Min son är förkyld. Han har somnat i mitt knä och hans nästäppta små andetag får honom att låta som en katt som spinner. Så byter han ställning, harklar sig och luftvägarna blir fria. Nu låter det bara av andetag och från den öppna balkongdörren av svensk försommar. De där stilla ljuden en söndag i maj: en dörr som slår igen, en bil som kör förbi, en humla, ett barns lätta steg över gruset.
De senaste dagarna har värmen kommit och med den drömmar om hus och kaffe på en solvarm altan. Om rymd, snett kvällsljus som faller över stora golvytor och väggar som rymmer många bokhyllor. Om ett tvättrum med bänkar där man kan stå och vika rena kläder; i drömmarna luktar allt av nytvättade lakan och saft i syrenbersån. Är det skitdrömmar, som Nina Björk sa? Är det drömmen om medelklass: om villan och Volvon och vovven? (Även om min man nog hellre skulle köra Tesla och jag är kattmänniska.)
Så räknar vi på det i tanken, igen. Och kanske, kanske skulle det gå. Om något år, om ett par. Men det finns så många okända variabler, tanken piskar mig tillbaka till vår hyrestrea i Uppsala. Här sover ett barn, eftermiddagsljuset faller över vardagsrummets blå medaljongtapet och hemmabarens gyllne trä och svarta läderpaneler.
Hägringen, huset – kanske skulle de kräva ett annat liv av mig. Ett med anställning och fast lön. Kanske rentav sena hämtningar på förskolan? Detta mitt enda lilla liv… ställd inför valet blir jag kvar hos böckerna och barnen. Välja är alltid också att välja bort. Trädet på innergården står i blom, jag kan dricka kaffe på balkongen.
Hillevi Norburg 