Helgen har varit påfrestande. Först lång bilfärd till Åtvidaberg och begravning i fredags. Tillbaka samma kväll och sedan jobb på Maxi i lördags och söndags. Upp relativt tidigt idag för att få skjuts med far ner till Göteborg. Så idag har jag bara sovit fast jag har så mycket att sätta igång med. Måste skriva på Bichette, har dragit ner tempot från Nano tempot men räknar med att få ihop minst 1500 ord eller sitta en och en halvtimme varje dag. Utöver det ska jag skriva en relativt detaljerad synopsis på Horisonter som jag kan skicka till kursarna. Kanske jag börjar titta lite på språket och vidare redigering redan nu. Och sedan måste jag ju fortsätta med researchen till Det tudelade trädet. Mycket att göra, men just nu inte mycket energi. På onsdag kommer Tara och Helena på te, lite sådana aktiviteter måste man unna sig. Och Marie-Antoinette på nya biografen i övermorgon. Men det går ju nästan under research…
Bichette
Jag kommer inte att fixa Nano i år. Jag ligger nästan 20 000 ord back så jag har väl inget hoppom att kunna komma ikapp. Det har varit lite mycket, med jobb och besök på Sörängen. Och The Sims 2 Djurliv, som jag var dum nog att köpa i början av november.Dessutom märker jag att Bichette-novellen inte lämpar sig för Nano. När jag tröttnar kan jag inte slänga in en extra karaktär eller en ny spännande miljö att beskriva sida upp och sida ner. Det finns en svårighet med att skriva en dynamisk historia som utspelar sig på en högst begränsad yta (ett kök) och med endast två karaktärer. Om man inte är en gudabenådad dialogskrivare, typ Strindberg jag säger bara Fröken Julie, och det är tyvärr inte jag. Nå, men jag tänker inte låta mig nedslås utan skriva klart den och få ihop mina 40 000 ord. Min lärare Elisabet gav mig också den briljanta idén att skriva en till då 40 000 ord är för mycket för en novellpublicering i en tidskrift och för lite för att utgöra en egen bok. Men två, det skulle vara alldeles lagom! En litterär diptyk. Jag drar mig till minnes en liten bok av en syamerikansk författare… Medo de Sade hette boken, vad författaren hette minns jag inte. Det var ingen diptyk utan ett enhetligt verk som bestod av två till innehåll, tematik, språk, form helt olika delar som först bands ihop bokens sista meningar. När sambandet mellan de två delarna uppdagades förändrades synen på de två enskilda delarna helt och fullt. Jag minns det där ögonblicket då man plösligt såg sambanden, fick svar på de frågor man plågats av under läsningen (hur hänger detta ihop?) och hur nya frågor uppstod. Kanske är detta ett frö till en idé, vi får väl se hur jag går vidare med den.
För den som är nyfiken. Novell Bichette börjar med att hjältinnan lämnar sin by då hon gifts bort till en hertig. Denne hertig har dock inte själv närvarat vid vigselakten. Bichette anländer till hertigens slott och kan konstatera att hertigen är både ung och vacker. Men när Bichette vill gå in i slottet genom huvudingången tar hertigen med henne till slottets baksida och köksingången. Köket är i hemsk oordning hinner Bichette notera innan hertigen låser in henne i mjölkpigans kammare. Dagen därpå får hon komma ut i köket men hertigen förklarar att det är absolut förbjudet att röra sig i andra delar av slottet än just köket och den lilla köksträdgården.
Vad är det som döljer sig bakom de massiva ekdörrarna i köket som leder till resten av slottet? Vad är det som orsakar de märkliga ljuden på natten? Kan Bichette lita på sin hertig? Kan det rent av vara så att hertigen inte låser in, utan låser ute någonting?
Vad är det som döljer sig bakom de massiva ekdörrarna i köket som leder till resten av slottet? Vad är det som orsakar de märkliga ljuden på natten? Kan Bichette lita på sin hertig? Kan det rent av vara så att hertigen inte låser in, utan låser ute någonting?
Den nyfikne kan maila mig så hör jag av mig när det är färdigskrivet. Mailadress finns numera på min bloggprofil.
Nya Stasimon
Det här inlägget är det hundrade inlägget på Stasimon. Jag tyckte det var lämpligt att göra det designbyte jag funderat på ett tag och dessutom uppdatera mig till Blogger Beta. Färgerna blir lite skumma på Malms dator, jag hoppas att det är hans som krånglar och inte så färgerna ser ut på de flesta datorer. Nåväl, jag tror att förändringen kanske gjort bloggen lite mer läsvänlig.
