Det här med att skrivande föder skrivande. Att ju mer man gör, desto mer blir gjort. Att Litteraturvetenskapen var mitt kall. Får jag ta allt tillbaka? Göra det osagt, trampa på det tills det är helt borta och glömt? Det finns ingen tid till annat än studier. Det finns ingen ork. Jag läser konstant. Eller ligger utslagen efter ett alltför intensivt studiepass. Att skriva på bloggen, att skriva skönlitterärt – bara att glömma! Det finns inte utrymme för ett socialt liv, jag måste ju plugga. Och jag gör det, men känslan någonstans i magtrakten att ”det var ju inte alls åt detta jag ville ägna min tid, mina dagar (herregud, mitt liv).” Det var aldrig andras tankar jag ville spilla ut på vita ark. Och jag vet att jag läser för många kurser. 100 intensiva procent blir 150 blir 175 – tiden rinner förbi. Dagarna har inget annat innehåll än texter, texter, texter.
***
Så. Djupt andetag och två steg tillbaka. Det har sina goda sidor också. Ett givande seminarium, en text att vara nöjd med, en tanke man inte tänkt förut…
***
Vad övrigt är, är trötthet.
Hillevi Norburg 