Om typ två veckor kommer den här dagen varit den första som jag jag vaknar upp i mitt nya hem. Innan dess måste jag skriva en tenta, prova 1700-talskläder, börja på den nya kursen, börja jobba och packa ner allt i min nuvarande bostad och sedan också flytta det. Bara så ni vet.
Vårdepression? Mais non!
Jag vet inte om det är något som är specifikt för just den här årstiden, något som drabbar andra än just mig. Aldrig är väl mitt humör så skiftande som under våren. Jo, jag håller nog ändå vädret ansvarugt för det. Hösten med sina färger och stilsamma förmultning, stormar och regn på verkar mig aldrig som vårens första sol och de ännu kyligavindarna. Jag går från strålande glad – som idag i slottsbacken på väg tilll universitetsbiblioteket. Krokusarna blommade, solen lös för en gångs skull varmt och träden strök sina skuggor över gräset. En ung japansk flicka tog kort på statyerna och slottet i bakgrunden. Allt kändes fint och spirande och jag kände doften av varm kullersten och gräsmattor. Och i alla denna vårliga prakt fanns jag, och jag var en del av det. En liten figur i högklackat och röd tröja under kappan i tavlans nedre hörn. Så är det när allt är bra, bara en kvart tidigare var jag närmast nära tårarna. En överdrivet känslig reaktion, där jag gick i skuggan, med vinden emot mig och tänkte på hur distanserad tillvaron tycks mig ibland. Som om jag ständigt upplever ögonblicken i Uppsala efteråt, ständigt ett halvt steg efter. Att ingentint luktar någonting, jag får inga intryck alls. Att jag är helt separerad från dåtiden, det som annars så lätt väcktes till liv i mitt medvetande förblir stumt och dött. Även om stunder av dysterhet som denna går över och förbyts i ljusa tablåer slottsbackeupplevelsen kan jag inte annat än oroas över vilka eventuella konskevenser denna återkommande alienation har för mina litterära ambitioner. Lägg därtill det faktum att det börjar bli dags att repetera en del kunskaper i idé- och litteraturhistoria för att hålla kunskapen levande. Vilket alltså medför att jag får känslan av att vara dummare (i bemärkelsen okunnigare) än säg för tre år sedan när jag precis läst grundkurserna dessa två ämnen. Desutom hade jag fortfarande kvar lite av mitt gymnasielatin och riktigt pyste av vitterhet. Det är därför något av en lättnad när jag nu satt igång med läsandet inför fredagens tentamen och jag inser att jag redan är bekant med det mesta, det rör sig bara om att väcka kunskapen till liv igen. Vidare lyckas jag, trots lärobokens torftighet, komma dåtiden förvånansvärt nära. Därför: nu återvända till 1600-talets ekonomiska utveckling (eller brist därpå)!
Mijn platte land, mijn Vlaanderland
Så, tillbaka från Belgien sedan ett par dagar tillbaka. Vi besökte varken Brygge eller Oostende, men väl min barndoms Grimbergen och Bryssel. En tur till Mechelen hann vi också med. Ah, dessa flamländska byar, kullersten och medeltida kyrkor, marknad på lördagar och mörkt l frå det lokala klostret, vitsippor och slott. Etc. etc. Jag vet inte riktigt hur sortera alla intryck. Allt från den kungliga botaniska trädgården till katolsk påskmässa på latin till Byssels artiketur till solbränna på promenad till grannbyn Meise till… Det är överväldigande, och redan så avlägset. Skuggbilder i minnets labyrinter. Att anpassa sig till vardagen här, till att det inte är 25 grader utomhus, det är inte helt utan svårigheter. Och tentamen redan på fredag, tre sekel att läsa in…
Belgien i bilder
Längta bort
Nå, så kanske vågar vi hoppas på våren också i den här gudsförgätna avkroken. Om mindre än två veckor far vi utomlands. Sverige tycks mig litet och grått, dagar som dessa. Detta Europas blindtarm som slokande och sorgsen pryder kartan. I tanken är jag redan nere på kontinenten. Jag äter moule et frites i restaurangen nära la Grande Place i Bryssel. Promenerar längs Paris boulevarder, i riktning mot Seine för att uppsöka boklådorna vid flodens banker. Inhandlade böcker bläddrar jag förstrött i på Thalys tillbaka till Bryssel. De läses mer ingående i den botaniska trädgården i Meise med en loj matematiker vid min sida. Vi åker till Brygge och ser på stadens svanar. Kanske gör vi en tur en calèche på stadens kullersten.
