Bekännelse


Vänner! När jag för ett tag sedan skrev att jag inte tänkte söka forskarutbildningen, hade jag inte väntat mig en sådan respons. Er uppmuntran är överväldigande, jag blir rörd. Men jag skrev inte raderna för att kokettera, jag är allvarligt trött på livet vid akademin. Ensamheten vid pulpeten, forskningen som tar all kreativ tid i anspråk. Jag slits, kära läsare, jag slits mellan plikten och lusten. Det är sant att jag också njuter av mina exkursioner i litteraturens landskap, men mest av allt vill jag däri odla min egen trädgård. Det finns andra anledningar, som att min matematiker redan valt doktorandens osäkra väg. Om man i framtiden drömmer om att skapa sig en liten familj… nej, då är det nog bra om en utav oss väljer en annan väg. Den huvudsakliga orsaken förblir en annan. Det handlar om friheten forskaren aldrig kan unna sig, om trohet mot annat än sig själv och sitt eget framtänkta universum. Ja, jag tänker säga det högt och tydligt, utan skam och utan ånger: jag vill skriva litteratur. Jag vill pröva min penna och jag vill tro att jag äger en smula begåvning som räcker till en roman eller två.

Fast man väl vet aldrig, en dag kanske jag återvänder med drömmar om vitterhet och lagerkransar. Bara inte idag, inte nu.

Strövtåg

Bokrea och jag kan inte låta bli. Går bland boktravar med identiska böcker och läser samma titlar om och om igen. Motståndskraften som sakta bryts ned. Volym efter volym som glider ner i korgen. En del bra, andra som till ren förströelse. Hemma igen sätter jag mig vid arbetsplatsen, matbordet är tillfälligt taget i anspråk – mina papper ryms inte på skrivbordet. För ett par timmar lämnar jag samtiden och brottas med Louÿs – översätter det som inte går att översätta. Genom övningen får jag, inte hans ord på svenska, men förståelse för vad som faktiskt står på sidan. Det är oerhört, att inse hur orden samverkar, hur det inte går att byta ett av dem emot ett annat. Bildspråket, rytmen, syntaxen – överväldigande. Allting blir klart; tydligt.