Författare: Hillevi

Publicerat den

Lite om Atterbom och nyplatonism

Om Neckliljan av Atterbom

Neckliljan är ett svar på Stagnelius dikt Suckarnas mystèr. Den dikten men den kommer att nämnas när det krävs för förståelsen av Neckliljan och jag utgår från att läsaren är bekant med den dikten med.

Låt oss först ta itu med själva blomman, näckliljan kallad. Det är ett motiv som är typiskt för romantiken som tyckte om det organiska. Blomman får här symbolisera människan, hur hon å ena sidan sitter fast med sina rötter i mörkret på sjöns botten, å andra sidan kan hon vända sina blad, sitt ansikte, mot solen. Hon har del i både det jordiska och det himmelska. Jag associerar här till nyplatonismen där man tänker sig alltet i tre nivåer. Detta emanationerar ur det högsta, ”det Ena” som Plotinos kallade det. Människan har förmågan att vända sig neråt mot sinnesvärlden eller uppåt mot det gudomliga och ta del av det. Nyplatonismen fogades sedan lätt samman med kristendomen som identifierar ”det Ena” med Gud. Jag läser in detta också för att vatten är så närvarande i dikten och flöde (emanationen) i nyplatonismen. Nyplatonism eller ej är det ingen våghalsig tolkning att se solen i dikten som en symbol för Gud. Det står också i andra strofen att solen ”speglar du dig in i klarblå bölja”, vilket kan läsas just nyplatonskt.

I tredje strofen tilltalas Stagnelius som grubblare och i följande strof talar Atterbom om Suckarnas mystèr på ett allt annat än subtilt sätt. I Stagnelius dikt finns också lite Platon, hans term demiurgen används. Men det är snarare för att illustrera tillvarons kluvenhet. Stagnelius dikt är pessimistisk. Suckarna blir till en slags symbol för alltings kluvenhet, jordelivets lidande och hur allting styrs att två krafter. Denna dubbelhet ser Stagnelius överallt, i själva naturen. Lärkan och näktergalen är blott suckar. Detta svarar Atterbom på, han ser ingen kluvenhet i världsalltet. Lärkan och näktergalen är inte suckar, de är böner.

Detta strävande efter enhet och syntes, en strävan så stark att den inte kunde tolerera Stagnelius antiteser och motsatser får mig att tänka på Schelling vars filosofi har detta som mål. Med Schellings naturfilosofi i tankarna tycks det också lämpligt att välja just en blomma, något organiskt, som symbol.

Publicerat den

Veckoslutet


För första gången på hur länge som helst kändes tentan faktiskt lätt. Vilket inte bådar gott, då jag säkert hade så dålig koll att jag inte ens insåg att jag visste alldeles för lite. Eller inte? Jag blir alltid orolig när jag har haft tenta, tror att jag blivit underkänd och så visar det sig till slut att jag ligger i toppen av betygsskalan ändå. Familjemedlemmar och andra närstående är allmänt trötta på det personlighetsdraget. Kanske blir det här den gång då min oro visar sig vara rättfärdigad? (Någon gång ska jag skriva dåligt på en tenta med flit så att folk ska börja tycka synd om mig igen när jag säger att det gått dåligt..) Om det nu gick bra så beror det på att jag började plugga inte bara en dag utan två innan tentan. Plus att jag faktiskt skrev svar på alla intsuderingsfrågor. På datorn. Väldigt ambitiöst sådär.

…

Sämre gick det på förlaget. Alla föll inte ner i brygga av pur beundran som jag, kanske inte väntat mig, men i alla fall hoppats. Okej, jag kan skriva under på kritiken (i alla fall det mesta) men bekymrades något (eeh, dagens understatement?) av att jag inte fick någon positiv kritik alls. Vilket alla de andra fick. Buhu.

Så jag vart lite deppad. För att uttrycka sig milt. Och så bestämde jag mig för att jag helt enkelt inte har ”it”, det blir ingen författare av mig. End of story.

Inte riktigt, va. Istället tänkte jag över kritiken lite och kom fram till att jag ska lägga mitt älskade Trädet på hyllan ett litet tag. Fortsätta med kontinuerlig research och när det dyker upp bra scener och meningar skriva ner dem. Grejen är väl att jag verkligen tror berättelsen har potential men att jag inte är tillräckligt bra än för att göra den rättvisa. Plus att jag märker att där bekanta köper berättelsen som historiskt autentisk är förläggare lite mer svårflörtade. Vilket är helt förståeligt. Men shit, jag är bara 22 och ärligt, vilken 22åring kan redogöra för tågförbindelserna Frankrike-Belgien anno 1862, eller den belgiska lilla staden Grimbergens historia? osv. Där har det inte ens med ålder att göra, men tänk vad jag skulle kunna om säg ett par år och några resor ner till G. till? Det får bli ett ongoing project.

