Igår när jag beskedligt stod och väntade på tåget vid Uppsala station lade jag snart märke till en korp som stod mellan plattformen där jag stod och parkeringsplatsen vid stationen. Vi betraktade varandra för ett ögonlbick varvid korpen återtog sin ursprungliga syssla. Den var i full färd med att, mycket metodiskt ska man kanske tillägga, inmundiga ett hamburgaremballage från en av våra större hamburgerkedjor. Jag trodde först att korpen var intresserad av eventuella matrester och att pappret så att säga bara slank med. Så var dock inte fallet utan fågeln rev målmedvetet av små bitar av pappret och svalde dem sedan. En annan fågel, en kråka, stod en bit bort med huvudet i en Wasa Knäcke-förpackning. Vår korp fick då syn på detta och jagade bort kråkan som i flykten nappade åt sig hamburgarpappret. Korpen, med sin imponerande storlek, kunde inte få ner huvudet i Wasa knäcke-förpackningen och övergav den snart. Den styrde stegen tillbaka till kråkan och hamburgarpappret. Kråkan gav först upp pappret ifråga helt utan kamp, men två sekunder senare nappade den åter åt sig pappret från korpen. Varvid den större fågeln jagade den lilla i en liten cirkel, tills kråkan släppte pappret ånyo. Korpen åt då upp resten av sitt papper och flög sedan därifrån. Detta lilla spektakel roade mig mycket. Visst uppskattade jag de komiska inslagen som cirkelspringandet, det fick mig faktiskt att skratta högt (de övriga tågresenärernas sneglade då på mig dock utan att upptäcka det skådespel som utspelade sig framför deras ögon). Men den bild som jag bär med mig är ändå den av korpen som metodiskt äter en hamburgarförpackning. Det tycks mig poetiskt på något vis, en dyster allegori över vårt samtida samhälle.
Sommarjobb och lite om Liber Amoris
1.
Det är inte många dagar jag har lediga nuförtiden. Under juli månad är det sammanlagt fem dagar som inte behöver tillbringas på slottsteatern. Jag klagar inte, det är ett fint sommarjobb och jag behöver pengarna… Det är bara ett stilla meddelande till de av er som också önskar min fysiska närvaro. Och här blir nog rätt tyst, som det varit den senaste tiden, med ett sporadiskt inlägg då och då. Annars tillbringar jag min pendeltid med att läsa romaner, bästa sättet att använda den annars tomma tiden. Om man inte haft en liten minidator så att man också kunde nedteckna egna ord. Jag drömmer om en rosa Acer Aspire One – nästa månad kanske.
2.
Jag har för ett par dagar sedan läst ut William Hazlitts
Liber Amoris. Den stackars kritikern är ömkansvärd i all sin förnedring. Det är kärlekens vansinne, där kärleken inte längre är riktad mot en människa utan en vag drömbild. Där människan blir helt oseende, fången i sin egen passion utan hopp om att göra sig fri, av den anledning att hon inte vill bli fri. En sådan silverkedja bär man med stolthet kring hals, trots att snaran dras åt. Då var den lustfyllda ironin och det vassa föraktet i den följande essän Om nöjet att hata befriande, trots att man vet att dess slutsatser har sitt ursprung i en mycket ensam och trasig människa.
William Hazlitt
Lediga dagar
Det är nästan som i Italien. Solen värmer balkongens sten, värmer min hud som lyser vit i det starka ljuset. Husets fasad bakom min rygg är sval och skrovlig. Att sitta så, men en bok i knäet men ögonen halvslutna. Att äta mörkröda körsbär och dricka svalt mineralvatten. Inga små reptiler som springer över väggarna här i norr; blott en loj insekt som med ryckiga steg korsar balkongen. Jag andas försiktigt in sommardofterna. Varm asfalt, varmt gräs och utslagna löv. Jodå, det är nästan som i Italien.
Om Udolphos mysterier, fantasin och Pegasus
1.
