Beau Brummell putsade sina stövlar med champagne och det tog honom minst fem timmar att klä sig. Mellan 1793 och 1816, mer än tjugo år, var han den mäktigaste mannen i Englands salonger. Hans omdömen var lag i det galanta livet och hans inflytande visste inga gränser. Av hans förbindelser var den främsta hans vänskap med den blivande regenten, prinsen av Wales, som kunde tillbringa timmar med att betrakta vännen klä sig. Och ändå kan Brummells alla framgångar bara mäta sig med den fattigdom och galenskap i vilken han slutade sina dagar.
I Om dandyismen skriver 1800-talsdandyn Barbey d’Aurevilly (1808-1889) ingen biografi över Brummell utan en filosofisk traktat av anekdoter, jämförelser och liknelser hämtade ur och kring Brummells liv. Av fåfängans förtjusande last gör han en dygd. Med kirurgisk precision identifierar han vad som utmärker Dandyn – denna förfinade ytlighet, som till skillnad från vår självupptagna tids, är såväl intellektuell som subversiv.
Hillevi Norburg 