"Att leva är att höja sig, att försöka göra det bästa möjliga av sig själv."
I mig finns inga intressanta tankar just nu. Jag har varit i Göteborg och hälsat på familjen. Lillebror fyllde år och har flyttat hemifrån. Så åkte vi ifrån västkustsvåren till hagelstormande Uppsala. Min matematiker har till sist insjuknat i körtelfeber, jag pysslar om och gör te. Struntar med jämna mellanrum i mina föreläsningar trots att jag redan missat så mycket. Hoppar annat, träffar inte folk. Jag går i antikvariat, till bibliotek. Ligger hemma och läser 1800-talsromaner – inser att litteraturvetarens inställning till litteraturen kanske inte är min ändå. Lägger om livskursen åter en gång – den här gången får beslutet ligga fast.
***
I Uddevalla finns mitt favoritantikvariat. En av böckerna köper jag för att den är fransk och för de rader någon skrivit på titelbladet: Géraldy än en gång – i glädjen över att pennan går att laga. 3.3. -59. Boken är Paul Géraldys Mannen och kärleken där författaren enligt översättaren samlat all sin visdom rörande samspelet mellan man och kvinna. (Man får bland annat lära sig att:
”De verkliga kvinnorna är gjorda för att förföljas, försvara sig… och ge vika.” Bra att veta, liksom.) Boken roar mig, men fascinerar mig inte som de där orden skrivna i blått bläck. Vad betyder de? Vad är det för historia som ligger bakom? Och varför just i den här boken? Lite tar jag åt mig också, låter det bli ett meddelande till just mig: pennan går att laga!!Resa till Göteborg
Vintern som aldrig tar slut
Igår: snöfall igen. Våren som återigen började kännas som en möjlighet känns återigen hopplöst avlägsen. Utanför mitt stenhagenfönster är Uppsala ett sagolandskap. Höga granar inbäddade i vitt. Bilarna hörs knappt, alla ljud dämpas av snön. Och jag är förkyld igen, halsont och feber. Så jag stannar hemma, skjuter upp det allt mer nödvändiga sommarjobbssökandet. Tillbringar dagen försjunken i medeltidshistoria. Allt är så översiktligt skrivet. Jag lägger namn och årtal på minnet men att tränga ner i tiden, att spela upp den i mitt inre – det går inte. Så annorlunda det var på litteraturvetenskap och till och med idéhistorian. Jag minns när vi läste Romansen om rosen. Genom det allegoriska diktverket såg jag liksom världen ur den medeltida människan och för ett svindlande ögonblick snuddade mitt medvetande vid det medeltida tänkandet. När jag i idéhistorien läste om Pierre Abélard och hans Héloïse kunde jag se dem framför mig, jag andades och levde medeltiden genom deras tragiska öde. Och nu, när jag studerar själva historiaämnet känns det ändock som att historien aldrig varit mig så avlägsen som nu.
Flytt i maj
Jag är så evinnerligt trött på att flytta. Det senaste året har jag redan flyttat två gånger. Att packa ner sitt liv i lådor. Tiden det tar innan allt är på plats i det nya hemmet. Inbott blir det inte förrän efter ett eller två år. Då är alla möbler på rätt plats, man har hunnit skaffa alla de där småsakerna som gör hemmet trivsamt. Hursomhelst, i maj flyttar jag igen. Och den här gången planerar jag att bli kvar ett tag. För jag flyttar inte ifrån den här gången, jag flyttar till.
***
Annars: Vansinnigt trött. En av katterna tillbringade natten med att utan uppenbar orsak vråla ångestfyllt. När morgonen väl anlänt lugnade hon sig och somnade snällt på den varma plats i sängen matematikern lämnade efter sig sedan han åkt till sin morgonföreläsning. Själv släpade jag mig motvilligt ur sängen efter den obefintliga nattsömnen. Jag tänker mig att allt blir bättre när vi flyttat och det finns en dörr att stänga till sovrummet.
– Mrkgnao
