På promenad

Häromdagen promenerade jag hem från arbetet på Teknisk museet, det var en av höstens sista milda dagar. Även en sista chans att hinna gå in till stan i skymning snarare än mörker. Vägen går längs Djurgårdsbrunnviken, över vattnet tronar Nordiska museet som ett slott. Det var en synnerligen vacker solnedgång, skyarna lyste i rosa och blått, några stänk av glittrande orange där solen just sjunkit. Över landskapet något tidlöst, och kanske också något osvenskt. När jag gick förbi ambassaderna stod dörrarna till en av de vackra villornas salar öppna och man hörde ljudet av klirrande glas och mingelglada röster, lite  längre bort, på bilvägssidan pågick en demonstration vid en annan ambassad (Turkiets?). De upprörda rösterna blandades med de uppsluppna som kom inifrån och rullade över gräsmattorna ner mot mig på strandpromenaden och sedan vidare över det blanka vattnet. Vegetationen längs med denna grusväg: ansade häckar, små parker men också vass och olika träd. Både höga lövträd som strävade mot himlen och andra, pilar kanske, som är knotiga och släpar sina grenar i vattnet. Jag gick där och lukten av vatten och multnande höstlöv stack i min näsa; två känslor uppfyllde mig. För det första: vad göra med all denna skönhet, denna perfekta tablå som är mer än en tablå – den är lukterna, ljuden, platsens särskilda stämning och också att röra sig i den? Att försöka fånga och föreviga vore på förhand dömt  att misslyckas – ett foto, en dikt, en tavla… upplevelsen skulle, i bästa fall, kunna fungera som inspiration och något annat födas. Men att fånga just detta? Omöjligt. Jag önskade att jag inte varit ensam, att jag haft någon vid min sida, så mycket skönhet och så flyktig skönhet kan man inte motta ensam. Den andra känslan föddes ur den första: så låt mig möta detta ensam. Men då hellre i ett annat land. Sinnena, uppmärksamheten, skärps i utlandet – i synnerhet om man reser ensam. Samma kväll läser jag följande rader av Édouard Levé:

Ett främmande land var en personlighet som du ville umgås med på lika villkor, som en vän som man träffar på tu man hand på ett kafé. Om du reste i sällskap krympte landet: ditt sällskap blev resans ändamål i lika hög grad som landet självt. Handlade det om gruppresor reducerades landet till en stum värd man snabbt glömde, som en alltför blyg bordsgäst, resans egentliga ändamål blev till en dekor. Vitter och pratglad, just hemkommen från en resa till England, bestämde du dig för att det fick vara slut med dessa barnkolonier för vuxna. Du hade gått omkring i en grupp med blinda. Hädanefter reste du för att se. Och du skulle resa själv, för att uppgå i det okändas skådespel.

Det kan jag sympatisera med. Två saker kräves. Ensamheten. Resan: att befinna sig på en annan ort. Resans lagar ser annorlunda ut än vardagens, främlingens blick är alltid en annan. Med ambassaderna till höger om mig och vattnet, Nordiska museet som ett slott, till vänster försökte jag inbilla mig att jag var i ett annat, främmande land. Hur skulle jag uppfatta dessa hus om de stått i Frankrike, England, Turkiet? Jag anade en annan, än starkare upplevelse – naturligtvis lika, mer!, outhärdlig att bära ensam. I samma stund nådde jag Djurgårdsbron och den välbekanta Strandvägen. I det välbekanta kunde jag åter vila och låta sinnena dämpas och förslöas. Jag gick längs med kajen och de förtöjda båtarna och återvände i minnet till den nyss genomlevda episoden. Mycket noggrant fyllde jag i och repeterade vad jag sett och känt för att försäkra mig om att det inte skulle gå förlorat. I minnet var upplevelsen närmast desarmerad, detta konserveringsarbete upprörde mig inte alls. Likväl är jag medveten om att de initiala intrycken, som jag fann nästan outhärdliga, är förutsättningen för det behagliga minnet. Liksom arkeologen som utsätter sig för möda i jakt på en sällsynt artefakt, som knappast njuter av detta tråkiga arbete är det förutsättningen för den att sedan gå in i sin andra roll: samlaren radar upp relikerna på prydligt ordnade rader, tar någon gång fram en putstrasa och sysselsätter sig med dem en stund, betraktar dem och beundrar dem där de står, oskadliggjorda av sina glasmontrar.