Till dess behöver jag ett annat projekt. Vi får se vad det blir.

…

Annars är ett stort bekymmer just nu avsaknad av pengar. Närmare bestämt en miljon sådär. Känns att om man ska hitta en hygglig lägenhet i Stockholm så ska man köpa en. Alltså behöver jag drygt en miljon, kanske lite till. Så kan jag få mig en liten etta i någon trevlig närförort (typ Midsommarkransen). Å, la belle vie. Bara 20 minuter till universitetet… Söndagspromenad på Djurgården som inte måste bli en hel dagsutflykt. Så, ingen snäll miljonär därute som vill sponsra en fattig konstnär? Avgiften kan jag betala själv…

…

I helgen har jag prövat läsa lite s k chick lit – Denise Rudberg och Plum Sykes. Det ledde till enda sak och det var ett plötsligt missnöje med min garderob. Jag vill också ha Manolo-skor och klänningar från Valentino! Jag är helt enkelt inte gjord för det liv i halvfattigdom som jag lever. Jag är precis sådär lagom excentrisk och dekadent för att riktigt kunna njuta av världsliga tillgångar. Planen var ju från början att gifta sig snuskigt rikt, men sen gick jag ju och föll för en fattig filosof. Slutsats: måste skriva en bestseller. Eller: få ett August-pris. Eller: vinna på Triss.

Suck.

Publicerat den

Ursäkta röran


Jag måste skriva ett par ord om Stockholms (s.k.) Poesifestival. Besvikelse, besvikelse, besvikelse. För seriöst, detta är ju Hufvudstaden. Och Dramaten som scen. Och tidskriften 00tal som håller i arrangemanget. Är inte detta gräddan? Varför går jag då därifrån lika otillfredställd som när jag gick hem från Café Hängmattan, för en evighet sedan i ett blygrått Göteborg? Varför är det sämre än Affes Överjordsfestival? Varför lyser inte stjärnorna på Elverkets lilla scen svagare än f d nindamedlemmen Mattias? Varför stannar mitt hjärta under hans uppläsning, men rörs inte det minsta av något som uppträdde på fredagens scen? Förresten var det hemskt lite poesi för att vara en poesifestival. Musik och elgitarrer och modern dans från Polen. Det är säkert hur trevligt som helst, men kanske inte vad jag såg fram emot eller ens är intresserad av!

Det enda jag bär med mig därifrån är en fundering kring huruvida den blonderade Dickons Edward är genuin eller ej. Posör eller excentriker, jag kan inte bestämma mig och vet därför inte riktigt hur jag ska förhålla mig till hans person. Det vill säga om jag skall tycka om honom eller ej.

…


(Jag kan ju inte bara tystna av rädsla för att göra mig omöjlig i litterära sammanhang.)

…


Annars, tenta nästa vecka. Jag har slarvat. Struntat i kurslitteratur och föreläsningar. Vetenskapsteori intresserar mig ibland – i synnerhet hermeneutiken. Men föreläsningarna börjar så tidigt, och jag är ständigt trött. Mitt självförtroende är uppblåst, efter första tentans B (fem timmars aktivt studerande) och andra tentans A (gick igenom anteckningarna kvällen innan). Jag tror mig tydligen oövervinnerlig (är jag inte det då? krävs ytterligare bevis?) Alltså är jag inte ens orolig för fredagens tenta.

Då är jag desto mer nervös inför torsdagen då jag med min skrivarkurs ska på besök hos ett förlag och få riktiga lektörsutlåtande på våra texter. Åh Gud, tänk om de tycker det är dåligt. Tänk om de tycker det är bra! Det är Det tudelade trädet som ska upp till bedömning igen. Såklart. Jag har återigen fastnat, ska jag skriva i presens eller ej. Jag har skrivit om hela texten till imperfekt, och är alldeles villrådig. Vilket är bäst? Kanske jag vet efter torsdag.

Till sist, något herr Leopard nämnde på ”poesifestivalen”. Om neo-narcissism. Skillnaden från den klassiska narcissisten skulle vara att the new kind behöver sitt nätverk för att bekräftas, och bekräftar i utbyte andra i nätverket. Att bloggar och dylikt gjort det möjligt för en massa minikändisar att framträda. Det här är ju en blogg, är jag då en neo-narcissist? Med tanke på att jag blir allvarligt oroad, jag faktiskt helt stum när besökarna börjar växa till antalet, när de inte längre lätt kan identifieras, ja då tystnar jag tills folk tröttnar. Sen drar jag igång igen, tillsammans med mina trognaste läsare, färre än tio till antalet. Detta har jag skrivit om tidigare, om anonymiteten som försvann och vägran därför att lägga ner. Här skriver jag för min skull, trots det paradoxala i att det som finns till offentlig beskådan är skräpet, och det bra ligger i byrålådan. Det finns ju en annan funktion också, att de som faktiskt bryr sig kan hålla sig uppdaterade. (Speciellt som Malm tagit sådan tid på sig att beställa hemtelefon, den är på gång nu, jag hör av mig med telefonnummer när vi har ett.)

