Det är sent på söndagskvällen, och egentligen borde jag gå och lägga mig. Men jag sov lite i eftermiddags – efter att jag och min son varit i kyrkan och vi sedan ätit lunch hemma – och finns det något värre än att lägga sig och sedan inte somna utan bara ligga och vrida och vända sig tills sömnen till slut äntligen inträder?
Det är söndag, och fem veckor sedan vi anlände. Tiden flyger verkligen, den här vistelsen kommer vara över på ett ögonblick. Den här veckan har vi inte heller gjort någon utflykt, det var ju den där inställda resan till Aix-les-Bains, det förhållandevis kalla (runt tio grader) och blåsiga vädret samt att make och dotter blivit förkylda nu i helgen. Annars har vi som målsättning att göra en hel- eller i alla fall halvdagstur i veckan så att vi också upplever mer än vardagen i Menton.
Förra lördagen åkte vi till Èze. Jag är glad att vi gjorde det nu, och inte väntade längre in på säsongen. Den lilla medeltidsbyn ligger högt upp i bergen, och är själv vindlande gränder, trappor, smala stenbelagda gator. Högt upp, i slottsruinerna, ligger en fullkomligt makalös tropisk trädgård full av kaktusar. (Vi hade, kanske lite strängt, varnat vår son för att kaktusarna sticks och att man inte skall röra vid dem, vilket inpräntat en måhända något överdriven respekt för dessa växter. Till en början var han orolig för att kaktusarna skulle ”ta honom”, men accepterade när jag förklarade att det inte alls var någon fara att gå nära dem, de kan inte röra sig , älskling, det är bara vi som inte ska ta på dem för då kan man sticka sig.) Redan nu, i den absoluta lågsäsongen, var det inte helt lätt att mötas på de smala stigarna och i trapporna – speciellt inte med två små barn. I långa stunder var vi dessutom helt ensamma och kunde ta in landskapet obehindrat. Nackdelen var att inga restauranger öppnat ännu. Men det var lika mysigt, om inte mysigare, att köpa picknick i snabbköpet och sätta sig på en låg mur med jordgubbar, croissanter, tabouleh, oliver, ost och lite vin. Nästa vecka tänker jag att vi ska åka till Sanremo om hälsa och väder tillåter.
Kanske får man räkna veckans utflykt som besöket på citronfestivalens första dag? Vi gick i och för sig inte ens bort till själva festivalområdet, utan titta på marknaderna som passat på att slå upp sina stånd i samband med den. Roligast var antikmarknaden som väckte ett svårt habegär i mig. Mest intresserad blev jag av ett par antika fjärilar i glaskupor att hänga på väggen. De såg bleka och sköra ut av ålder, konstföremål precis på gränsen mellan äckel och skönhet. Till slut blev det enda vi köpte en snäcka som vår son valde ut. När man sätter den mot örat hör man havet, jag sade att snäckan bott i havet och bär minnet av det inom sig, så att vi kan höra det nu. Stor fascination, det magiska bruset, ett sätt att också när allt detta är över bära med sig minnet av Menton och höra vågornas brus på en tråkig Upplandsslätt.
Hillevi Norburg 