Döda kroppar i litteraturen

800px-Messalina_by_Eugène_Cyrille_Brunet

Jag drömde så märkligt tydligt häromnatten. En bok jag skrivit hade publicerats, detta är i ärlighetens namn ett återkommande scenario, och i vanlig ordning satte jag mig att bläddra i och läsa mitt alster. Till skillnad från andra av mina drömpublikationer var detta ett slags collage eller antologi. Olika textutdrag ur litteraturhistorien samsades med suggestiva bilder som tillsammans utgjorde ett nytt narrativ. I drömmen var det underförstått att jag tagit intryck av Peter Handbergs kleist – slutet, ett slags roman uppbyggt på diverse dokument, som baksidestexten beskriver den ”mer än en dokumentsamling eller en biografi – den kan läsas som en existentiell thriller i form av en ready-made-roman. Såhär i efterhand kan jag associera till Umberto Ecos böcker Om skönhet och Om fulhet – även om narrativet i min bok var tydligare. Nå, det lite lugubra i sammanhanget är att min boks tema och titel var Döda kroppar. Textutdragen beskrivningar av döda kroppar i litteraturen från grekernas dagar och framåt – den estetiserade döda kroppen. I viss mån den närmast erotiserade döda kroppen likt Albines i föregående inlägg. Historien, narrativet, som genom fragmenten berättades var på något sätt löst baserad på Richard le Galliennes The Worshipper of the Image. Ni minns? Poeten Anthony isolerar sig med en okänd kvinnas dödsmask och väntar på att den skall slå upp sina ögon. Tesen, om man nu kan tala om en sådan var att det finns en upphöjd njutning i att utsätta sig för de litterära döda kropparna, de rymmer obehag och behag på en och samma gång. De river upp avgrunder i ens själ och fyller dem, det är det där tveeggade, det som kastar sinnet mellan motpolerna: äcklet och njutningen – som gör den litterära upplevelsen sublim. Begäret riktat mot den döda kroppen i konsten också är ett slags väntan på att det åtrådda objektet skall öppna sina ögon och bekräfta den längtandes längtan omöjligt eftersom den döda kroppen är dubbelt stum – den är död och den är artificiell. Det är konstupplevelsens vidriga paradox, du tror att verket talar till dig, men det är ju din egen röst du hör, upphöjd till två.

I drömmen angavs också en annan av min boks främsta inspirationskällor och förlagor: Ceronettis Kroppens tystnad, som i mångt och mycket är precis samma slags bok som min Döda kroppar. Här beskriver han exempelvis hur man nyproducerar mumier:

Mumien såldes i vaser som innehöll ett stycke människokött kanderat i kådiga antiseptiska substanser och asfalt. (Snarlika våra konservburkar med kött i.) Här saknades åldern och det underjordiskas prestige, men laboratoriemumien var i grund och botten mer mumie än den andra, inslumrad sedan tusentals år.

Andra textfragment som ingick i min morbida antologi var förutom Zola-citatet om Albine även den berömda bårhusscenen. Mindre kända passager som Gautiers vampyrkvinna i novellen Den döda älskarinnan förekom också:

Det var verkligen Clarimonde, sådan jag såg henne under min prästvigning. Hon var lika förtjusande som då och döden gav hos henne snarast ett intryck av koketteri. Kindernas blekhet, läpparnas svaga rodnad, de nedslagna långa ögonfransarna vilka avtecknade sig mot hennes blekhet gav henne ett uttryck av kysk melankoli och tankfullt lidande som påverkade betraktaren med oemotståndlig och förförisk styrka. Det långa upplösta håret, i vilket ännu fanns inflätat några små blå blommor, bildade ett hyende för huvudet och dolde med sina lockar skuldrornas nakenhet. Hennes vackra händer, renare och genomskinligare än hostian, var korsade i from vila och tyst bön, något som dämpade det till och med i döden förföriska hos de utsökt rundade axlarna och de marmorvita armarna, vilka ännu inte berövats sina armband och pärlor.