Men jag hade en poäng här någonstans också. Låt se.. just det narcissism. Jag är nog snarare av den gamla sorten. Med abnorm självbild, inte nödvändigtvis positiv, egocentrerad, och i ständigt behov av bekräftelse. Men det är en sak i synnerhet jag behöver få bekräftad, en enda sak som spelar roll och det är att jag har förmågan att kunna skriva bra texter. Allt annat är oviktigt.

…


Vilket utomordentligt rörigt och ostrukturerat inlägg. Min ursäkt: jag är trött och förkyld.



Publicerat den

Aorta

Åh, men jag har ju glömt att tipsa om senaste numret av den utmärkta tidskriften Aorta. Den här gången extra-utmärkt då undertecknad medverkar med en liten översättning/tolkning av Baudelaire. Och här tänkte jag skriva en lockande liten presentation av texten, men känner mig plötsligt väldigt trött. Istället kan jag bara uppmana dig, käre läsare, att skaffa tidningen och kolla in texten själv.

Och när du ändå är igång kan du ju också gott kolla in retrogardets blogg.

Publicerat den

En resa runt mitt rum

Helt plötsligt är det där, mitt framför mina ögon. I slutet av bokens inledning. I flera veckor har jag sökt i mitt minne efter just det namnet. Inte ständigt, men ibland. Jag minns väninnan som visade mig boken. Den lilla vita volymen, dess framsida. Men författare eller titel? Borta. Veckor skriver jag, men det måste varit månader. Det var ju i Göteborg, innan sommaren, innan flytten. Ett tag kunde jag dock erinra mig både titel och författare. Då och då upprepade jag, för att inte glömma. Sen försvann titeln. Men vad gör det? Har man bara författarens namn så kan man alltid hitta hans verk. Och hans namn skulle jag aldrig glömma för det är detsamma som en filosof, hans bror om jag inte minns fel. Och sen försvann namnet. Både författarens och filosofens. Jag misströstade inte, vet att i alla fall filosofens namn finns någonstans i mina anteckningar. Men av någon anledning tänkte jag bara på den där lilla boken när jag inte hade möjlighet att söka namnet bland mina oordnade papper. På pendeltåget, under matlagningen. Och så idag. När jag läst ut den bok jag påbörjat igår och hade ett behov av att ge mig i kast med en ny bok – något att sträckläsa till skillnad från den bok jag för tillfället läser lite mer eftertänksam. När jag till sist fastnar för Manguels bok om bibliotek som legat bredvid sängen ett tag nu. När jag når inledningens sista rader. Då finns namnet där. Både författarens och bokens. En lättnad att de inte var mig förlorade. Att jag vid lämpligt tillfälle fortfarande kan ge mig i kast med Xavier de Maistres bok En resa runt mitt rum som jag avsåg.

…

Vidare har jag äntligen handlat upp de där NK-presentkorten som jag fick i födelsedagspresent. Det blev, och nu blir ni nog förvånade, böcker! Fyra stycken för att vara exakt. Två Henry James som är min nya idol. Jag har läst honom tidigare utan att riktigt fastna. Efter att ha sett en filmatisering av Washington Square blev jag nyfiken. Och efter ett femtital sidor av boken är jag helt såld. Jag köpte också en liten bok av H. G. Wells, Den osynlige mannen som jag tänkte Malm skulle tycka om. Och till sist införskaffade jag Umberto Ecos tjocka och vackert illustrerade bok Om skönhet som jag länge haft ögonen på. Jag var så omtumlad av ren glädje när jag kom ut från NK (inte mint för att jag upptäckt deras lilla engelska bokhandel och klassikerhyllan där) att jag fortsatte till närmaste antikvariat och köpte en till Henry James av bara farten.

…

Nu undrar kanske läsaren hur i hela världen jag har tid att läsa en massa böcker. Jag läser ju trots allt en kurs på heltid och det är allmänt känt att grundkurser innebär mycket kurslitteratur. Svaret är mycket enkelt, jag ägnar försvinnande lite tid åt kurslitteraturen och desto mer åt skönlitteratur. Det visar sig kanske i mina betyg (senaste tentan skrev jag B på, vilket ändå måste uppfattas som förhållandevis bra) men det är min fasta övertygelse att min egen litterära bildning är värd minst lika mycket som min så kallade akademiska bildning. Förmodligen mer.

Publicerat den

Knäckebröd


Malm undrar varför jag köper knäckebröd. Jag vet att du också undrar. Svar: jag behöver substans.

