Vid Caracallas termer

Likväl kan jag inte heller här frammana kejsarrikets romare. För ett ögonblick lyckas det nästan, jag anar fontänerna, ångan som stiger, men sedan är bilden bortjagad. Å andra sidan, det är lätt att se 1700- och i synnerhet 1800-talets människor. Jag ser dem promenera bland ruinerna, hur de speglar sin egen tid (britterna sitt eget imperium) i antikens byggnader. Unga europeiska herrar ute på sin Grand Tour med västerlandets historia i bagaget – ser de romarrikets människor där jag förblir blind? Jag tror det, i monumenten ekar Cicero, Seneca. Lucretius, Vergilius, Horatius – de är förberedda. På en kullvällt pelare sitter Shelley, om jag kisar anar jag Goethe vid en annan tid. På Café Gréco kommer plötsligt Voltaire in i pudrad peruk. Men inte bara de utländska gästerna ser jag, på Palatinen betar fåren bland ruinerna, herden betraktar dem lojt. För honom är ruinerna inga monument, de är stilla lämningar av en flydd tid att vila sina trötta ben. Inget att beundra eller reflektera över. På dem kan barnen leka och klättra. Trotsande de sjukdomsbärande myggen kan djärva kärlekspar mötas under månens sken.

*

Så vari ligger felet? Beläsenhet, för det första. Det behövs byggstenar och spackel att fylla i hålen i ruinerna. Men visst är det så att steget är längre att ta, ett sekel eller två millennier – båda är möjligt men det andra föranleder fler problem. Jag tror det var i samband med SVT-programmet ”Hej litteraturen” som programledaren i någon intervju sade något om att programmet antiken varit svårt att göra för att (och nu citerar jag ur minnet) ”det var så himla längesen”. Då log jag åt uttalandet, men nu i Rom ekade orden sanna. Låt mig förtydliga: att läsa Vergilius eller en grekisk tragedi är ingen ansträngning. De var människor, vi är människor – de problem som diskuteras är angelägna än idag och den moderne läsaren kan utan problem läsa med stort nöje och nya insikter. Allt som krävs är läsförmåga och kanske lite läsvana.

Men. Att verkligen förstå antikens människor, det är en helt annan sak. Förstå allt från världsbild till vardagsbekymmer. Läsa texten inte för egen förkovran utan för att försöka se genom deras ögon – det gör sig lättare med Oliver Twist än med Konung Oidipus. Trots att det var Rom vi talade om märker jag att exemplen jag ger är grekiska – och ja, det grekiska är än mer främmande än det romerska. Som jag kom att tänka på i en kommentar till föregående inlägg skriver Nietzsche någonstans att man måste ta vägen om romarna för att förstå sig på grekerna – desto mer jag tänker på det ju mer låter det rimligt. Bara en sådan sak som språkets gränser; hur uttrycka det vi saknar ord för? Wittgenstein hade rätt när han sade att ”mitt språks gränser, är min världs gränser”, inte sant? Latinet lever i våra moderna språk, det är inte svårt att förstå hur det är uppbyggt (speciellt om man har ett romanskt språk i bagaget) men grekiskan? Långt mer främmande. På det viset också mer spännande, kanske. Outforskad mark. Minns jag fel eller finns det inte i Donna Tartts Den hemliga historien en beskrivning av grekiskan som ett främmande och kargt landskap? Och hur främmande det än är löper det genom vår kulturs historia.

*

Inte sällan får jag frågan vad jag ska ha min kära masterexamen i litteraturvetenskap till, den som förhoppningsvis blir klar till sommaren. Förvåningen följer på att jag inte alls önskar doktorera, skriva journalistik eller jobba i bokbranschen. Så varför fem års trampande i universitetets korridorer? Svaret har jag precis gett. Beläsenhet är nyckeln till en större förståelse för svunna tider och för nuet som följt på dem. Framför allt, världen blir större. Ett besök i Caracallas termer tar mig inte bara till år 2010:s ruiner utan till 1800-talets dito och en dag kanske också till 200-talets romerska bad i all sin glans.