I helgen var jag på Sörängen. Vi var bara en handfull, men det var bara bra. Alla fick tid att säga det de ville säga och man hann gå igenom alla texter. Jag var dock osedvanligt disträ då mina tankar ständigt kretsade kring mitt pågående skrivprojekt, en långnovell som döpts om till Bichette.
Efter att ha samtalat lite med min kursledare Elisabet kom vi fram till att det nog vore bäst om jag i fortsättningen låter kursarna läser Horisonter istället för Det tudelade trädet. Dels för att som Elisabet sade, kursarnas frågor till mig ibland rörde genren snarare en själva texten. Den språkliga nivån ställde till det för dem lite också. Vidare känner jag att jag fortfarande inte riktigt känner mina karaktärer eller historien, alltså letar sig andras åsikter in. Det är inte så att jag anpassar mig efter den allmänna smaken, snarare att jag är osäker på vart jag vill och därför går i den riktning någon pekar. Det tudelade trädet är för känsligt, på mer än ett sätt, för att jag vill att det skall påverkas så. Alltså får ingen läsa (med några väl valda undantag såklart) tills det är klart. Dessutom hoppas jag kunna komma vidare med Horisonter, förhoppningsvis kommer kommentarerna jag får hjälpa i redigeringsarbetet.
Vidare har jag läst ut en bok: Kärlek utan motstånd av Gilles Rozier. Det var en bok jag bara tog på biblioteket för att den var röd och skriven av en fransman. Dock gjorde den intryck, eller aspekter av den gjorde det. Den utspelar sig i en ockuperad, fransk stad i provinsen. Huvudpersonen är en lärarinna som undervisar i tyska. Handlingen var väl spännande och välskriven med det som fångade mitt intresse var snarare lärarinnans kärlek till språket. Till böckerna på Goethes och Goebbels språk. I boken finns ett par dikter med, de flesta av Heine, på tyska och det väckte den slumrande romantikern inom mig. Jag fick lust att ägna mig åt en dikt, analysera och tolka. Om lusten håller i sig kanske det dyker upp en diktanalys så småningom. Det är dock olyckligt att jag inte kan tyska då översättningar alltid är opålitliga.
Till sist kan jag meddela att jag skrivit om slutet på Horisonter och därmed landade den på 61 616 ord.
Horisonter
Klockan är kvart i sju och jag är inte uppe tidigt utan väldigt, väldigt sent. Jag har skrivit sedan tvåtiden i natt och, ja nu är det gjort. Jag har fått klart mitt första roman-manus. Det blev 60 163 ord allt som allt. I bokform blir det väl ungefär 200 sidor, vilket är ganska kort för en fantasyroman. Men jag kommer nog att behöva utveckla vissa delar så det blir kanske lite längre. Annars får det helt enkelt bli en lite kortare roman för genren. Ah, well, nu måste jag ärligt talat få lite sömn.
Separationsångest
Jag ligger får närvarande 8000 ord back i Nano-projektet. Det innebär att fyra dagars arbeta måste tas ikapp. Det finns en mycket enkel förklaring till varför det lyckats bli så. Horisonter är mycket snart slut, förmodligen krävs mindre än 8000 ord, snarare drygt 6000 ord. Och jag vill inte släppa mina små karaktärer. Jag vill fortsätta upptäcka deras öden tillsammans med dem. Därav min inaktivitet. Lyckligtvis är detta Nano och jag måste ta mig i kragen annars kommer jag att misslyckas. Och det känns inte som ett alternativt.
I dagens avsnitt av Star Trek som jag och Malm slötittade på liggandes i vår nya 140×200 säng (tidigare hade vi en 100×200, det var något trångt!) hade Mr. Data skrivit en dikt till sin katt. Så underbar att jag bara måste publicera den här:
Felis catus is your taxonomic nomenclature.
An endothermic quadruped, carnivorous by nature.
Your visual, olfactory, and auditory senses
contribute to your hunting skills and natural defenses.I find myself intrigued by your sub-vocal oscillations,
a singular development of cat communications
that obviates your basic hedonistic predilection
for a rhythmic stroking of your fur to demonstrate affection.A tail is quite essential for your acrobatic talents;
you would not be so agile if you lacked its counterbalance.
And when not being utilized to aid in locomotion,
It often serves to illustrate the state of your emotion.O Spot, the complex levels of behavior you display
connote a fairly well-developed cognitive array.
And though you are not sentient, Spot, and do not comprehend,
I nonetheless consider you a true and valued friend.
