I recensioner stöter man ofta referenser till Donna Tartts Den hemliga historien, och visst den kopplingen känns ganska given. Universitetsliv och mörka hemligheter. Kanske Den hemliga historien möter Morden i Midsomer möter John Ajvide Lindqvist? Jag associerar också till Kostovas Svantjuvarna. Gemensamt för den och Den hemliga historien är att det förvisso finns en spänningsintrig, gåtor som behöver lösas eller hemligheter som hotas att avslöjas – det är kanske det som driver läsaren framåt – men huvudparten består ändå av beskrivning av studievardagen. I den typen av böcker är det alltid det som jag finner mest njutbart – oavsett om det handlar om den attiska grekiskan, impressionistiskt måleri eller illustrationer. Jag blir alltid glad när tavlor eller äldre litterära verk får spela en central roll i litteratur. I det här fallet är titeln hämtad från namnet på en tavla av Turner som också spelar en roll för handlingen. Men i den absolut snyggaste passagen är det en tavla av Frida Kahlo som används på ett ytterst suggestivt sätt och gränsen mellan livet, konsten och spökerierna suddas ut.
För egen del handlar det till viss del också om identifikation. Klassisk grekiska har jag aldrig tragglat men väl latin och den speciella tjusning det betyder att lära sig ett utdött språk och snudda vid ett helt annat tänkande är en tjusning jag är väl bekant med. När det handlar om oljemåleriets våndor. När det handlar om förberedelserna för en utställning, vad det betyder att hänga sina verk på ett galleri. När det gäller att stå kvar i ateljén när alla andra gått hem eller att stå i ring kring krokimodellen plågsamt medveten om att bilden framför ögonen inte efterliknar verkligheten i sina proportioner. När det gäller att gå ut och ta en öl med kursarna. Då är det ren och skär nostalgi för mig. Jag spinner som en katt åt sådana passager. Nu måste det inte vara ren nostalgi, jag är också öppen för att närma mig erfarenheter som är mig fullkomligt främmande, men när det gäller mysläsning som denna – då är det ett välkommet inslag. Det är också här jag blir lite besviken på Döden på en blek häst, jag skulle velat ha med utav den där vardagen. Jag ville ha mer, mer, mer. Dessutom blir skräckinslagen så mycket mer skrämmande i en ram av vardaglighet.
Till sist, är det inte en rolig kontrast att Amanda Hellberg själv ser ut som en liten älva och ändå skriver hårresande skräck?
Läst The rule of four av Caldwell/Thomason?
Nej det har jag inte – men ”the ultimate puzzle book” låter onekligen intressant. Rekommenderar du den?
Ja, eller den jag var för sex år sen gör det i alla fall. Men den lär läsas om.