Författare: Hillevi

Publicerat den

Please, please, please, let me get what I want this time (prosafragment)

Jag skulle så gärna låtsas att det var på riktigt. Du stryker mig över håret, viskar något mot min hals. Något om att jag är fin, din hand vilar på min höft. Så lätt att ge efter, att viska tillbaka. Känslan som bultar i mig, stiger mig till huvudet. Hjärnan, det kalla förnuftet, går på högvarv. Så, om jag nu ligger med dig, vad händer då? Vad händer med mig? Orkar jag se din ryggtavla ut genom den där dörren? Klarar jag att hålla distansen? Handen neråt, över kjolens tyg, möter snart min hud. Om jag ska dra mig ut ur det här, då måste jag göra det nu. Din andedräkt mot min hals. Jag kan inte andas alls längre, inte korsettens fel. Det är bara ditt.


Jag borde aldrig börjat nedför den här vägen. Det är en återvändsgränd, jag vet, jag vet ju det. På väg mot betongen i 200 kilometer i timmen. Nödbromsen ur funktion. För du har dina händer på mina höfter. Dina läppar som söker mina. I min soffa sitter du, drar mig med. Grensle över dig. Bara tunna tyglager mellan oss, mina trosor dina jeans. Hettan.


När jag vaknar ligger du fortfarande där. Bredvid mig. Allt stannar upp, hör bara blodets sus. Snuddar vid din bröstkorg med fingertopparna, suger i mig luften du andas ut. För du stannade, du stannade! Känner hur mina försvar ger vika lite till. Hur jag nästan vågar tänka tanken. En tanke om ett oss, om ett vi. Som:

”Här öppnar sig havet mot himlen. Sjöfåglars hesa skrik i allt det salta. Maneter på stenarna, vattnet som avdunstar ur deras gelékroppar. Från vattnet kommer en uppfriskande fläkt – hur skulle vi annars kunna ligga här. Filten är grön som gräset i den lilla öns skogsbryn. På stranden ingen sand, bara sten. Klippan under oss är slät och varm, Bohuslänsgranit. På din mage glittrar droppar av Skagerrack. Tystnar gör det aldrig helt: vinden, fåglarna, lite längre bort vågorna som slår mot den bara halvt uppdragna ekan. Tack och lov inga människoljud. Inga röster, inga bilar. Göteborg är avlägset, långt nedåt kusten. Vägarna som tar oss dit avlägsna. Havet, himlen, saltet. Och så du. Doften av dig som blandas med Bohusläns. Kittlar mina sinnen, denna doft. Berusar mig, medveten om att den är mig, endast mig, förunnad.”

Har jag gjort mig löjlig, har gamla sorger spritt skuggor där inga skuggor fanns? Var det från första början på riktigt för dig? Var det bara jag…? Känner något nytt, hur jag slappnar av i din närhet. Lägger mig nära, inga tomrum mellan oss nu. I det ögonblicket, beröringen: känslan. Framtiden möbleras om, framför mig öppen väg. 200 kilometer, gasen i botten. Med dig, raring, med dig!

Plötslig förändring i din andning. Sömnen som flyr. Ögonen slås upp, möter min blick. Insikten. Väggen. I din blick är allt dött.

Publicerat den

Sinnets utmattning?

Jag drömmer så konstigt i dessa dagar. Hela sommaren har sömnen varit drömlös, jag hann knappt sluta ögonen innan det var dags att stiga upp igen. Och nu, dessa konstiga fragment till drömmar. Jag som tittar på ett lönebesked, ett meddelande på msn, hastigt telefonsamtal. Det finns ingen skillnad på drömmarna och minnesbilder. Gränser som luckras upp. Hela tiden får jag tänka efter, försöka sätta minnena i ett sammanhang, går det inte var det en dröm. Det är vad jag antar; minne och dröm som sammanflätas i medvetandet. Sommarens lagrade trötthet har vällts över mig idag, den sitter i mina armar, i mina ben, i mina tankar. Och vännens ord blir mina, jag gör ett tillägg:

…under all min galenskap finns ett hjärta som slår, i mina ådror rinner inte bara ord.

