The best that is in them…

HuysmansJorisKarl

The men who really care for their art, who wish above all things to do the best that is in them, do not take the way of the world and the regular salaries of the newspaper offices. They stay outside, reading, writing, painting for themselves, and snatching such golden crumbs as fall within their reach from the tables of publishers, editors, and picture-buyers. They make a living, as it were, by accident. It is a hard life and a risky one; it is deliciously exciting at first, to leap from crag to crag, wherever a slight handhold will preserve you from the abyss, but the time soon comes when you are tired, and wonder, with dulled heart and clouded brain, is it worth while or no? Those who are strong enough to continue are given their own souls to carry in their hands, and those who admit defeat, surrender them, and, knowing in their hearts that they have sold themselves, hide their sorrow in a louder clamour after an easier quest.

Citat av Arthur Ransome, 1912, hittat hos Andrew Rickard.

Jag viskar tystnad i ditt öra

Det är mycket nu, arbetssituationen något pressad. Lediga stunder bedövar jag sinnet med barockmusik, det enda som riktigt lugnar oron. För mig är det ett slags själens massage, det löser alla knutor. I fredags och lördags smög jag in i teaterns mörker och vilade i ”supersopranerna” Ann-Sofie von Otters och Elin Rombos ljuva stämmor. Tog man sig bara igenom första aktens Mozart (välsjungen, givetvis, men jag har alltid haft lite svårt för Mozart) fick man sig lite Glück till livs och sedan, som encore, ett av de vackraste stycken jag vet: ”Pur ti miro” ur Monteverdis L’incoronazione di Poppea. Det är något med denna operans avslutande duett som upplöser mig på samma sätt Händels musik gör. Som gör att jag till fullo tror mig förstå hur Schopenhauer tänkte sig att man genom musiken kunde befria sig från den annars allnärvarande världsviljan. Jaget upphör, kvar finns bara en yta över ett avgrundsdjup, en yta som krusas. Eller ett fritt fall utan rädsla, viktlöshet. Och när jag sitter där på hårda 1700-talsbänken blir jag plötsligt medveten om de egna hjärtslagen, hjärtat slår så hårt att det häver huden över bröstet, skakar organ och kött ända till ryggraden, jag inbillar mig att bänkgrannarna i ryggen känner mitt bankande hjärta – i bakhuvudet en ängslig omtanke och vilja att inte störa dem. Men mest: befrielsen att upplåta sitt väsen som en musikens resonanslåda; men ett kärl som ljuder, inte toner, utan ren känsla.