Författare: Hillevi

Publicerat den

Mitt kungarike för en bok


Ah, jag vill läsa en bok. En bra bok. En bok som jag inte kan slita mig ifrån, som skriver in sig i min själ och vars fiktiva värld blir verkligare än min verklighet. Imorgon börjar bokrean, och det finns en del intressanta titlar (i alla fall hos Hedengrens) men ingen som jag känner är den där fulländade läsupplevelsen bara på beskrivningar och recensioner. Ge mig tips?

Publicerat den

"Rage, rage against the dying of the light"


Så. Det har varit tyst här ett tag. Det finns ett inlägg jag vill, kanske måste, skriva. Orden finns där, jag formulerar och omformulerar. En del av mig känner det som att jag inte har någon rätt att skriva ner dem, i alla fall inte här. Inte där alla kan se. För i slutändan är det inte mig det här handlar om, jag befinner mig i periferin. Får man skriva ändå då?

***

Den trettonde februari (det är en fredag) skriver jag min första salstenta vid Uppsala universitet. Aldrig har en skrivning varit så svår. Jag är helt avtrubbat, tappar mina resonemangen, får ingen struktur i det. Klockan på väggen till höger ägnas mycken uppmärksamhet. Vad gör han nu? Är han vaken än, klär han sig nu, klär sig i svart? Borde jag inte varit där, vid hans sida? Och så tillbaka till forntiden, försöka förklara den romerska republikens fall. Det går, det går inte. Vad vet jag. Min högra hand, den som för pennan, kan inte sluta darra. Jag måste stanna mitt skrivande, vila några minuter. Darrandet följs åt av en smärta som tycks ha sitt epicentrum vid handleden och som fortplantar sig upp till armbågen.

***

Senare föds en tanke. Eller. Det är ingen riktigt formulerad tanke, det är mer som ett utkast till en tanke. Något om den där periferin. Om att bara kunna se på hur den man älskar allra mest kastas runt i stormen. Skrev jag stormen? jag menar sorgen. Om maktlösheten. Tänker på den andra kretsen i Dantes helvete där de vällustiga slungas runt i vinden. Straffet består inte att själv i evigheten blåsas runt av kastvindarna, utan att tvingas bevittna sin älskades plåga.

***

Efter tentan går jag till nationen för att skriva in mig och betala kåravgift. Ingen är där, så jag fortsätter mot bussen hem. På vägen passerar jag Domkyrkan och utan att riktigt gör ett aktivt val går jag in. Det var länge sedan jag befann mig ett kyrkorum. Det är tyst, stilla. Jag sätter mig långt bak, knäpper händer som i bön om än inte i bön. Jag gråter inte, då har jag inte gråtit alls. Förlamningen jag valde i tron om att det var det som krävdes har ännu inte släppt. Men spänningen i armen lättar lite.

***

Dikten av Oscar Wilde här nedan är betydligt längre. Men jag har memorerat just dessa verser. När jag i livet råkar såra någon av dem som står mig nära brukar orden skänka mig en form av tröst. Varför det är så och hur jag tolkar ”Reading Gaol” är dock ett annat inlägg. Men jag kan inte sluta förundras över hur ord kan utöva sin makt över oss, rentav trösta oss. Och nu, i dessa dagar, är det en dikt av Dylan Thomas som är med mig. Jag hörde den först på en poesifestival, en uppspelad inläsning av poeten själv. Det är en av hans mest berömda dikter; skriven till den döende fadern. Jag vill också se den som en uppmaning till oss som är kvar efteråt, att likt den som lämnat slåss för sitt liv. Att inte låta sorgens svärta helt kväva.

***


Do not go gentle into that good night,
Old age should burn and rave at close of day;
Rage, rage against the dying of the light.

Though wise men at their end know dark is right,
Because their words had forked no lightning they
Do not go gentle into that good night.

Good men, the last wave by, crying how bright
Their frail deeds might have danced in a green bay,
Rage, rage against the dying of the light.

Wild men who caught and sang the sun in flight,
And learn, too late, they grieved it on its way,
Do not go gentle into that good night.

Grave men, near death, who see with blinding sight
Blind eyes could blaze like meteors and be gay,
Rage, rage against the dying of the light.

And you, my father, there on the sad height,
Curse, bless, me now with your fierce tears, I pray.
Do not go gentle into that good night.
Rage, rage against the dying of the light.

(Hör den uppläst här)


Publicerat den

"Yet each man kills the thing he loves"

He did not wear his scarlet coat,
 For blood and wine are red,
And blood and wine were on his hands
 When they found him with the dead,
The poor dead woman whom he loved,
 And murdered in her bed.


[---]


Yet each man kills the thing he loves,
 By each let this be heard,
Some do it with a bitter look,
 Some with a flattering word,
The coward does it with a kiss,
 The brave man with a sword!

Some kill their love when they are young,
 And some when they are old;
Some strangle with the hands of Lust,
 Some with the hands of Gold:
The kindest use a knife, because
 The dead so soon grow cold.

Some love too little, some too long,
 Some sell, and others buy;
Some do the deed with many tears,
 And some without a sigh:
For each man kills the thing he loves,
 Yet each man does not die.


