Månad: september 2009

Publicerat den

Reality check


Det är klart att det vore lögn att säga att jag aldrig saknar staden. Stockholm var en förälskelse, en stunds vansinne. Det var höga klackar, vin och pannkaksfrukost. Bubblande kolsyra i mitt blod och lingerie för tusentals kronor. Vackraste av vänner, ständigt sällskap för att hålla ensamheten (den som alltid hotade, den som tycktes komma inifrån) långt borta. Det var utvälta drinkar och mascara upplöst i tårar mot soffans vita tyg. Det är klart att jag saknar det ibland. Och ändå skulle jag byta det mot några ögonblick av det här livet, anytime älskling. Att vara uppe i gryningstimmarna efter att ha sett på musikal med sin matematiker och recitera våra favoritpoem ur litteraturhistorien. Det kunde varit en dröm, en roman; det är min verklighet.
Publicerat den

Försök till samtidskommentar


Idag har jag återigen mest pysslat med uppsatsen. Trots att det är soligt septemberväder ute sitter jag sålunda hemma, instängd med min dator och söker, läser, skriver. Om inte annat har jag fått klart min individuella studieplan – det kommande årets kurser är valda, framtiden prydligt utstakad. Idag firar jag också ett år med min matematiker. Det betyder att jag har ett ack så svårt klänningsval framför mig. Det huvudsakliga bryderiet ligger i huruvida jag vågar gå all fuchsia med tanke på att vi ska till en lite finare restaurang (allt för att få nöjet att äta moule et frites – den belgiska nationalrätten), något svart och elegant vore mer på sin plats men det slog mig för att par dagar sedan att jag inte äger någon enkel, svart klänning alls! Och efter att ha besökt en imponerande mängd butiker här i Uppsala (vars utbud dock var mindre imponerande) kunde jag konstatera att inget föll mig i smaken.

***

DN dyker numera upp på helgerna här hemma. Och vad kunde man finna i dagens boklördag om inte ett nytt manifest. Den här gången var det läsarna (Vi Läser-läsarna typ) som tyckte till och ställde upp sitt program. Som gick ut på att vi gillar att läsa allt. Historiska romaner, språkexperiment, berättande prosa, fiktion, faction, etc. etc. Jaha. Det enda de inte gillade var författare som hade åsikter om vad de vill läsa. Är det något utmärkande för landet vi bor i att man på fullt allvar kan skriva programförklaringar som går ut på att man inte ska något program alls? Alla får vara med. Inget är sämre än något annat. Mellanmjölkens land, Landet lagom eller vilken annan träffande kliché ska man dra till med?

***

(Och alltid när jag försöker kommentera något i samtiden känner jag plötsligt kladdig. Det intresserar mig egentligen inte, det irriterar mig möjligtvis. Helst vill jag inte ha med det att göra. Här hör jag inte hemma. Bättre att låta åt dem som är bättre lämpade att kommentera, analysera, raljera över det. Jag säger ingenting, så har jag inget sagt.)

***

Min bästa vän Walter Pater säger:

What is important, then, is not that the critic should posses a correct abstract definiton of beauty for the intellect, but a certain kind of temperament, the power of being deeply moved by the precense of beautiful objects. He will remember always that beauty exists in many forms. To him all periods, types, schools of taste, are in themselves equal. In all ages there have been some excellent workmen, and some excellent work done. The question he asks is always: – In whom did the stir, the genius, the sentiment of the period find itself? where was the receptacle of its refinement, its elevation, its taste? ”The ages are all equal,” says William Blake, ”but genius is always above its age.”

***

Den dagen det skrivs ett svenskt manifest med de för Pater centrala begreppen ”beauty” och ”pleasure” närvarande, ja då flyttar jag kanske hem till min svenska samtid igen.

Publicerat den

Rosor i natten

(För ett tag sedan översatte jag en dikt av Pierre Louÿs, men den kom aldrig upp här på bloggen. Det är den trettiotredje sången i diktverket Bilitis sånger.)


33. Rosor i natten


Sedan natten klätt himlen, är världen

vår, och Gudarnas. Vi går från

fälten till källan, från dunkla skogar

till gläntorna, dit för oss våra nakna fötter.


De små stjärnornas ljus är nog för de

små skuggor som är vi. Det händer,

att under de låga grenarna, finner vi

rådjur i sömn.


Men behagligare än allt annat är på natten

en plats endast vi känner till och

som drar oss genom skogen: en buske

med gåtfulla rosor.


Ty inget är gudomligt på jorden såsom

rosornas parfym på natten. Hur

kommer det sig att jag i min ensamhet

aldrig berusades av dem?


