Månad: november 2014

Publicerat den

Om poesi, kropp och post-apokalyps

Helgen har jag ägnat åt att vara sjuk. Igår gick det ganska bra eftersom jag sov bort större delen av dagen, idag har det varit värre i och med att jag är något bättre och därmed inte hade behovet av att sova ännu ett dygn. Alltså har jag planterat mig i soffan, under en filt försedd med ett par böcker och te. Läsaren tänker kanske här att det var ju synd på en helgs divertissemang, att tiden förslösats i en soffa denna den första advent! Så förhåller det sig dock ingalunda, då jag för att betala räkningar och hyra arbetar helger, kvällar och strödagar i butik. Så, utebliven lön, ja, men vunnen ledighet. Emellertid är jag nu plågsamt medveten om hur mitt läsande och förkovran fått stå tillbaka på grund av det förhatliga ekonomiska armodet och allmän tidsbrist. Under gårdagsnattens feberyra hörde jag mig själv beklaga hur min hjärna, en gång en glänsande och mogen druva som lyste hälsosamt grön nu förtorkat och skrumpnat ihop till ett russin: ett svart litet pepparkaksöga bara. Och här har jag vunnit större insikt i Baudelaires ”varje välmående människa kan klara sig utan mat i två dagar, men utan poesi – aldrig!” – ett uttalande som kan tyckas kategoriskt och pompöst, men när man betänker att B. inte var främmande att gå utan middag en dag eller två får et större djup. Egentligen är det mycket enkelt: maten när din kropp; poesin (som vi här ska förstå i en bredare betydelse, tänk: konst) anden. Alltså: utan poesin är du helt enkelt inte människa.

***

Detta föranleder en liten samhällelig betraktelse: i ett samtal om samtida kulturpolitik föreslogs att medlen som staten förfogar över och utdelar skulle fördelas efter (och ibland förvägras om den fanns bristande) efter kvalitet. Det låter väl som en fin och utmärkt tanke, att överhuvudtaget använda sig av det begreppet. I praktiken handlar det ju om att upprätta ett slags värdeskala, där det ena bedöms som bättre och mer angeläget än det andra och därmed ges stöd. En sådan värdeskala finns naturligtvis redan, även om termen kvalitet uppfattas som elitistisk och därmed undviks betyder det inte desto mindre att det inte finns en föreställning om att ett konstverk kan bedömas och sägas vara bättre än ett annat. Liksom på så många områden gör man det dock mycket enkelt för sig, och det handlar till stor del om en fullständigt politiserad värdeskala där terminologin är hämtad snarare än det estetiska. Vulgärt uttryckt lånar man språkbruk från dagsaktuell politisk diskussion och kan därför på fullt allvar säga sig bedöma en film eller en pjäs värde efter hur många mörkhyade (vad betyder det ens? hur mörkhyad ska man vara?) som ingår i ensemblen.  Vidare: att exempelvis sätta upp Parsifal av Wagner utan att låna dekor och kostymering från en tv-serie eller en tid publiken kan relatera till, typ Östtyskland, eller hitta på ngt annat härligt subversivt som att låta männen spela kvinnornas rollerna och tvärtom (så pikant!) är fullkomligt otänkbart. Argumentet att operan i sig är sublim är ett icke-argument, det går inte att föra in på vår samhälleliga/politiska värdeskala. Det vi däremot kan bedöma är Wagner som är vit (färg), man (kön) och dessutom ANTI-SEMIT. Och tysk. Man skulle faktiskt kunna säga att Wagner (OCH DÄRMED OCKSÅ WAGNERS MUSIK) föranledde nazismen och därmed förintelsen. Enligt denna samhälleliga/politiska/moraliska värdeskala blir naturligtvis Wagner omöjlig. Och varför? För att det där som Baudelaire menade behövde poesi för att klara sig, människan, numera är avskaffat. I vår tid finns inget önskvärt bortom det materiella – allt immateriellt eller intersubjektivt uppfattas som hotfullt och skrämmande (och ges ofta namnet strukturer). Världen vi lever i är tömd på symboler, tömd på det gudomliga. Vi är, bokstavligen, reducerade till kroppar. Jag kan inte låta bli att undra om samtidens fascination av zombier är ett undermedvetet uttryck för att vi i alla avseenden faktiskt reducerats till zombier d.v.s. själlösa men levande kroppar? (Nu hävdar vän av ordning att detta bara en ett murket uttryck för en det-var-bättre-förr-nostalgi. Så låt mig vara tydlig, röta hittar man i alla tider. ”Har guldåldern varit, så kan den inte ha varit alldeles gyllne. Guld kan inte rosta eller vittra: den går oförstörd ur alla blandningar och sönderdelningar.” (Schlegel) Ja, alla civilisationer har sina brister, det är bara först i vår tid som man gått så långt som att avskaffa själva civilisationen!) Om ni frågar mig gick det gamla Europa under i skyttegravarnas lervälling och vi lever nu i ett tillstånd av post-apokalyps där nådastöten redan tilldelats, det förgiftade bladet har rispat huden, du är död i samma ögonblick som blodvite uppstod – du vet det bara inte ännu. Vad övrigt är, är tystnad.

