Tydligen är det en ganska välkänd historia (i alla fall i vissa litteraturkretsar), jag var dock inte bekant med den och kan tänka mig att en och annan läsare därute är lika ovetande som jag var. För en av kurserna jag läst skrev jag en liten uppsats om den lyriska modernismen och katten (katten är nästan helt frånvarande i den svenska poesin fram till några decennier i på 1900-talet då den däremot finnes i var och vartannat författarskap) och stötte då på följande lilla historia.
Ond och ful?
”Den är så ful, kattens uppsyn, som en ond dröm. Stora oformliga ögon i ett runt anlete, de ondaste ögon, som skapats i djurens värld, därunder den lilla sliskiga nosen och den fånigt svängda läppen. Så dum den också ser ut. Hur motbjudande detta kvava gap, osunt. som det verkar, med simpla, själlösa linjer och vassa små tänder. Åt sidorna sticka långa stela hår ut genom skinnet. Så platt den kan te sig, denna uppsyn. Vad för skuggor och dagrar och linjer här? Endast ögonens stela och lömska ljus. Och den torra pälsen, osmaklig och ful i färgen, verklig utskottsvara.”
Till motståndare fick Conradsson poeten Vilhelm Ekelund. Enligt honom var katten ”en rolig fan”. Han hade på 1930-talet en stor dansk katt som hette Mille. ”Katten är inte något att hurra för, men det är ej människan heller. Jag föredrar katten.” För Ekelund ligger kattens tjusning i att den är självständig, den behöver inte sina likars sällskap. Till viss del är det också Ekelunds självbild som diktare som speglas i kattens katthet.
”Vi ser scenen framför oss med Ekelund i kostym på alla fyra framför katten. han lyfter upp svansen från golvet, håller den stadigt och säger vänligt: ‘Jag skall hålla rompan till medan du äter.’ Fru Ekelund: ‘Ah, som du bär dig åt! – och den nytvättade kostymen!’ Ekelund fnissande: ‘Vad är det! – kan jag inte få hålla rompan till katten när den äter!’ Katten drar och stretar.”
Ekelunds lekande med katten understryker att diktaren behållit en del av sitt barnasinne. Själv krev han att: ”Hur tidigt blef jag ej behärskad af en afsmak och tvifvel mot de vuxnas värld. Denna disposition hörde, om någon, till min lifsnatur.” Fram på 1940-talet hade Ekelund en nu katt, Tussan, som han brukade slänga iväg som ett bowlingklot – vilket katten uppskattade.
Till vapendragare fick Conradsson också bokkännaren och vegetarianen Gustaf-Otto Adelborg. Också han hade varit vän med Ekelund. För Adelborg var Om ett djur ”världslitteraturens höjdpunkt”. På 1930-talet kom brytningen. Ekelund avfärdade i ett brev Adelborgs kattuppfattningar och kunde vid ett senare besök inte hålla tyst utan uttryckte sin sympati för det felina släktet. (Trots eller kanske därför att han innan varskotts att Adelborg höll husförhör med sina gäster på ”kattboken”.) I hopp om försoning gjorde Adelborg ett återbesök hos Ekelund. Man hade då för avsikt att hålla Mille undan. Men den väldige hankattens slank fram såsom katter har för vana att göra när man försöker förvägra dem att vistas på någon plats. Adelborg for upp och utropade: ”Har ni katt!! – ni vet att hag avskyr katter! Och så började han gå fram och tillbaka på golvet, fram och tillbaka!” Nu brusade också Ekelund upp: ”Vad fan står på! Mår du inte bra, så kan du gå din väg. Ja katten hade gett sig fan på att skulle vara första och sista gången han kom här – och det gjorde han rätt i!”
Och så var det inte mer med det.
Ekelund med katt
Hillevi Norburg 