Say hello wave goodbye
På Ninda-mötet idag frågade Rebecca om jag känner David Bergwall. Vad svarar man på det? Jag svarade med sanningen. Jag var nyanserad, teg inte om hans sämre sidor men framhöll hans goda sidor. Någonstans ville jag att hon skulle veta vad hon ger sig in på men inte avskräcka henne. Samtidigt var det svårt, för trots allt så saknar jag ju fortfarande min vän. Jag menar, det fanns en tid som vi var så väldigt nära varandra. Under den första, något stormiga tiden med Malm, var det honom jag ringde till och grät när jag inför alla andra försökte vara stark och inte oroa dem. Nåväl, det känns som en evighet sedan. Nu har jag nya vänner och samvaron med Malm är också annorlunda, det ger mig inte längre något behov att gråta ut mot någon axel. Och när andra saker gör mig ledsen, då finns alltid Malm.
Det går långsamt med Horisonter, men jag börjar komma igång nu. Har slängt in en scen som var helt oplanerad och det var precis vad jag behövde. Lite nya tankar. Det är dock inte helt oproblematiskt att ta upp tråden efter såhär lång tid. Med lite tur fortsätter det dock i samma riktning som nu och då har jag snart den där tråden igen.
Ikväll lyssnar jag på David Gray, äter drömtårta och sedan, sedan skall jag skriva lite till.
NaNo och framtiden
Jepp, om bara någon timme börjar november månad. Jag börjar känna av det, det liksom kliar i skrivarfingrarna. Det kommer inte att bereda mig den totala tillfredställelsen då jag helt enkelt tänker strunta i NaNo’s första regel: du måste börja på något nytt. Men hey, ingen blir lidande mer än jag. Som jag ser det skulle det lika gärna kunna vara en uppföljare och det är ju tillåtet… Nåväl, eftersom jag är så ambitiös kommer jag alltså inte bara skriva en uppföljare utan även en kortroman/långnovell som går underarbetsnamnet Bichette. Jag är dock något irriterad då jag i förrgår kom på vad min manligen HP skulle heta och nu är namnet… borta. Jag har kommit på ett par nya, kanske detsamma en gång till, men jag lever i tron om att det fanns ett som passade perfekt, ja och nu kan jag inte hitta det längre. Tills vidare får han heta Gregoire.
Jag misstänker att Stasimon kommer förvandlas till en ren skrivdagbok den kommande månaden. Inte så konstigt, NaNo och skrivande kommer ockupera mitt medvetande natt och dag.
Imorgon blir det en ny frisyr och förmodligen även hårfärg. Jag har nästan bestämt mig, måste bara bestämma mig för huruvida jag vågar jobba i det jag tänkt mig. Men de kan väl ge mig sparken för en frisyr, eller?
Jag har nya betänkligheter rörande mitt yrkesval. Utöver mitt s k författarskap. Affe sa en rätt smart sak när vi sågs sist (shit det var alltför länge sedan jag träffade henne ju!). Det var efter ett vanligt ingen-tycker-om-det-jag-skriver- alltså-skriver-jag-dåligt- och-jag-vill-bara-dö -stasimon-inlägg som hon påpekade att jag kanske borde ha något utöver skrivandet där jag kan få bekräftelse. Och i det tror jag hon väldigt rätt. Jag skriver det jag gillar, det jag vill läsa själv – visst det kan behövas bearbetas and so on, men jag måste kunna skita i vad eventuella läsare kan tänkas tycka. Speciellt som jag har en fäbless för så kallad populärlitteratur och så kallad finkultur. Resultatet blir en slags mix som båda läger har svårt att ta till sig. Som den före detta vännen D. sa en gång: du kan skriva hur bra som helst, ditt problem är att du har dålig smak. Hursomhelst behöver jag den där bekräftelsen, känna att jag är bra på något, ha något att falla tillbaka om skrivandet skiter sig. Något som inte bara är för mig, utan för världen. Jag skulle kunna jobba på maxi och vara rätt nöjd med lönen, men ärligt talat: jag är helt enkelt för fåfäng. Istället för att kuva denna fåfänga och leva olycklig och i självförnekelse tänker jag omfamna den och jag tror att den kan fungera som drivkraft.
