Nu är jag också förkyld, igen. Det började när jag satt på caféet, det nya. En lätt kittling i halsen, näsan som började rinna, den där speciella men diskreta feberhettan över kinderna. Jag fick packa ihop tidigare än planerat. På vägen hem tog jag ändå omvägen om matbutiken i Rosendal, sortimentet påminner om det som fanns i Hornstull, det känns hemtamt. Skillnaden är att i Hornstull alltid fanns andra kunder, även mitt på dagen: ungdomar och pensionärer, föräldralediga och kulturarbetare som jag. Rosendal är en byggarbetsplats, en sovstad kanske. När jag är där vid elva är det bara jag, personalen och vid kassorna några unga tonårskillar som ska köpa varsin Snickers och försöker förstå hur snabbkassorna fungerar. Sedan genar jag genom skogen, struntar i promenadvägarna, tar småstigarna som skär genom skogen. Hemma hostar barnen. Jag tar upp Maupassant och sandpappret, finputsar bort alla ojämnheter i svenskan. Hejdar mig då och då för att ge min son ljummet honungsvatten, min dotter bröstet. Jag är på sidan 47 av 189, mina tankar rör sig långsamt, mina ögon sticker – det här kommer (i bästa fall) ta hela veckan.
Litteratur & elegans. Konst & dekadens.
Hillevi Norburg 