Publicerat den

Lifestyleblogging eller att få syn på sig själv


Ibland välsignas man med ett ögonblick då man liksom ser sig genom någon annans perspektiv. Kanske befinner man sig i ett nytt sammanhang, kanske är det någon av de närmaste som fäller en aningslös kommentar. Och helt plötsligt får man syn på sig själv. Så här framträder jag för världen, detta är jag. Och trots att man bara blivit varse vad andra ser blir man i den stunden också till. Genom de andras blickar anar man sina egna konturer, ansiktets drag blir till slut synliga.

Och så kan man gå vidare. Starta en blogg kanske. En som handlar uteslutande om den där personen man upptäckt. En blogg om utseende och vardag. Inte en renodlad modeblogg, inte alls! något mer inriktat på lifestyle. Man profilerar sig, ritar ut gränserna för sin person och speglar sig leende i kommentarsfältet.

Om detta var en sådan blogg, vilket det inte är (för den som glömt, missat, whatever , är detta en litteraturblogg – allt som skrivs här handlar direkt eller indirekt om litteratur. Förresten vänder jag mig emot ett så vansinnigt fult ord som blogg. Det är en skrattspegel, Narcissus damm, ett anteckningsblock, en dagbok, ett rop på hjälp, en utflykt, en sinnets oas. Jag vet inte vad det är. Nåväl.) Så om detta var en sådan blogg skulle jag kanske beskriva mig som Litteraturvetare. Nu när jag faktiskt läser på Masternivå och får gå på exklusiva tillställningar som Institutionsfika. Även om jag kanske raljerar en smula så måste jag tillstå att det skett något med min självbild, jag känner mig lite som en Litteraturvetare. Och det har väckts liv i en slumrande glöd som vilat i mitt bröst. Det är alltid till litteraturen jag återvänder, hur jag än försökt gå andra vägar. Men för att återvända till min hypotetiska lifestyleblogg… Jag skulle kunna framställa mig som intellektuell och bildad, men fortfarande med ett flärdfullt och glamoröst liv (fullt av Institutionsfikor) och redogöra för min fäbless för designerkappor och dyra skor. Ta bilder av mig med en nyinköpt systemkamera i mitt smakfullt inredda vardagsrum (man skulle skymta de välfyllda bokhyllorna) eller i skogen utanför huset nu när det börjar bli höst (för att visa upp kappan och den obligatoriska baskern!).

***

För ett år eller så hade jag aldrig kunnat skriva det som står här ovan. Allt för rädd för att göra sig löjlig, allt för rädd att mäta ut de där konturerna. Den som inte syns behöver inte stå till svars, stöter sig inte med någon. Men så sitter jag på en restaurang i mina gamla kvarter i Göteborgs Gamlestan med min sister at heart och väntar på en veganpizza vid namn Magic Falafel. Det är den 26 augusti och jag har det tveksamma nöjet att fylla tjugofyra. Samtalet glider in på det där med guilty pleasures. Det vi älskar men skäms över att älska. Jag söker över något sådant, men finner inget alls. Jag är så trött på att känna skuld. Det fanns dagar då skammen och självföraktet hotade att svälja mig helt. Och sedan upprorstiden förra sommarn, hur jag sedan stelnat i personen jag blev då – det låter negativt men är det inte. Ibland måste man stanna i sina rörelser, tillåta sig att bli en person – så länge man är nöjd med den personen. Ytligt manifesteras denna nya självsäkerhet att jag lyssnar på vilken musik jag vill, äter vilken mat jag vill och tycker vad fan jag vill, utan att skämmas. Jag kanske inte delar det med vem som helst, men när jag gör det gör jag det med huvudet högt. Och det går djupare än så, jag vågar satsa på det jag älskar att göra. Jag kan till och med, om än med en ironisk glimt i ögat, kalla mig Litteraturvetare. Kanske kommer den nyfunna styrkan till och med tillåta en roman signerad mitt namn.

Publicerat den

Snabb uppdatering


Augusti är över och nu börjar allvaret igen. Idag börjar höstens masterstudier i litteraturvetenskap. Det är alltid en smula ansträngande att byta institution, byta universitet. Så mademoiselle är klädsamt nervös och faktiskt klar att gå redan nu, tjugo minuter innan hon måste gå ner till bussen. Måste såklart vara där i god tid så jag hittar alla salar, det blir ett fasligt springande mellan olika kurser och introduktioner idag, vilket också är något besvärande – att behöva gå ifrån, att riskera att bli sen etc. Och sedan detaljen att det inte finns utrymme att äta mellan 13 och 21. Lovely.

Vidare. Vad jag önskar mig: Unga herrar i kavaj med Rilke och Eliot under armen. En och annan fröken med någon av systrarna Brontë eller kanske Hölderlin närmast hjärtat.