Efter mycket funderande har jag sålunda övergivit mina planer på både bibliotekarie och arkivarieyrket. De är ganska prestigefyllda, men studierna långa och tråkiga. Yrkena i sig verkar hyfsade men bara så till vida att de är tämligen icke-ansträngande och tillåter mig att skriva. Men i mitt arbete med Det tudelade trädet har jag insett vikten av research och även hur tidsödande. Tänk då om det fanns ett yrke som kunde tillåta mig att göra en del av den researchen, som stimulerade mig, men som inte låg alltför nära det egna skrivandet. Jag har alltså bestämt mig för att än en gång ändra kurs. Jag har sålunda skrivit in mig på Komvux och i vår kommer jag att läsa franska så att jag får högskolebehörighet. Därefter kommer jag att läsa franska och sedan gå vidare med forskarutbildningen. Det enda som oroar mig är att man bör ha kunskaper i tyska och latin, men det skall jag väl kunna klämma in någonstans.
Jag känner att det här är något jag vill göra och som jag skulle kunna göra. Jag tror att det skulle kunna vara bra för mitt skrivande och för mitt ego. Förhoppningsvis varar övertygelsen.
Till sist: grattis till Malm vars opposition gick bra idag.
Flow
Igår skrev jag som en besatt. Skrev så intensivt att klockan plötsligt var halv tio och jag borde ha befunnit mig på Minas fest vid det laget. Förmodligen hade jag inte märkt det om inte Affe uppmärksammat det över msn. Jag var dock långt ifrån klar och plötsligt stod jag inför ett svårt val. Jag var helt uppklädd, redo att gå… men det var så länge sedan jag hade sådant flyt i skrivandet. Dessutom är det textinlämning till kursen ikväll och innan igår hade jag ingenting. Alltså valde jag skrivandet och skrev rätt sent, inte jättesent men rätt så. När jag sedan kom i säng var jag helt slut i huvudet (hade nämligen innan mitt kreativa utbrott gått igenom Malms B-uppsats i teoretisk filosofi). Det absolut roligaste är dock att jag bara fick skrivet hälften av det jag tänkt ut igår. Alltså kommer jag med lite tur få betydligt mer skrivet idag.
Det enda molnet på min himmel just nu är att jag inte får låna om mina biblioteksböcker mer och att jag samlat på mig ett litet torn vid det här laget. Nåja, Malm får hjälpa mig att bära. Nu skall jag sätta mig och läsa igenom det jag vill hinna titta på innan de måste återlämnas.
1-årsdagsfirande i efterskott
Den 14:e oktober fyllde Stasimon ett år vilket jag helt missat att uppmärksamma. Det är lustigt att trots att så mycket hänt och förändrats är min nuvarande situation inte helt olik den för ett år sedan. Jag kan inte låta bli att undra hur det kommer se ut om ännu ett år.
Hur det går med skrivandet? Inte alls, jag känner mig som en sufflé som håller på att sjunka ihop. Vad hände med allt det där självförtroendet jag hade en gång i tiden?
Ninda och Navid
Jag har blivit riktigt upptagen den sista tiden. Gör typ allt utom sitta hemma och skriva (fast det gör jag lite ändå). Idag var det skrivarmöte hemma hos allas vår fearless leader Mina. Ett möte jag sett fram emot med förväntan. Förutom att träffa de härliga individer som utgör Ninda skrivargrupp skulle min text upp till bedömning. Innan vi kom så långt läste dock Mina upp sin dikt och det som jag funnit ganska otillgängligt på papper var uppläst helt… helt underbart.
Hagapoesin nästa för Mina kanske?
Min text fick blandad kritik, tänker dock inte referera den här. Så intressant är det inte för någon annan än mig. Men jag kan däremot konstatera att den kvart-tjugo minuter diskussion jag fick med skrivargruppen gav betydligt mer än kommentarerna från mina kurskamrater. Jag är övertygad om att det som många av kursarna uppfattade som problematiskt var detsamma som Mina och Mattias lyfte fram. Skillnaden ligger i att M&M kunde sätta fingret på vad det var och inte nöja sig med att uttrycka en vag känsla av att något i texten stör. Nu vet jag precis vad jag ska göra och vad jag skall tänka på när jag skriver vidare. Tack, å tack, tack Ninda!
Affe fick mig att uppmärksamma Navid Modiri och Gudarnas senaste skiva. Sedan dess är det bara det jag lyssnar på. Navid Modiri som jag hade nöjet att se och lyssna till för kanske tre fyra år sedan i Uddevalla när jag fortfarande gick på gymnasiet. Det var den upplevelsen som fick mig att få upp ögonen för estradpoesi, poetry slam och Lou Reed. Jag tror att om man satte musik till Affes poesi och la in en refräng eller två skulle resultatet bli något som liknar Navid och Gudarnas musik. Om inte annat finns Göteborgsromantiken och samhällskritiken där.
Skivsläpp nästa för Affe kanske?