Publicerat den

Ola Hansson helt enkelt

Alla dessa kvinnor som jag möter på promenader och i teatrar och var eljest vägen går för sådana livets på-måfå-flanörer som mig, – jag vill icke komma dem nära och vill icke tala med dem, ty då skulle stupiditeten i dessa vackra eller karaktäristiska huvud snart sticka fram och sedan allt det andra eländet och så allt sammans fördärvas för mig, – men jag njuter dem alla, med hela min kropp och med hela min själ, med syn och lukt och känsla och tanke. Jag tager ut var och en för sig ur högen och letar fram hennes innersta jag, aromen i hennes väsen, anletets nyans och gestaltens särkynne och naturellets flyktiga bouquet, griper detta i en gest, en min, ett uttryck i blicken, i sättet att gå, i vilka som helst bagateller, som ingen annan skulle lägga märke till men vari individualitetsegendomligheten röjer sig helt blottad, eller jag lodar djupen i detta dolda personlighetsliv med min skarpsynta tanke; och sedan kvinnan står där framför mig, ensam bland alla med sin ömtåliga men distinkta individualitet i hud och blick och hjärna och hjärta, njuter jag henne. Och vad gör det så, att jag icke har henne sluten tätt intill mig; hon kan ju ändå aldrig komma mig närmare än hon är, och den man som en gång ska hålla henne i sina armar skall icke komma henne så nära, ty jag känner basen i henne, djupen och grunden, känner dem igen i deras skäraste inre och yttre förtoningar, och jag har tagit henne mera helt utan hennes egen vetskap än någon annan man skall kunna göra med hennes goda vilja. Därför kan jag också samtidigt älska och njuta hur många som helst och alla som jag möter, ty det är väsens-nyansen jag älskar och njuter hos var och en av dem och den är olika hos den ena och hos den andra.

ur Sensitiva amorosa av Ola Hansson


Varför, oh, varför har jag inte läst Ola Hansson tidigare? Inte blivit av bara, antar jag. Som med så många av de författarskap jag förbisett. Men detta, åh, och så helt i enlighet med min smak! Vilken tur att det bildats ett Ola Hansson-sällskap, och att detta fått mig att läsa. Mitt hjärta jublar.

Publicerat den

Narcissiste

Ett av sommarens ändlösa elektroniska samtal: jag bekänner det nyvunna självförtroendet. För första gången har jag allt; riktningen, utseendet, viljan. Jag vågar synas, väjer inte för världens blickar. (Vad Stockholm gör med mig, de sista matpengarna gick till böcker och skor.) Vännen är inte lika förtjust, säger att jag inte har samma tur som Dorian Gray, ingen målning att vara mitt samvete och moraliska riktning. (Det glittrande, skarpa solljuset visade honom så tydligt de grymma linjerna kring munnen, som såg han sig i en spegel efter ett fullbordat illdåd. [—] Han hade yttrat den narraktiga önskan, att han själf måtte förbli ung och att porträttet måtte åldras, att hans egen skönhet icke skulle vissna och att bilden på duken skulle bära bördan af hans synder och lidelser, att den målade bilden skulle fåras af lidande och tankar, under det att han själf behöll blomman af sin nyss medvetna ungdom. Hade hans önskan blifvit verklighet? Det kunde icke vara möjligt. Redan tanken därpå var omöjlig. Och dock, där hängde nu porträttet framför honom med draget av grymhet kring munnen.)

Varningsorden är bortslösade på mig. Jag tar det som en komplimang – att liknas vid Dorian Gray! Min karaktärs största fel är kanske inte dess brister och negativa drag, utan att det är dem jag är stoltast över. Jag odlar min själs förfall – la décadence de mon âme.

Publicerat den

den totala stiltjen: likgiltighet


Klockan är midnatt. Jag har jobbat sex dagar i sträck nu, imorgon blir den sjunde. Jag går upp klockan fem. Sover fyra, kanske fem timmar om natten. Äter mycket lite, tränar. Datorn. Och där, någonstans: insikt. Så mycket bättre jag trivs med orden än med människorna. Min första, min största, kärlek kommer alltid att vara litteraturen.

Och ändå. Som jag längtar efter dem. Människorna.