För ett par dagar sedan läste jag ut andra delen av h:ströms fina utgåva av Ann Radcliffes Udolphos mysterier. Jag inhandlade boken (böckerna egentligen, den kommer i två volymer) på bokrean av det enkla skälet att jag fann typsnittet så fantastiskt vackert. Sedan tidigare är jag även bekant med den gotiska romanen och har länge tänkt läsa bok ifråga. Mina förväntningar var dock rätt låga och det var mest för att ha läst den än av genuint intresse som jag satte mig att läsa. Så fel jag hade! Redan efter de första sidorna var jag hopplöst fast. Boken utgavs 1794 så tempot i romanen är betydligt långsammare än vad en modern läsare är van vid – nu är jag dock knappast vad som avses med ”modern läsare” då jag hellre läser böcker från artonde och nittonde seklet. Med det sagt är dock också jag känslig för alltför sega passager. Döm då om min förvåning när jag med sann glädje slukar det många och långa landskapsbeskrivningarna. Det ligger, som så ofta, helt i språket. Radcliffe är en fantastisk stilist och hennes språk klart och träffande. Miljöbeskrivningarna stannar inte upp skeendena utan för dem stadigt framåt och låter de gotiska inslagen bli så mycket tydligare. Hade jag som läsare inte fått följa med på hjältinnan Emilys tvåhundra sidor långa resa i romanens början, innan hemskheterna tagit sin början, skulle hennes senare längtan till dessa stunder inte så effektiv kunnat delas av mig, läsaren.
Det är inte helt utan sorg jag konstaterar detta, då ett sådant berättartempo idag hade varit helt omöjligt. Vid sjuttonhundratalets slut betraktades detta dock som oerhört rafflande och det blev en sin tids bestseller med oändligt många efterföljare. Det blev också ett populärt motiv i bildkonsten. Förutom det vackra språket så har
2.
Om Ann Radcliffe vet man nästan ingenting. Några biografiska fakta finns knappt att tillgå. Vad man vet är att hon själv inte bevistade de trakter
Udolphos mysterier utspelar sig i, det vill säga södra Frankrike och Italien (som säkerligen var mycket exotisk för den dåtida engelska publiken). Det många och utförliga naturbeskrivningarna skrevs utifrån målningar från trakterna och reseskildringar hon läst eller fått berättat för sig. Utifrån detta exempel kan vi fundera över vilken roll erfarenheten egentligen spelar för författaren. Det naturliga borde vara att desto fler erfarenheter, desto bättre roman. Har man sina fakta klart för sig är det enklare att skriva en trovärdig text. Låt oss kontemplera detta en sekund. Jag har ingen möjlighet att bedöma huruvida Radcliffes naturskildringar överensstämmer med verkligheten – jag har aldrig varit i Frankrike. Utförligheten i dem fick mig att anta att författaren var bekant med dessa trakter och jag köpte den rakt av. Någon som själv besökt södra Frankrike skulle dock höja på ögonbrynen vid direkta felaktigheter. et krävs dock något av en entusiast för att veta om en speciellt trädsort inte växer på en specifik plats, vilket dock är en ganska ytlig kunskap som är lätt att kontrollera, utan att själv behöva vistas i trakterna.Likaså kan den som förvisso är bekant med ett landskap misslyckas med att förmedla detta i skrift. Och en uppradning av välkända fakta är knappast vad som ger en landskapsskildring själ. Här skulle jag vilja drista mig till att påstå att en alltför djup kännedom av något kan vara direkt skadligt för den som vill skriva en engagerande litterär text. När kunskapen tryter är det fantasin som fyller i. Och då är författaren helt i sitt esse. Och dessa fantasier, som ter sig helt trovärdiga för läsare, kan sålunda komma den riktiga naturupplevelsen närmare. För den som skildrar sin fantasi går direkt till att skildra en fiktiv upplevelse, det tyngs inte av en mängd fakta som den erfarne kanske skulle känna sig nödgad att ha med – allt för att skilldra landskapet som den
riktigt är. Vi kan här dra oss till minnes hur filosofen David Hume menade att idéer uppstår. Vi ser en häst och en fågel och utifrån detta kan vi kombinera dessa två idéer och skapa en ny – idén om Pegasus. Låt oss dock anta att vi är experter på hästens fysionomi och vet därför att vingar är oförenliga med hästens skelettdelar. Våra kunskaper begränsar oss så att vi aldrig kan drömma om mytiska sagoväsen som bevingade hästar.
"J’étais certain de conquérir Paris"
(Andra gången jag skriver det här inlägget, min dator är i sanning döende. Åh, som jag önskar mig en ny. En liten och rosa som väger nästan ingenting så man kan ta med sig den överallt.)
1.