Jag tänker att en vacker bild utan svärta, den kan vara nog så behaglig att betrakta, absolut! Men när det dessutom blandas med något annat, lite svärta, lite äckel, lite sorg (eller allt detta) blir upplevelsen intressantare. Att utmana sitt eget estetiska sinne, att se hur långt man kan driva det – är det inte, ja, sublimt? Näsan långt ned i ondskans blommor, kadavret och likmaskarna som krälar vid våra fötter och samtidigt: estetisk fulländning?

Har man kommit så långt kan man ge sig i kast med de verkligt svåra texterna. De som får det att vända sig i magen men som betvingar med kristallklar stil. Då kan man ge sig i kast med Wittkops Nekrofilen: Hans kött mjuknar timme för timme, hans mage blir grön, bryts ner, bågnar av otäcka väderspänningar som spricker ut i enorma bubblor i badvattnet. Än värre är att hans ansikte ser bistert ut och blir främmande för honom själv; jag känner inte längre igen min lille Henri. Det är ingen trevligt läsning, tvärtom, den är ytterst obehaglig, men genom det ohyggliga sätt på vilken den är skriven också vacker.

bacchante-2

Nå, att jag ens påmindes om drömmens bokprojekt var följande stycke ur Eduard von Keyserlings finstämda roman Furstinnor. Jag tycker det är mycket vackert, det är en nyansernas estetik till skillnad från Wittkops som provocerande styr in på kollisionskurs med allt man håller för anständigt. Likväl kan man använda sig av Wittkop för att identifiera vad i Keyserling-stycket som gör det så intressant. Om vi accepterar min tidigare tes om att en vacker bild blir desto vackrare och framför allt intressantare om den inte är för tillrättalagd, att den på något plan upprör ögat. Och om vi genom mötet med olika litterära döda kroppar, tydligast illustrerat hos Wittkop som driver det längst, identifierar det estetiskt kittlande i motivet som varande detta: 1. den rymmer ett spektrum av med varandra motstridiga känslor och förnimmelser och 2. den utövar en dubbel lockelse på oss genom att det efterlängtade mötet aldrig kan ske. Då, då kan vi konstatera att ögonblicket där stycket nedan blir sublimt är det där döden blir en realitet. Inte en förskönad bild och därmed också en avväpnad bild, utan en som rymmer all dödens ohygglighet – det äckliga och det sorgetyngda, det kroppsliga och det andliga – är det ögonblick, skulle jag vilja säga, där Keyserling anger att den döda flickans fötter i sina guldtofflor är styva. Den där likstelheten, den där vidriga onaturligheten gör det omöjligt för oss att låtsas att flickan bara är försjunken i djup sömn. Allt det andra, som är vackert och gränsar till det överdådiga och nästan banala, blommor, siden, silverkandelabrar och svarta lockar, invaderas av dödens kväljande realitet och ger dem en djupare och mer dubbel innebörd.

En tid visade sig Deborah inte längre i sitt fönster, berättade Streith vidare, jag hörde att hon var sjuk, och sen sade man mig, att hon hade dött. Det grep mig mycket, jag sprang ut i trädgården, kastade mig ned på gräset och tänkte på Deborah. Jag minns ännu alldeles tydligt denna sensommareftermiddag med de många brokiga daliorna och astrarna och spindelnäten, som gungade för vinden. Jag kan inte säga, att jag sörjde Deborah, döden var, tyckte jag, en stor ära, som blott kunde vederfaras en så vacker liten flicka, den höjde henne i mina ögon, höjde henne högt över mig, ty små fula pojkar som jag dö inte. Nu önskade jag blott en sak: att få se Deborah. Jag gick ut på gatan, drev en stund fram och tillbaka utanför judehusets dörr och vågade mig slutligen in i förstugan. Där stod en gammal man med långt vitt skägg. ”Du vill väl se vår lilla flicka?” sade han vänligt, tog mig vid handen och förde mig in i en sal. Där voro många människor, damer i svarta klänningar och svarta slöjor, herrar i svarta rockar. I stora silverkandelabrar brunno vaxljus och en myckenhet blommor gjorde luften tung och söt. Men mitt bland ljusen och blommorna låg Deborah i en vit kista, hennes ögon voro slutna, hennes ansikte föreföll mig ännu smalare och gulare än annars, omramat av de långa, svarta lockarna. Hon bar en vit sidenklänning, och i de späda, gula händerna hade man lagt en lilja. Men i synnerhet blev jag förtjust i de små, styva fötterna, som voro instuckna i guldskor. Andlös av beundran såg jag på Deborah, aldrig hade jag sett någonting så vackert. Efter en stund förde den gamle herrn mig åter ut. Jag gick tillbaka till trädgården, kastade mig raklång ned i gräset, och nu grät jag, jag grät, för att inte jag också fick ligga där mellan vaxljus och blommor i vit sidenklänning och guldskor och med gråtande damer och högtidliga gamla herrar runt omkring mig.