Publicerat den

ur La Culture des Idées


Om det fanns en skrivarkonst, då skulle det vara själva konsten att känna, konsten att se, konsten att lyssna, konsten att använda alla sina sinnen, antingen på riktigt, eller i fantasin; och en teori om stilens nya och allvarliga tillämpning skulle innebära att man söker visa hur genomtränga dessa två åtskiljda världar, sinnesintryckens värld och ordens värld. Det finns där ett stort mysterium, då dessa två världar är oändligt långt ifrån varandra, det vill säga parallella: kanske skall man se det som ett slags trådlös telegrafi: man konstaterar att de två tavlornas nålar påverkar varandra ömsesidigt, och det är allt. Men detta ömsesidiga beroende är långt ifrån perfekt eller lika klart i verkligheten som i en mekanisk liknelse: faktum är, orden och våra sinnesintryck överensstämmer bara mycket lite och mycket illa; vi har ingen möjlighet att, annat än kanske genom tystnaden, uttrycka våra tankar. Enbart i livets omständigheter, där är såväl ögonen, som händerna, som den stumma munnen mer uttrycksfulla än allt tal. 

ur Rémy de Gourmonts La Culture des Idées,
i undertecknads egen översättning 

Publicerat den

Korsetten


Kring din midja
löper valars kalla ben:
siden så karmosin

Banden i min hand, jag drar

Ditt grepp vitnar
mot karmens hårda ek:
suck av vällust

Publicerat den

Elle vit de la poésie

Ursäkta, men jag tror att det är min barndom som dör den här sommaren. De sista som fanns kvar av den, det som dröjt sig kvar: avlagringar i mina ådror. De senaste åren, en stilla förberedelse, ett samlande av kraft. För att ta sig an det där livet och leva det fullt ut. Så nu, äntligen. Styrkan i mig, jag står själv. Vingligt som på tiocentimetersklackar. Vänder blicken från Västkusten, från Göteborg. Slut med pojkvännen, östermalmslägenheten behåller jag. Misstänkte jag att Stockholm inte var något för mig, att jag var klar med den stan? Darling, jag har ju inte ens börjat.

 

 

Publicerat den

I went to the sea

”I went to the woods [to the sea, the sea!] because I wished to live deliberately, to front only the essential facts of life, and see if I could not learn what it had to teach, and not, when I came to die, discover that I had not lived. I did not wish to live what was not life, living is so dear; nor did I wish to practise resignation, unless it was quite necessary. I wanted to live deep and suck out all the marrow of life,”


Publicerat den

Promenad i Ljungskile

Så många gånger jag gått dessa stigar, dessa vägar. Grus under mina fötter, asfalt. Så mycket ilska, så många sorger jag gått bort här. Så många drömmar jag spunnit. De dröjer sig kvar i luften, en knappt märkbar doft från barndomen, uppväxten. Jag är en vanemänniska, går samma rundor. Lägger upp rutten i huvudet först. Går i cirklar, i en åtta – jag kan Ljungskile utantill. Det slår mig, på raksträckan innan kallbadhuset (den där det alltid luktar ruttnande tång på sommaren), att alla de som verkligen betytt något för mig har gått dessa promenader med mig. Inte all kanske, med risk att utesluta någon. Men nästan. Här har jag gått med mamma, med pappa – också med min mormor. Otaliga hundpromenader med lillebror. Jag har cyklat strandpromenaden till Siri, när hon var hon sin pappa och vi förflyttade oss mellan Lyckorna (där hon bodde) och Rävehogen (där jag bodde). Där, tänker jag, samlade vi in ”hemlösa” katter (det vill säga katter utan halsband) som vi skulle ta hand om. Och där, hade jag midnattspicknick med Sofia, wienerbröd och cider som vi handlat borta på bensinmacken. Det var sista sommaren i Ljungskile, innan jag flyttade till Göteborg. Och där spelade jag basket med D., på den övergivna skolgården. Sommaren 05, det var så varmt att jag inte kunde tänka klart (var det verkligen därför?) Och här har jag gått med Affe, mitt hjärtas syster, visat henne detta som präglat mig. Och här har jag gått med Malm, såklart. Jag tar ett stilla avsked av dessa vålnader, skuggbilder som blivit kvar. Dammar av dem, täcker dem med tyg – allt för att skydda. Stannar pendylen, stannar ögonblicket. Ordnar så att de när jag kommer tillbaka finns kvar, orörda och bevarade.