köpte också en liten bok av H. G. Wells, Den osynlige mannen som jag tänkte Malm skulle tycka om. Och till sist införskaffade jag Umberto Ecos tjocka och vackert illustrerade bok Om skönhet som jag länge haft ögonen på. Jag var så omtumlad av ren glädje när jag kom ut från NK (inte mint för att jag upptäckt deras lilla engelska bokhandel och klassikerhyllan där) att jag fortsatte till närmaste antikvariat och köpte en till Henry James av bara farten.

…

Nu undrar kanske läsaren hur i hela världen jag har tid att läsa en massa böcker. Jag läser ju trots allt en kurs på heltid och det är allmänt känt att grundkurser innebär mycket kurslitteratur. Svaret är mycket enkelt, jag ägnar försvinnande lite tid åt kurslitteraturen och desto mer åt skönlitteratur. Det visar sig kanske i mina betyg (senaste tentan skrev jag B på, vilket ändå måste uppfattas som förhållandevis bra) men det är min fasta övertygelse att min egen litterära bildning är värd minst lika mycket som min så kallade akademiska bildning. Förmodligen mer.

Publicerat den

Knäckebröd


Malm undrar varför jag köper knäckebröd. Jag vet att du också undrar. Svar: jag behöver substans.