Okej, mer meningslöst vardagsbloggande, för att komma igång. Jag har varit i staden och gjort mina ärenden. Det regnade såklart, men jag kände mig ändå ganska chic i lackpumps och nya kavajen. Dessutom hade jag äntligen lyckats laga fållen på favoritkjolen. Med mig hem fick jag bland annat makrillen, vinet samt två förtjusande kjolar. Sommarrea och skatteåterbäring är alltid en tacksam kombination. För tillfället ser jag till att med stor framgång låta bli att diska, dammsuga och våttorka golvet. Lägenheten börjar sakta men säkert bli klar nu. Häromdagen införskaffades gardinstänger och kristallkrona. Nu står gardiner och ny badrumsmatta på tur. I övrigt har jag bara två verkliga problem i mitt liv just nu.
2.
Det första: Vi har parkettgolv i hela lägenheten, och det repas väldigt lätt. Vilket gör mig oerhört nervös och får mig att sätta dubbla möbeltassar på alla möbelben. Däri ligger dock inte problemet utan i det enkla faktum att jag inte vågar gå med mina skor inomhus. Att städa blir, bara för att nämna ett exempel, så mycket roligare om man gör det i en söt kjol och högklackat. Eller är kanske kilklack, hemska tanke, lösningen?
Lösning från La Redoute?
3.
Det andra: Det var ju den där romanen som skulle vara klar i augusti. Lagom till min bästa väns 25-årsdag och min egen 24-årsdag (eller börjar jag närma mig de åldrar då jag i egenskap av dam bör ljuga om min ålder? Eller ska jag nöja mig med att jag i alla fall fortfarande får visa legitimation på Systembolaget, allt annat hade varit förolämpande?) Nåväl, det återstår en hel del att skriva av Romanen. Kanske 98% eller så. Vilket fått mig att ifrågasätta huruvida jag överhuvudtaget borde ägna mig åt skönlitterärt skrivande. Senast jag skrev något lät det:
Svart, trängande som en sjukdom virvlade den parisiska nattluften ner i hans lungor. Efter timmar instängd i en kupé, undantaget enstaka och ostadiga promenader längs de angränsande gångarna, på tåget från Köln borde dessa första andetag skänkt honom svalka. Så var icke fallet. Allt han kände var den franska huvudstadens kväljande lukter. Dessa lukter som uppstiga varhelst för många människor och annat kreatur trängts ihop på en allt för liten yta. Röken från fabriker bortom förstäderna. Väskan i hans hand var tung, lämnade vita avtryck i handflatan. Han andades långsamt ut, trött av resandet. Här stod han alltså i civilisationens mitt, Upplysningens moder och Europas hjärta – allt han såg var mörker.
Bakom honom reste sig Gard du Nords mäktiga glasfasad, den han vid sitt första besök i Paris vänt sig om att betrakta i stum triumf. Då hade stadens vimmel och raka boulevarder, dessa preussiskt raka streck som var baron von Haussman välvilliga arv till parisarna, fått hans unga hjärta att slå lite fortare. Det hade svämmat över av gatusorlet och blänkande solkatter i fönstren. Han hade sett solen, tyckte han, sådan den gamle upplysningsfilosofen Condorcet beskriver den, som en manifestation av den upplysta samtiden. Ljuset, det underbara ljuset mot hans ansikte. Han befann sig på en bergstopp och för hans fötter låg framtiden utbredd. Detta trodde han Paris lovat just honom, Namn Efternamn, den blyge apotekarsonen från provinsen. Nu, tre år senare visste han att det var en chimär, ett vackert spektakel för utlänningar och landsortsbor. Allt i Paris var falskt och spelat. Tomma gester och meningslösa åtbörder, inget mer.
4.
Av dessa två problem bekymrar jag mig helst för det första som känns förvisso komplicerat men kanske inte fullt så livsavgörande som det andra.
Stress
Lite snålt med uppdateringar, jag vet. Har fullt upp med att göra en mängd viktiga saker. Som att läsa romaner, köpa fina klänningar och skor, gå omkring i mina fina klänningar och läsa romaner. Sådana saker. Eller så är det bara så att sommarjobbet är underbart men ansträngande och när jag väl kommer hem orkar jag inte mer än att tillbringa lite tid med min matematiker och sedan gå till sängs. Och idag har jag äntligen en ledig dag – och då tycks det mig att jag har ännu fler viktiga saker som måste göras. Det vill säga: ta på sig en fin klänning och göra diverse ärenden på stan såsom att inhandla rökt makrill och vin inför midsommarmåltiden imorgon.
