Det var ett tag sedan jag skrev här, det har inte varit självklart att ta vid efter förra inlägget. Dessutom har jag varit på semester, den första någonsin – i den mening att man har ett jobb som man tar en flera-veckor-lång-ledighet ifrån. I mitt fall blev det två veckor på västkusten hos familjen med höjdpunkter som besök på Marstrand fästning och Nordens Ark. Nu är jag tillbaka i 1700-talet på Drottningholm och försöker i vanlig ordning hitta tid till översättning och andra skriverier.
*
De långa pendlingstiderna möjliggör dock en hel del läsande. Möjliggör? Det gör det uthärdligt. Om jag faktiskt skulle befinna mig på tåg och bussar, samma tåg och bussar, fyra timmar om dagen skulle tillvaron bli smått outhärdlig. Istället besöker jag de världar som rymts inom diverse författare. Jag har bland annat gjort så vitt skilda ting som att lösa mysterier med Victor Legris i sekelskiftets Paris, åkt tåg med Bernard Noël (så meta, eller hur?) och återbesökt den hemliga trädgården med Mary Lennox. Likväl har jag kommit att reflektera över den här sortens verklighetsflykt. Under min barndom tog jag ständigt min tillflykt till böckerna eller till egna fantasivärldar. En lördagseftermiddag kunde tillbringas i soffan med halvslutna ögon eller på långpromenad med hunden – och fullständigt förlorad i drömmerier. Återigen, var det en överlevnadsstrategi, hade jag inte varit ett såväl överviktigt som tämligen ensamt barn tror jag att livet självt skulle utövat en större lockelse på mitt unga sinne än vad det nu gjorde. Och barndomens myckna läsande har gjort mig beroende. Livet, hur fantastiskt det än är (nu när jag motionerat bort det mesta av min tjockhet och fyllt mitt liv med en fästman och vänner) är helt enkelt inte tillräckligt. Jag vill ha fler världar, uppleva fler känslor och tänka fler tankar. Men detta att jag än idag, nu senast på semestern, kan välja bort att göra saker för att jag hellre stannar hemma och läser ut en bok… Hur sunt är det egentligen?
*
Och har inte allt detta läsande gjort mig överdrivet känslig? Studier har visat att samma delar i hjärnan aktiveras om du till exempel läser om en fiktiv karaktärs död som när en verklig person i din närhet går bort. Du kan således genom läsning öva upp ditt känsloliv. Också detta var tidigare en av de egenskaper hos mig jag var stoltast över. Tidigt hade jag gått i lära hos Wilde och dekadenterna och detta att känna livet fullt ut. Att genom konstupplevelser träna upp sin känslighet och således uppleva alla livets nyanser, detta var själva nyckeln till en meningsfull tillvaro. Så jag, ett känsligt barn redan från början, gav mig i kast med att känna alla känslor och känna dem fullt ut. Är det därför jag idag, efter några inslag på nyheterna och någon artikel i tidningen om rättegången, ständigt drömmer om Breivik-liknande mördare, den ene mer fantasifullt grymmare än den andre, alla med det enda gemensamt att de skjuter barn? (En moralisk aspekt här kanske. Man blir en bättre människa av att läsa och i böckernas värld övat sin empati, eller snarare: det blir svårare att begå grymheter?)
*
För i slutändan: Om man nu inte har någon gudstro eller annan högre mening med sitt liv, vad återstår annat än att försöka uppleva det så fullt ut som bara är möjligt? Åh, Thoreau återigen, som alltid: to suck the marrow out of life. Så att jag vid min död inte insåg att jag inte levat. Så för att sammanfatta resonemanget: litteraturen är kanske ett gift, bedrägligt ljuvt och beroendeframkallande. Det lockar dig bort från livet självt, men är ironiskt nog, det medel med vilket du övar din känslighet att leva livet jag-suger-märgen-ur-det fullt ut?
