Kära dagbok, tiden går så snabbt. Nu har vi varit här i nästan fyra veckor, varav tre så kallade ”vardagsveckor” när jag skrivit ett par timmar varje dag. Den här veckan har jag varvat att sitta caféet i hamnen precis på andra sidan vägen och på biblioteket, den i särklass bästa arbetsplatsen hittills. Förutom den sympatiska miljön med fulla bokhyllor och högt till tak finns eluttag till datorn på alla bord, det är lugnt och tyst och det finns plats att bre ut sig med sina böcker och anteckningsblock. Dessutom får man en härlig morgonpromenad när man går dit. (Enda nackdelen är öppettiderna som hade kunnat vara mer generösa.) Igår när jag gick förbi gågatan var den sedvanliga loppmarknaden som står alla fredagar och söndagar på plats. Porslin, smycken, böcker, möbler, tavlor… om jag hade haft möjligheten hade jag fyllt en skåpbil med vackra saker och tagit med hem till Sverige när detta halvår kommit till ända.
Igår var vädret synnerligen vackert, jag åt lunch på strandpromenaden och mötte sedan upp familjen där. Vi promenerade sedan bort till Roquebrune-Cap-Martin – där vi ursprungligen hade hyrt boende, men så kom pandemin i vägen och sedan vår dotter, och allt sköts upp. Det är en vacker promenad att göra längs vattnet, och på vägen kan man studera de väldiga palatshotellen från början av nittonhundratalet och mellan dem pittoreska villor och (semester)lägenhetskomplex. Det var stillsammare borta i Roquebrune, man försökte göra sig en uppfattning om hur tillvaron hade artat sig där. Vi hade inte saknat den ganska tunga trafiken som går förbi vårt hus, men i övrigt föredrar vi nog ändå vårt gula hus med gröna luckor vid Garavanbukten. Efter denna tid har det blivit ett ”hemma”, så fort vi rundar udden vid Menton eller stiger av vid tågstationen två minuter bort känner vi att det här är våra kvarter och man slappnar av lite grann i den välbekanta omgivningen.
I tisdags fyllde min son tre år. Det är också tid som passerat alltför snabbt och samtidigt var så fullt av ett överflöd av, hur ska man säga, utveckling? Förutom att vi gjort mycket roligt och delat en stillsam men ganska underbar vardag har vi alla vuxit in i våra roller och utvecklats med dem, vi vuxna som föräldrar och vår son som en människa. Nu är han en liten person med ett eget, avancerat inre liv fullt av funderingar, reflektioner och känslor. Han kan säga ”mamma, jag älskar dig” och ha förväntningar på en dag, i synnerhet en födelsedag. Vi gjorde allt han tycker om: öppnade paket, åkte karusell, gick till stranden med den nya grävskopan, gick till bageriet och köpte en tårta. Mormor hade skickat en peng, den fick han välja ut en leksak för i leksaksbutiken (han valde en buss). Till lunch gick vi till ett av de gamla sekelskifteshotellen, som tyvärr inte behållit något av sin forna charm. Även matsalen var sönderrenoverad, men försökte ändå ge något slags känsla av Belle Époque. Det blev en fin dag på alla sätt.
Dagen efter kom bilder upp bland mina Facebook-minnen från tre år sedan, när vi kommit hem med Theodor. Det är fortfarande lite svårt att se dem, att se oss lyckliga och ovetande om att vi bara några dagar kommer vara tillbaka med sjukhuset med gulsoten och blodbytet och allt. Men det är som ett gammalt blåmärke, något som ömmar lite när man rör vid det men inte annars. Jag är ändå glad att det läkts så väl av tidens gång. Och mest av allt är jag glad över min son och min dotter och inte minst dessa franska dagar som jag får tillbringa med dem.
Hillevi Norburg 