Publicerat den

Ashes to ashes

Ur Alberto Manguels A reading diary:

I think the skulls that medieval scholars kept on their desks as memento mori were useful acknowledgments of something we will become but that we already carry within us. I’m not sure why we speak of transformation when we refer to dying; we don’t change, we merely expose the dust within.

Publicerat den

Inredning, böcker och Manguel

Jag tycks göra precis allt utom det jag borde. Det vill säga plugga som en galning. Ah, well, det är flera dagar kvar. Det löser sig, förhoppningsvis.

Jag har varit och kollat på oljepastellkritor – men de var betydligt dyrare än vad jag räknat med. Så jag avvaktar. Malm var ändå inte så tilltalad av idén att mina alster skulle pryda våra ännu helt kala väggar (det är lugnt, han hinner ändra sig).

Den där lusten att införskaffa böcker växte sig starkare och jag lyckades även smitta Malm. Alltså har vi precis skickat en beställning till en av nätbokhandlarna och det blev såklart alldeles för mycket. Låt oss säga som så att det blir nog böcker och ingen bokhylla den här månaden.

Nåväl, nästa vecka är det förutom tentadags även soffa, fåtölj och matta-ankomstdags. Nästa fredag kommer jag alltså helt post-tenta-lättad kunna krypa upp i soffan med en varm kopp te och en, två kanske tre böcker och bara läsa hela dagen. Eller förresten, jag har föreläsning på fredag. Det får bli lördag istället.

Det kom en sista maxi-lön, så det kan nog bli en bokhylla ändå. Det kanske behövs. Om inte annat kommer lägenheten kännas mer ombonad. Om jag har råd köper jag gardiner i Uddevalla. De jag kollade in i somras – om de finns kvar. Annars finns säkert något annat fint.

Haha, Stasimon goes inredningsblogg. Som om någon bryr sig.

Inatt drömde jag förresten en rätt märklig dröm. Eller märklig förresten. Märkligheten låg i att det var ett ganska vanligt, odrömlikt scenario. Jag var i någon liten litterär salong med ett gäng okända – men i drömmen bekanta – människor. Kvällens höjdpunkt var att Alberto Manguel var inbjuden. Han såg ut precis som i verkligheten. Medan de andra stökade lite i köket och gjorde i ordning fika (eller ja, rödvin och bullar – fråga inte varför) fick jag underhålla herr Manguel själv. Vi satt i ett litet rum (misstänkt likt min mormors arbetsrum) på en säng med brunt murrigt överkast (inte helt olikt det från hotellrummet i Paris, det jag bodde i ett par dagar för drygt fyra år sedan) och talade om litteratur. Jag minns att vi pratade om översättning och dess svårigheter. Jag sade något om Baudelaire och han höll med. Vi talade franska, det var länge sedan jag talade franska i en dröm.

Jag är överhuvudtaget rätt förtjust i den här herren. Jag läser för närvarande hans A reading diary som jag inhandlat bara för att den reades ut på Hedengrens. Och nu är han tydligen på bokmässan och aktuell med en ny bok (den igår i ovannämnda beställning) om bibliotek. Jag anar att han delar min passion för läsande och inte minst fysiska böcker. Också jag ska inrymma böckerna, trogna vänner, i ett ombonat bibliotek. Manguels är inrymt i en gammal lada av sten, medeltidsgammal. I Frankrike. Det väcker denna ständiga längtan till Loire-dalen. En dag, kanske.

Publicerat den

Man kan inte leva i en annan tid, men man kan leva sin egen tids motsats

Jag sitter och bläddrar i den lilla skrift jag lät trycka upp i ett enda exemplar på en bokmässa. Det är flera år sedan nu. Det slår mig att det inte är dikterna, novellerna eller romanutdragen som imponerar utan snarare utdragen ur breven. Jag hittar ett litet stycke som på något sätt appellerar lite extra just ikväll – när jag är i färd med att staka ut en ny epok, ett nytt liv – i viss mån kanske också en ny identitet. Det påminner om att framtiden fortfarande är osäker, redo att formas efter bästa förmåga. Må det lysa som en profetia över mitt första stockholmsår – kanske, förhoppningsvis, vet jag när det är till ända lite mer om vad för sorts kvinna jag är.

Det är ingen som riktigt vet vad S. menade när han kallade mig ”den nya tidens kvinna”. Inte ens han själv, jag har frågat. Han sade något om att jag skulle vara en trendsättare och önskade att jag skulle liva upp den svenska kulturscenen med krinolin och svart misantropi. Jag svarade att det är besvärligt att ta spårvagnen med krinolin. Jag kan diskutera med honom utan att hålla med, förmodligen för att jag är kvinna. Vad för sorts sådan vet vi fortfarande inte.