32

Det blev höst över en natt. Vi gick från trettiogradig hetta till vänliga 20 och kyligt stråk i kvällsluften. Lyon slog om, och det slog samtidigt om i mig också. Att fylla år (26/8) är alltid en räkenskapens tid, man slår sig ner och ser över var man varit, vart man är på väg. Den här sommaren har varit idel förändringsprocesser för mig (den som följer mig på instagram har kunnat följa det närmare). Jag har varit oansvarig och självisk; jag har varit så oerhört kroppslig, längst ut i mina fingertopparna. Värmen drev mig dit, ut i huden. Jag har gått ner ganska mycket i vikt (jag får fortfarande inte ha en våg hemma så jag har ingen aning om hur mycket), det har också förankrat mig i köttet. När jag först kom till Lyon blev jag obekväm av att röra mig ute på gatorna, jag kände blickar och solljus på min hud och jag kände mig blek och oformlig. När jag går ut nu är varje blick en bekräftelse, varje solstråle en smekning. Att det fanns en tid när jag kunde välja att inte lämna lägenheten på flera dagar, ibland nästan veckor! Nu blir jag rastlös om jag inte kommer iväg på i alla fall något litet ärende eller glas på stan varje dag. Detta första år i Lyon, det har på vissa sätt varit ett ensamt år, även om det inte riktigt känts så för vännerna har funnits i mobilen och framför allt har jag, i det att jag öppnat mig för världen, också öppnat upp för dem; den senaste tiden har vänskaper fördjupats. Med ensamtid kommer tid att tänka, och jag tror att det skett en liten men avgörande kursändring. Såg ni hur vinden fångade mina segel, hur stolt jag styrde ut från Rapallo och vattnet klövs mot min oförskräckta för? Vad är viktigast i mitt liv, frågade jag mig och spelade musik som drev på (åh Lana), segervisst kom svaret: friheten. Ut på öppet hav igen, mot vidsträckta vidder och öppna horisonter. Jag tänker på några ord av Rut Hillarp, kanske inte just det där med männen, men att vara i rörelse och vidöppen för impulserna utifrån, att sakna dörrar. Det är kanske farligt att leva så: ena dagen sprudlande champagne i blodet, andra krossat glas i bröstet – men det blir inte tråkigt, och det finns ingenting värre än att ha tråkigt (eller VARA tråkig för den delen).

Men att frigöra sig från alla hornämnen och själslig förhårdning som bildats kring mig hade ett pris, sommarmånaderna har jag knappt arbetat alls. Eller, lite har jag fått gjort. I slutet av september/början av oktober kommer min senaste översättning: Diligensen från Lyon som är den pikanta jakten på en mysteriös sexställning i sekelskiftets Europa. Jag försökte sälja in den till Vertigo förlag för ett par år sedan, men Edenborg sade nej av skälet att den var för ”blodfattig” och det kan man väl hålla med om – den är mer en liten erotisk pralin, ett glas champagne, en såpbubbla! Nå, så jag är glad att jag fick göra den ändå. Det är väl ingen stor litteratur kanske, men det är en stunds ljuvlig förströelse. Jag har också lyckats skriva ihop ett förord till Alastors andra höstbok, Otrevligheter av Léon Bloy. Ett omöjligt uppdrag, eftersom att läsa Bloy är som att hälla svart lava i sin hjärna. Hur formulerar man då något av värde? En text blev det i alla fall. Något som inte kom med var ett resonemang om Bloy och andra mystiker, jag parallell-läste Teresa av Ávila och såg beröringspunkter som man skulle kunna utforska vidare – men hade inte riktigt tiden eller utrymmet att göra det den här gången. Det ligger tre böcker mellan mig och min egen stundande Bloy-översättning, jag bävar lite men samtidigt… den har varit med så länge nu, det ska bli fint att få den klart.

Det slog om i Lyon, det slog om i mig. Den där skamlösa sinnligheten, den sinnliga skamlösheten jag erövrat tänker jag slå vakt om. Men. Det är dags att återvända till arbetsrummet nu. I höst växlar jag upp i arbetstakt, mer måste bli gjort. Det finns en glädje i det, jag älskar ju det jag gör. Men någonstans finns också en antydan till besk odört i min bägares klara vatten, en dissonans som letat sig in i mina franska harmonier. En liten osäkerhet, den enda som finns i mitt liv: jag är så fruktansvärt dålig på att tjäna pengar. När det gäller att spendera dem (även de jag inte har) är jag utan like, men att anskaffa dem… (vilket inte avhjälps att jag tycker förvärvsarbete är lite, lite vulgärt?) Så, ett år kvar av det ekonomiska oberoendets ljuvliga frihet. Jag tänker låta febern rasa; jag tänker resa, shoppa, arbeta och förhoppningsvis har jag något slags fast mark under fötterna när jag återvänder till Stockholm vid den här tiden nästa år.