Jag är för trött för att tänka nya tankar, och eftersom byzantinologi är ett av de många ämnen jag intresserat mig för, kommer här en gammal text om eunucker:
Det var under Diocletianus (284-305) styre som eunucker kom att bli vanliga vid hovet. Det sägs också att det var under dennes styre som hovet i Konstantinopel blev mer orientaliskt präglat. Dessa eunucker var inte sällen krigsbyte från krig emot exempelvis perserna. En anledning till detta var att eunucker var förhållandevis värdefulla, enligt samtida uppgifter under Justianus I (527-65) tid skall bara tre av nittio kastrerade män ha överlevt. Man får påminna sig att eunucker visserligen förekom i både antikens Rom och Grekland, men aldrig i den mängd och som en integrerad och viktig del av samhällsstrukturen, vilket de gjorde i det bysantinska riket.
Det är kanske en smula förvånande att eunucken kunde frodas i ett samhälle som i mångt och mycket var uppbyggt kring vad som tycks vara motsatspar. Det himmelska och det värdsliga, kejsaren och Jesus, mannen och kvinnan. Kanske säger det något om ett samhälle som kan acceptera den könlöse. Kanske är det så att det trots allt inte rör sig om rena dikotomier, utan korresponderande instanser. På det viset blir eunucken någon som är ett varken-eller. Någon son kan röra sig över gränserna mellan manligt och kvinnligt. Detta betyder dock att han aldrig kan åtnjuta manlighetens alla privilegier. Han kan inte bli kejsare då denna funktion är intimt förknippad med manligheten. Detta brukar anföras som en av de två huvudsakliga anledningarna till varför eunucker var så populära att ha vid det kejserliga hovet. Det andra är att de inte kunde bli fäder och var sålunda tillförlitliga också bland kvinnor. Detta är dock sanningar med modifikation. Även den som inte personligen kan bli kejsare kan med framgång bidra till hovintrigerna och försöka sätta någon annan på tronen. Ett slående exempel på en eunuck som trots allt lyckades inträda i den manliga sfären är Narses, en av kejsar Justinianus två berömda generaler. Han gick från att ha varit skattmästare, en ganska typisk eunucktjänst vid det kejserliga hovet, till att leda en armé och besegra ostrogoterna i Italien och gjorde den italienska halvön bysantinsk.
Han var alltså inte maktlös. Liksom kvinnan i ett patriarkalt samhälle kan hitta andra strategier för att förändra sin livsposition kan eunucken göra detsamma. I Bysans blev de i kraft av palatstjänare snart en del av hovlivet och hovlivets administration. Man får påminna sig att då kejsare kom och gick kunde palatsets hov och administration förbli densamma och där spelade eunucken en viktig roll. En vanlig missuppfattning är att eunuckernas huvudsakliga sysslor skulle vara i hushållet och till stor del vara att ha hand om och passa upp på kvinnorna. Detta är kanske sant för eunucker vid exempelvis persiska eller andra orientaliska hov, men i Bysans fyllde de betydligt fler funktioner. De kunde inta viktiga positioner vid hovet, och inte sällan stå i direktkontakt med kejsaren till exempel som kammarherrar. Andra tjänster de kunde inneha var att ha ansvaret för kejsarens garderob, att servera vid det kejserliga bordet, eller att ansvara för säkerheten i palatset. Allt detta var tjänster reserverade för eunucker som dock till skillnad från okastrerade herrar kunde söka sig också till andra tjänster, det omvända var alltså omöjligt. Detta har vi kännedom av dem genom boken Kletorologion av Philotheos som tjänstgjorde under Leo VI, där han beskriver olika tjänstemän vid hovet, deras sysslor etc. Man kan se att en maktskifte skedde när den komnenska dynastin fick makten. Eftersom de var en regerande maktelit där makten knöts till familjen förlorade eunuckerna i inflytande.
Inställningen till eunucker kan i källorna verka vara ganska fientlig, där de angrips hätskt. Men kanske är det inte i första hand eunucken som sådan som man angrep utan den priviligierade position han åtnjöt. Positioner som för vanliga män var omöjliga att nå då de reserverats till eunuckerna. I vissa fall var det kanske också så att eunucken fick ta kritik som inte kunde riktas mot kejsaren själv. På det sättet kunde eunucken alltid fungera som barriär mellan kejsaren och folket, och fungera som ett slags säkerhetsventil emot vilken folket kunde rikta sin kritik och ilska. En annan iakttagelse är att man i kyrkorna kan se änglar som fysiologiskt sett är mycket lika de beskrivningar vi har av eunucker eller de bilder vi har av exempelvis kastratsångare i Västeuropa. Det vill säga skägglösa män med karaktäristiskt långa extremiteter och en lång överkropp. Det verkar osannolikt att bysantinaren endast drabbades av avsky inför en sådan uppenbarelse, annars hade den knappats valts till att representera en ängel. I analogi med den bysantinska tanken om harmoni mellan det himmelska och det jordliga kan vi också här se en illustration av hur man uppfattade eunucken. I himlen sitter Jesus omgiven av sina tjänare, änglarna. Dessa avbildas sedan såsom kejsarens dito ser ut, det vill säga eunuckerna.
En intressant fråga är just frågan om härkomst. Länge har det antagits att eunucker huvudsakligen skulle komma från bortom Romarriket och dessutom leva i något slags livegenskap eller som rena slavar. Handeln med eunucker var mycket lukrativ, vilket visar på att de var slavar. Men allteftersom det bysantinska riket utvecklades och positionerna som eunuckerna kunde inneha. Även om det inte sanktionerades av makten, kunde enskilda individer i folket kastrera sina söner för att sedan, efter en god uppfostran, skicka dem till Konstantinopel där man kunde hoppas på att det skulle göra en lukrativ karriär. Framåt 800-talet och framåt kunde eunucker höja sina familjers social anseende. Pojkar kunde också kastreras om de på något sett kunde hota en arvsföljd, varför bastarder i framstående bysantinska familjer kunder vara eunucker — vilket torde vara motsatsen till krigsfångarna som såldes som slavar. Eunucken av fin familj förlorade nämligen inte sin sociala status i det att han kastrerades.
Vi avslutar med en bild på en osmansk eunuck från 1912
Hillevi Norburg 