Jag har alltid tänkt, en dag kommer jag att ha ett hem och det kommer vara fullt av vackra saker.
När jag stod på marknaden och såg på snäckorna kunde jag göra det alldeles lugnt, jag behöver inte köpa den här snäckan just nu, den kostar 500€, det kommer vara omöjligt att frakta hem den. Men en dag kommer jag ha ett hem, och det kommer finnas en snäcka och många andra förunderliga ting.
Man är bara en liten flicka som vill ha många fina saker. Man vill fylla sitt bokmärkesalbum med melankoliska änglar och kattungar med glitter på. Man vill ha en stor snäcka, ett uppläggningsfat, en första utgåva av en symbolistisk diktsamling, en bronsstaty av en ung kvinna som tar på sig ett halsband, ett krucifix av pärlemo.
Vissheten om att den dagen skall komma har gjort alla år med Ikea-möbler och loppisfynd och pocketböcker uthärdliga – alla åren i hem som bara var tillfälliga, ibland knappt mer än en uppackad resväska – men nu undrar jag om tiden inte rinner mig ur händerna? Jag är snart fyrtio, det finns inget hem att ställa snäckan i, det finns ingen snäcka. Det är så att man skulle kunna gråta.
Häromdagen, på väg hem från skrivpasset på biblioteket, fick jag syn på mig själv. Jag såg: elegant klädd, vuxen, på väg hem till sin lilla familj efter att ha skrivit på romanen, i en liten stad vid havet på kontinenten, ett hem med höga fönster i ett 1800-talshus, frihet. Det var livet jag drömt om för mig själv. Jag fylldes av en sällsam glädje, som om detta var en gåva till alla mina forna jag som längtat, som rusat, mot just denna punkt. Och samtidigt, samtidigt finns kvällar här i Menton när jag överväldigas av hemlängtan. Hem till sammanhangen, till vänner och till vardag med arbete och förskola. Idag-jaget är ett annat, det vill stå still, det vill känna tunna rötter leta sig ner i marken. Det vill besvärja sin inre oro och hemlöshet med noggrant utvalda föremål som är till dess glädje och behag.
Man förändras, och jag är trött på att leva mellan parenteser. Trött på att inte kunna börja bygga på riktigt eftersom det ändå bara är temporärt. Jag ligger i sängen och tittar på tapeter, men jag har inga väggar att sätta dem på. Jag föreställer mig bokhyllan som står mot tapeten i detta märkligt utdragna och diffusa rum; jag ordnar mina böcker, jag placerar snäckor och andra talismaner i mellanrummen. Jag vill hem, jag vill hem.
Dessa kvällars längtan är inte ”hem”, utan efter ”ett hem”.
Hillevi Norburg 