Kategori: Betraktelser

Det är inte helt utan sorg jag konstaterar detta, då ett sådant berättartempo idag hade varit helt omöjligt. Vid sjuttonhundratalets slut betraktades detta dock som oerhört rafflande och det blev en sin tids bestseller med oändligt många efterföljare. Det blev också ett populärt motiv i bildkonsten. Förutom det vackra språket så har Udolphos mysterier också en förtjänst i sin hjältinna, som ingalunda är ett komplett inkapabelt våp utan en efterhand ganska handelskraftig ung dam som i slutändan inte räddas utav sin hjälte utan efter noga betänkande aktivt väljer honom. Det är också en roman som andas sent sjuttonhundratal – landskapen inspirerar karaktärerna till ädla och sublima känslor. Till skillnad från det depraverade stadslivet, företrädesvis det i Paris, som korrumperar även den ädlaste karaktär. Det romantiska ligger helt i naturromantiken. De gotiska skräckelementen å andra sidan får alltid i slutändan en rationell (om än ibland långsökt) förklaring.

2.

Om Ann Radcliffe vet man nästan ingenting. Några biografiska fakta finns knappt att tillgå. Vad man vet är att hon själv inte bevistade de trakter Udolphos mysterier utspelar sig i, det vill säga södra Frankrike och Italien (som säkerligen var mycket exotisk för den dåtida engelska publiken). Det många och utförliga naturbeskrivningarna skrevs utifrån målningar från trakterna och reseskildringar hon läst eller fått berättat för sig. Utifrån detta exempel kan vi fundera över vilken roll erfarenheten egentligen spelar för författaren. Det naturliga borde vara att desto fler erfarenheter, desto bättre roman. Har man sina fakta klart för sig är det enklare att skriva en trovärdig text. Låt oss kontemplera detta en sekund. Jag har ingen möjlighet att bedöma huruvida Radcliffes naturskildringar överensstämmer med verkligheten – jag har aldrig varit i Frankrike. Utförligheten i dem fick mig att anta att författaren var bekant med dessa trakter och jag köpte den rakt av. Någon som själv besökt södra Frankrike skulle dock höja på ögonbrynen vid direkta felaktigheter. et krävs dock något av en entusiast för att veta om en speciellt trädsort inte växer på en specifik plats, vilket dock är en ganska ytlig kunskap som är lätt att kontrollera, utan att själv behöva vistas i trakterna.

Likaså kan den som förvisso är bekant med ett landskap misslyckas med att förmedla detta i skrift. Och en uppradning av välkända fakta är knappast vad som ger en landskapsskildring själ. Här skulle jag vilja drista mig till att påstå att en alltför djup kännedom av något kan vara direkt skadligt för den som vill skriva en engagerande litterär text. När kunskapen tryter är det fantasin som fyller i. Och då är författaren helt i sitt esse. Och dessa fantasier, som ter sig helt trovärdiga för läsare, kan sålunda komma den riktiga naturupplevelsen närmare. För den som skildrar sin fantasi går direkt till att skildra en fiktiv upplevelse, det tyngs inte av en mängd fakta som den erfarne kanske skulle känna sig nödgad att ha med – allt för att skilldra landskapet som den riktigt är. Vi kan här dra oss till minnes hur filosofen David Hume menade att idéer uppstår. Vi ser en häst och en fågel och utifrån detta kan vi kombinera dessa två idéer och skapa en ny – idén om Pegasus. Låt oss dock anta att vi är experter på hästens fysionomi och vet därför att vingar är oförenliga med hästens skelettdelar. Våra kunskaper begränsar oss så att vi aldrig kan drömma om mytiska sagoväsen som bevingade hästar.