Okända vatten (eller vad jag har att säga om litteraturvetenskapens uppgift)
Kära läsarskara. Mina happy few som följer Stasimon trots de minst sagt sporadiska uppdateringarna – jag kan somvanligt inte lova bättring. Men för mig gäller att: skrivande föder skrivande. Och läsande leder till tankat. Desto mer jag har att göra, desto mer får jag gjort.
Och nu har jag, för första gången faktiskt, hamnat i en situation där studierna kräver planering. Såhär i början är jag något överväldigad. Att arbeta upp en studiedisciplin är ovant och långt ifrån självklart. Men jag tror att jag lyckas någorlunda, och får dagarna att räcka till. Mitt block fylls av anteckningar såsom:
“Strukturalisten är sålunda inte intresserad av ett faktiskt yttrande (la parole) utan språkliga egenskaper som uppträder vid sådana – det bakomliggande språksystemet.”
Vilket givetvis är hemskt grundläggande, men ack så tråkigt. Jag är ingen stor teoretiker, har aldrig varit. Därför trivs jag bäst i sällskap med andra outvecklade teoretiker, typ nykritikerna. Professorn i kursen gav oss en fin liknelse. För nykritikerna är själva läsprocessen det viktiga. Det är som att följa en guide på en stadsvandring som pekar ut arkitektoniska detaljer. Jag har alltid tänkt på litteraturvetenskapen på ett liknande sätt. Min metafor var kanske snarare ett oroligt hav och analysen ett sjökort. Vilket förmodligen säger mer om mitt förhållande till litteratur och läsning än något annat (den som tolkar symbolen gör så på egen risk, viskar Oscar Wilde väl medveten om vilka faror som är förbundna med ett sådant företag). Men poängen var: att leverera kvalificerade läsningar. Att ge läsaren ett sjökort att navigera efter i en specifik text. Att peka på detaljer han eller hon annars skulle ha missat.