Detta har hänt
Så. Jag har flyttat. Allt utom en låda har vi packat upp och det börjar faktiskt kännas som ett riktigt hem det här. Jag har också hunnit börja på sommarjobbet och går runt i en kunglig teater iklädd 1700tals kläder och låter mig hänföras av det skimmer som ligger kvar som tunna lager damm från Gustafs dagar. Tentan blev godkänd och aldrig har det akademiska livet varit mig så avlägset. Jag lär mig och läser mer av att arbeta på Drottningholm. Här lever man sida vid sida med dåtiden och har till uppgift att väcka det till liv för besökarna. I övrigt: förkyld och trött om kvällarna. Tips:
Ariodante av Händel (Skottland, svartsjuka, basically Macbeth men som opera). Går nu i juni på teatern. Repetitionerna har startat och det ser och låter helt sagolikt. Sist jag hörde mig för fanns det biljetter kvar.Den omedelbara framtiden
Om typ två veckor kommer den här dagen varit den första som jag jag vaknar upp i mitt nya hem. Innan dess måste jag skriva en tenta, prova 1700-talskläder, börja på den nya kursen, börja jobba och packa ner allt i min nuvarande bostad och sedan också flytta det. Bara så ni vet.
Vårdepression? Mais non!
Jag vet inte om det är något som är specifikt för just den här årstiden, något som drabbar andra än just mig. Aldrig är väl mitt humör så skiftande som under våren. Jo, jag håller nog ändå vädret ansvarugt för det. Hösten med sina färger och stilsamma förmultning, stormar och regn på verkar mig aldrig som vårens första sol och de ännu kyligavindarna. Jag går från strålande glad – som idag i slottsbacken på väg tilll universitetsbiblioteket. Krokusarna blommade, solen lös för en gångs skull varmt och träden strök sina skuggor över gräset. En ung japansk flicka tog kort på statyerna och slottet i bakgrunden. Allt kändes fint och spirande och jag kände doften av varm kullersten och gräsmattor. Och i alla denna vårliga prakt fanns jag, och jag var en del av det. En liten figur i högklackat och röd tröja under kappan i tavlans nedre hörn. Så är det när allt är bra, bara en kvart tidigare var jag närmast nära tårarna. En överdrivet känslig reaktion, där jag gick i skuggan, med vinden emot mig och tänkte på hur distanserad tillvaron tycks mig ibland. Som om jag ständigt upplever ögonblicken i Uppsala efteråt, ständigt ett halvt steg efter. Att ingentint luktar någonting, jag får inga intryck alls. Att jag är helt separerad från dåtiden, det som annars så lätt väcktes till liv i mitt medvetande förblir stumt och dött. Även om stunder av dysterhet som denna går över och förbyts i ljusa tablåer slottsbackeupplevelsen kan jag inte annat än oroas över vilka eventuella konskevenser denna återkommande alienation har för mina litterära ambitioner. Lägg därtill det faktum att det börjar bli dags att repetera en del kunskaper i idé- och litteraturhistoria för att hålla kunskapen levande. Vilket alltså medför att jag får känslan av att vara dummare (i bemärkelsen okunnigare) än säg för tre år sedan när jag precis läst grundkurserna dessa två ämnen. Desutom hade jag fortfarande kvar lite av mitt gymnasielatin och riktigt pyste av vitterhet. Det är därför något av en lättnad när jag nu satt igång med läsandet inför fredagens tentamen och jag inser att jag redan är bekant med det mesta, det rör sig bara om att väcka kunskapen till liv igen. Vidare lyckas jag, trots lärobokens torftighet, komma dåtiden förvånansvärt nära. Därför: nu återvända till 1600-talets ekonomiska utveckling (eller brist därpå)!
Mijn platte land, mijn Vlaanderland
Så, tillbaka från Belgien sedan ett par dagar tillbaka. Vi besökte varken Brygge eller Oostende, men väl min barndoms Grimbergen och Bryssel. En tur till Mechelen hann vi också med. Ah, dessa flamländska byar, kullersten och medeltida kyrkor, marknad på lördagar och mörkt l frå det lokala klostret, vitsippor och slott. Etc. etc. Jag vet inte riktigt hur sortera alla intryck. Allt från den kungliga botaniska trädgården till katolsk påskmässa på latin till Byssels artiketur till solbränna på promenad till grannbyn Meise till… Det är överväldigande, och redan så avlägset. Skuggbilder i minnets labyrinter. Att anpassa sig till vardagen här, till att det inte är 25 grader utomhus, det är inte helt utan svårigheter. Och tentamen redan på fredag, tre sekel att läsa in…