Celine (13-02-1999 – 08-06-2012)

Lilla katten,

jag skulle strax fylla fjorton, eller nyss fyllda, när vi hämtade dig i Kållered utanför Göteborg. Du låg och sov i tvättkorgen, det enda ställe där du fick vara i fred eftersom de andra katterna mobbade dig. Sen var vi bästa vänner. Jag kom hem från skolan och berättade för dig om min dag, och du berättade om din med din säregna siamesröst. Du tyckte inte om hunden, så du höll dig på nedervåningen – var jag inte där ropade du på mig. Du plockade ut alla häftstift på väggarna och drog ner mina affischer, en gång kissade du på mina filosofipapper (Sartre, försökte du säga något?), ditt sätt var som ingen annans – de andra katterna förstod dig inte, du längtade efter deras sällskap men de fräste bara på dig (detta gällde också katten du träffade på gräsmattan och följde efter i en kvart). Du jagade fjärilar på gatan utanför lägenheten och märkte inte ens när bilarna tutade på dig för du var så upptagen med fjärilarna (jag fick gå och hämta dig). Du kom alltid, alltid, när jag ropade. Du tyckte inte om att åka bil, men det var okej om du inte behövde sitta i buren, utan kopplad i mitt knä. Där kunde du sova eller sitta och titta ut på landskapet. Du var inte speciellt graciös, en gång ramlade du ner mellan soffan och väggen med huvudet före och kunde inte komma upp själv. Du tyckte inte om hunden som var svart, därför ogillade du alla svarta djur. Du gjorde inga artskillnader, detta gällde även såväl katter som mörka människor. Du tyckte om att se på TV, men bara naturprogram, så fort en människa kom i rutan blev du uttråkad. Det var dig jag kunde krama genom tonårsårens stormar och stora ensamhet, mot din päls jag grät när föräldrarna skilde sig. Du flyttade med mig till Göteborg, till Stockholm, till Uppsala. I slutet var du som vanligt klokare än dina människor, du kände att njurarna inte orkade – slutade äta, slutade dricka. Lät oss veta att nu var det dags, som du mått de senaste dagarna ska ingen behöva må. Därför var det bättre att du fick somna in med värdigheten i behåll, som den drottning du är. Alla som träffade dig och fick lära känna dig har sin egen Celine-anekdot, alla är överens om hur speciell du är. Förlåt, jag menar, var. Celine, du var min bästa vän. Vi saknar dig så.

Glad Påsk?

Påsken, den dubbla högtiden. Död och återuppståndelse. För min familj ligger kanske tyngdpunkten på det förstnämnda, min morfar gick bort på långfredagen (innan min födelse, likväl är det en del av min historia). Jag äter gärna ett chokladägg eller två, men har svårt att fira den här högtiden. Det är något i narrativet som skaver, smärtan i att människosonen måste dör får våra synders skull så mycket större än glädjen i att han återvänder från de döda, återuppstår. (Säger en övertygad ateist, sedan barnsben utsatt och märkvärdigt mottaglig för religionens stora berättelser.)