 

Publicerat den

Blev Napoleon mördad av en tapet?

1-toxicgreenroom

Oscar Wildes berömda kamp mot den fula tapeten i det parisiska hotellrummet (this wallpaper will be the death of me – one of us will have to go) känner ni kanske till – men kan det vara så att den franske ex-kejsaren Napoleon de facto blev mördad av en tapet? Efter nederlaget i Waterloo förvisades Bonaparte till ön Sankt Helena och Longwood House där han levde i sex år. När han dog 1821 (samma år som Baudelaire föddes!) klippte ett antal personer av några av kejsarens lockar. Dessa behölls sedan inom familjen och några generationer senare, under 1960- och 1990-talen testades dessa lockar utförligt och man fann då höga halter av arsenik. (Arsenik bryts, som ni vet, inte ned.) Dessa höga halter kan också förklarar varför kejsarens kvarlevor var märkvärdigt intakta då de fördes tillbaka till Frankrike 20 år efter hans död. Vissa menade att konspiratörer förgiftat den forne kejsaren, men en annan teori baserar sig på det faktum att det i Longwood House, närmare bestämt i Napoleons eget rum där han sedermera dog, fanns en grön (Napoelons favoritfärg) tapet. Man testade senare en bit av denna tapet som engelsk dam haft i sin ägo och fann då spår av färgen som går under namnet Scheele’s Green. denna färg uppfanns 1775 av Carl Wilhelm Scheele (som f ö verkade i Stralsund som på den tiden var svenskt) och den användes flitigt på bland annat tapeter. Färgens gröna pigment skapades av en synnerligen hälsovådlig blandning av kopparjoner och arsenik. Färgen var heller inte så beständig som man kunde önska och mörknade med tiden och i reaktionen med svavel. Den bleknar dock inte bort helt varför vi på äldre tapeter kan se de gröna tonerna emedan resten helt bleknat bort. I Sankt Helenas varma och fuktiga klimat fanns också goda förutsättningar för att en s k Gosio gas som länge ansågs mycket giftigt men som senare studier visar inte är fullt så hälsovådligt som man trott. Vidare har man testat tidigare lockar (från 1805, 1814, 1816, 1817) och där hittat ungefär samma halter arsenik. I jämförelsen med andra samtida, som kejsarinnan Josephine eller Napoleons söner ligger halterna på ungefär samma nivå. Det verkar således som att det varken rör sig om någon förgiftning, eller att just den sista gröna tapeten i Longwood House skulle visat sig vara fatal. Däremot uppvisade de alla bevisligen farligt höga halter arsenik, detta av att ha vistats inte i en enstaka, specifik miljö med arsenikfärg, utan att ha utsatts för denna påverkan under en hel livstid och en mängd olika interiörer och föremål målade i grönt. Vidare dog Napoleon förmodligen av magcancer, och att utsättas för höga halter arsenik har bevisats öka risken för just denna cancerform. Den gröna tapeten i Longwood House är således bara en av många tapeter som spelade en roll i kejsarens frånfälle.

