Jag drog tändstickan mot plånet. Såg lågan flamma upp, slockna. Drog en ny, lät lågan dansa över fingrarna, hypnotisk och lockande. Drog en tredje och den här gången kunde jag inte stå emot frestelsen utan kastade den på mitt liv. Och livet var torrt som fnöske och stod snart i klargula lågor. Ett par ögonblick värmde brasan gott, brände bort allt överflöd ur mitt sinne tills bara en glödgad kärna fanns kvar. Jag slöt mina ögon och när jag öppnade dem igen var allt ruiner och aska, det var de vitkala trädstammarna efter en skogsbrand.
Detta för att säga: jag har lämnat Lyon bakom mig, och jag har lämnat mitt äktenskap bakom mig. Ett gemensamt beslut, vägen vi vandrat delade på sig och min riktning var inte längre hans, hans inte längre min. Återstod bara att kyssa varandras händer en sista gång och sedan släppa det där greppet som bundit oss samman i nästan ett decennium. Vi släppte precis samtidigt och i samförstånd, han hade sina skäl och jag hade elden.
Om nätterna drömmer jag om Camogli där vi tillbringade vår sista riktiga dag tillsammans. Det regnade och blåste som om stormen ville riva de pastellfärgade husen ner i havet. Vi gick längs tomma kullerstensgator, en öde strand, en öde pir och vinden slet i våra kläder. Medelhavets salta vatten fastnade likt tårar i våra ögonfransar som klippte över torra ögon. Jag drömmer om Camogli och i drömmen rasar husen, borgen, staden. Vattnet rusar fram och allt är ett sjunkande Lyonesse. Inga människor, inte heller jag, i den bilden – bara en stad i ruiner som förlorar sig i vågorna.
Det är natt utanför mitt fönster i Hornstull. Om dagarna är det tröstlöshetens gråskalor eller skyar i brand. Här finns: förtröstan och de som står mig nära att söka styrka i. Här finns: arbete och bön. Här finns: askan som blir bördig jord och i den något som springer fram i den svenska vinterkylan. Något med gröna, levande blad som vänder sig mot himlen och känner solens strålar rätt igenom molnen.
Hillevi Norburg 