Den kvällen tog han hennes händer i sina. Han slickade dem rent från öknens sand och hon lät honom göra det. ”Zohra”, suckade han. ”Zohra”. Och Zohra lät honom slicka och sucka. Trots att hon i hans ögon inte kunde se sin spegelbild.
Och världsanden red förbi…
På den tiden var en enda man levande i Europa. Alla andra hade endast ett mål: att andas den luft han andats ut. Varje år skänkte Frankrike denne man trehundratusen ynglingar; det var tributen åt Caesar, och hade han inte hela skocken efter sig, kunde han inte följa sin lyckas stjärna. De utgjorde den betäckning han behövde för att kunna dra genom världen och till slut hamna under en tårpil i en liten dal på en fjärran, enslig ö.
[—]
Men en dag då den odödlige kejsaren stod på en höjd och betraktade sju nationer som försökte mörda varann, och ännu inte visste om han skulle bli herre över hela världen eller bara över halva, flög Azraël förbi, lät vingspetsen snudda vid honom och störtade honom i havet. Vid braket av hans fall steg de döende makthavarna upp från sina sotsängar, de kungliga spindlarna sträckte fram sina krökta klor, rev sönder Europa och sömmade sig narrdräkter av Caesars purpur.
ur Bekännelser av ett seklets barn av Alfred de Musset
Snillefoster?
Ehuru mitt pressade arbetsschema inte tillåter mig att hänge mig åt skrivandets enkla nöje har jag dock kunnat ägna mig åt en närbesläktad syssla; läsandet. Pendlaren är allt för trött för att stimulera de egna hjärnknölarna men väl fullt i stånd till att passivt tillägna sig andras arbeten. På den dagliga färd som inbegriper buss, tåg, pendeltåg och sedan buss igen har jag sålunda hunnit läsa en ansenlig mängd böcker. Den senaste i raden en liten volym av Alphonse Daudet som jag härom dagen införskaffade på det förträffliga antikvariatet Röda Rummet här i Uppsala. Som parentes kan också nämnas att jag på mina räder ner i boklådor, i såväl Frankrike som Sverige, stött på en väldig mängd böcker av Daudet till de absolut lägsta priserna. Varför denne författares böcker går så billigt vet jag inte men tacksamt bygger jag mitt Daudet-bibliotek. Detta senaste verk är en anspråkslös liten volym vid namn Rose och Ninette. Protagonisten, den olycklige Régis de Fagan beskriver själv sitt liv som ”pappa Goriot skiljer sig”, vilket fångar intrigen alldeles utmärkt. Men det är inte härvidlag jag tänkte uppehålla mig. Översättningen från 1892 är kryddad med fantastiska uttryck som dessvärre fallit bort från det dagliga bruket. Ett sådant, som jag trots googlingar och slående i uppslagsböcker inte riktigt lyckas få grepp om är ”snillefoster”. Bonniers svenska ordbok förklarar det som ”ironiskt en ”genial” idé.”Jag vänder mig nu till min belästa läsarskara att förklara följande meningsväxling. Protagonisten träffar en bekant som han inte sett på länge varvid den senare utbrister:
”F-n regera mig, är det inte de Fagan! Hur står det till, putte lilla, hur står det till, gamla snillefoster? Tänk, att vi träffas här! Det var då kolossalt!”
Till saken hör måhända att de Fagan är författare.
Who am I? Ask me and I spit in your eye
Han frågade ”Är det för att du är rädd att folk skall få fel uppfattning om dig som du aldrig talar om musiken du älskar.”
”Nej”, svarade jag. ”Tvärtom.”
Hillevi Norburg 