arsenic

Två ting äro vita; oskuld och arsenik. Det var naturligtvis inte bara Napoleon och hans nära som utsattes för farliga halter arsenik. Hela 1800-talets övre klasser var mer eller mindre arsenikförgiftade. (Det är lätt att småle över detta, att de inte visste bättre! Där går de i sina salonger och inandas arseniken som sakta förgiftar deras kroppar. Inte nog med det, i (mer eller mindre) små doser betraktas det som hälsosamt, en universalkur rentav som kan bota allt från malaria till astma och hudproblem. Det är nog inte helt otroligt att framtidens människor kommer häpna över de kemikalier, bekämpningsmedel och E-nummer vi bekymmerslöst tuggar i oss dagligen. Svårt att se bjälken i det egna ögat och allt det där…) Över lunch berättade i dag en tapetkunnig väninna att det på ett gods i mittersta England finns ett sublimt vackert rum med gröna tapeter som idag är igenbommat för att det helt enkelt är alltför hälsovådligt att vistas där. Jag kom osökt att tänka på Jean Lorrains hjälte Monsieur de Phocas där titelpersonen är på jakt efter en särskild ”regard vert”. Såhär beskriver Kristoffer Leandoer gestalten de Phocas i sin utmärkta översikt Slut – symbolisterna vid tidens ände:

I första kapitlet får berättaren, Jean Lorrain själv, besök av en monsieur de Phocas som han igenkänner som den kände miljonären, samlaren och excentrikern hertigen av Fréneuse. Denne tillkännager sin avsikt att lämna Europa och anförtror Lorrain sin dagbok, som berättar om hur Fréneuse maniska intresse för gränsen mellan död och liv leder till hans undergång. Detta intresse börjar som en passion för masker och för en särskild blick, som Fréneuse så småningom inser inte är någon annan blick än den människan har i dödsögonblicket – är han, den utsökte konstkännaren och samlaren av ädelstenar, i själva verket ett monster, en lustmördare i vardande?

Ni är med? Leandoer nämner inte den gröna färgen, men tänker in den i ovanstående citat. Lägg kanske också bilden av poetissan Renée Vivien 1908, när hon i London sträcker ut sig på sin kanapé med en bukett violer på bröstet och tömmer en flaska laudanum i ett försök att ta sitt eget liv. Vi minns Albines blomsterdöd i Zolas roman för att inte tala om de engelska pre-rafaeltiska, drunknade skönheterna (Ofelia, The Lady of Shalott). Låt oss lägga samman och summera: en esteticering av döden. Döden som sista skönhetsuttryck – oavsett det aktiva (här manliga), lustmordet; eller det passiva (här kvinnliga) självmordet. Till detta kommer: den förrädiska färgen grönt. Kanske kan vi också lägga till en inneboende konflikt – den perverst lustbetonade döden: den gröna, och på samma gång den rena och renande, sublimt upphöjda döden: den vita (två ting äro vita; oskuld och arsenik). Precis som det förseglade rummet på en gång är grönt (tapeten) som vitt (arseniken). Jag tänker mig nu att detta rum, någonstans i mellersta England, på ett okänt gods, detta förseglade livsfarliga rum rymmer en skönhetsupplevelse som inte är av denna värld. Denna tapet, i sig utsökt, blir så mycket mer sublim emedan den inte kan betraktas utan risk för den egna hälsan. En dagens de Fréneuse eller Vivien skulle snart behärskas av tanken på detta rum, de skulle leta upp det och väl där skulle de förälska sig i dess sällsamma skönhet och långsam tyna bort, förgiftade av tapetens gröna blick.