Ur The Ballad of Reading Gaol av Oscar Wilde

Publicerat den

Supersöndag


För första gången på länge vaknar jag utan halsont, snuva eller feber. Någon av katterna måste ha tittat ut genom fönstret för gardinerna är något isärdragna. Bara en strimma, men tillräckligt för att släppa i grått morgonljus i den nedsläckta stugan. Så vaknar jag, med sovande katters lätta och en matematikers lite tyngre andetag kring mig. En plötslig stillhet som kommer över mig, det där jag längtat efter. Frukost: te och nybakat bröd. Sedan: promenad till staden. Himlen är helt grå och tung över oss, domkyrkans torn försvinner i allt det gråa. Att halka fram i slaskvädret, se att han går vid din sida – vara oförskämt lycklig. Vi tittar på böcker, köper kalendrar. Nu kan jag ordna min tillvaro igen, nu har jag åter ett liv. Jag hittar en klänning, imorgon prövar jag den trots att den egentligen är alldeles för dyr. Det gör ingenting, inte nu – jag tillåter mig det. Jag lever igen, går inte utanför dörren utan anteckningsbok och penna i handväskan.

Publicerat den

Ragusa

Jag höll ansiktet som klistrat mot fönstret. […] jag missade inte enda vy över det mirakel som kom istället: Ragusa. Långt under oss, en elfenbensfärgad stad intill ett smältande, solbelyst hav vars vågor bröts mot dess murar och med tak som var rödare än kvällshimlen där de blänkte innanför stadens fantastiska medeltida inramning. Ragusa låg på en stor, rund halvö och dess murar föreföll ogenomträngliga för havsstormar och invasioner, en vadande jätte vid den adriatiska kusten. Men sedd uppifrån den högt belägna vägen föreföll den samtidigt som en handsnidad miniatyr som förminskad placerats vid bergets fot.

ur Historikern av Elizabeth Kostova

Åh, reslusten! Den som väcks i läsandet av en bok. Det var i slutet av föregående år, när jag låg sjuk och bara orkade ligga i min säng och läsa romaner, som jag läste Historikern som under en längre tid fått samla damm i min bokhylla. Jag tyckte om den! Jag tyckte om beskrivningarna av de olika platserna. Levande framträdde dessa fjärran miljöer inför mina ögon. (De olika besöken på olika bibliotek och frossandet i gamla dokument dämpade knappast min entusiasm. Ja, och vampyrer är ju alltid vampyrer… Blir aldrig fel.) En av platserna benämndes med ett äldre namn. Jag slog inte upp det, lät det i mitt medvetande förbli smått mytiskt. Så en fredag kväll, när jag i vanlig ordning slagit mig ner framför ett avsnitt av På spåret, då hörs plötsligt dess namn! Det namn jag känner till, som en ledtråd. Jag väntade och fick till slut veta namnet på staden ifråga – detta utan att ha sökt det. Alltså: åh, reslust!

Publicerat den

Om Stasimon och fina klänningar

På söndagskvällen sitter jag och Affe och samtalar. Inte minst om den så kallade framtiden. Som vanligt vet jag inte riktigt vad jag vill göra med mina dagar, hur jag vill tjäna mitt levebröd. Det står klart att min framtida sysselsättning bör medföra att jag får gå runt i fina klänningar. Till detta tycks den akademiska bana jag halvt överväger passa alldeles utmärkt. Skriva avhandling och undervisa gör man alldeles ypperligt i en snygg klänning. Jag tänker mig en stil liknande Blair Waldorfs i Gossip girl.


Vidare har jag sedan en tid tillbaka börjat överväga en flytt till wordpress (mest för att Thereses nya dagbok är så fin!) Till min stora sorg är Stasimon upptaget, vilket gör beslutet så mycket svårare. Stasimon skulle kunna lägga om kurs mot ytligare breddgrader och presentera ”dagens outfit” and such. Dock utan att tappa de sällsynta litterära reflektionerna eller de mer vanligt förekommande dagboksinläggen. Jag tänker mig att bilderna och i förlängningen också bloggen skulle påminna lite om Underbaraclaras. Då kanske jag skulle kunna få någon intresserad av bloggen? Och betalt för att skriva den? Tänk den kravlösa tillvaron, att ta kort på sig själv i fina klänningar och skriva små betraktelser om stort och smått…


(Fina klänningar från www.unique-vintage.com)
Publicerat den

Atlantis


 


Atlantis


I have scars all over my heart
trying to scratch it out one time
too much

Thousands of fingerprints fixed
on the smooth white skin of
my hips

Every lost lover’s smile lives
in this never resting mind
of mine

Yet every time your gaze meets my oh so
tired eyes: I am soothed I am born
for a moment, anew

And if you touched me now
touched me deliberately and with
 sincerity

There’s a chance we could bring back
all that was lost: indeed, the feeling
finding that city buried and forgotten
making real all that was not then

 

Publicerat den

En dag till


Idag är en sådan där dag då jag mest har lust att citera Håkan Hellström-rader och drömma mig till min älskade västkust. Där är jag snart, mellan oss ligger bara en hemtenta. Som vanligt är jag sent ute. Åtta sidor om Vergilius och Aeneiden skall produceras. Men jag är inte speciellt orolig, faktiskt. Sedan nyårsafton råder i mig en närmast stoisk stillhet. Jag har satt en kurs, och den leder mig tillbaka till adertonhundratalet. Första anhalten på denna resa är Peter Englunds Stridens skönhet och sorg som är precis så bra som alla sagt att den är. Bäst tycker jag Karin Stensdotter fångar bokens särart när hon på sin blogg liknar dess komposition vid ett musikstycke: Men här finns också i själva upplägget något som påminner om Ravels Bolero, ett anslag som växer i omfång, en berättelse om en ordning som tar över, ekar och dånar och mullrar utan att mänksligt ingripande längre är möjligt.