Idag har jag återigen mest pysslat med uppsatsen. Trots att det är soligt septemberväder ute sitter jag sålunda hemma, instängd med min dator och söker, läser, skriver. Om inte annat har jag fått klart min individuella studieplan – det kommande årets kurser är valda, framtiden prydligt utstakad. Idag firar jag också ett år med min matematiker. Det betyder att jag har ett ack så svårt klänningsval framför mig. Det huvudsakliga bryderiet ligger i huruvida jag vågar gå all fuchsia med tanke på att vi ska till en lite finare restaurang (allt för att få nöjet att äta moule et frites – den belgiska nationalrätten), något svart och elegant vore mer på sin plats men det slog mig för att par dagar sedan att jag inte äger någon enkel, svart klänning alls! Och efter att ha besökt en imponerande mängd butiker här i Uppsala (vars utbud dock var mindre imponerande) kunde jag konstatera att inget föll mig i smaken.
***
DN dyker numera upp på helgerna här hemma. Och vad kunde man finna i dagens boklördag om inte ett nytt manifest. Den här gången var det läsarna (Vi Läser-läsarna typ) som tyckte till och ställde upp sitt program. Som gick ut på att vi gillar att läsa allt. Historiska romaner, språkexperiment, berättande prosa, fiktion, faction, etc. etc. Jaha. Det enda de inte gillade var författare som hade åsikter om vad de vill läsa. Är det något utmärkande för landet vi bor i att man på fullt allvar kan skriva programförklaringar som går ut på att man inte ska något program alls? Alla får vara med. Inget är sämre än något annat. Mellanmjölkens land, Landet lagom eller vilken annan träffande kliché ska man dra till med?
***
(Och alltid när jag försöker kommentera något i samtiden känner jag plötsligt kladdig. Det intresserar mig egentligen inte, det irriterar mig möjligtvis. Helst vill jag inte ha med det att göra. Här hör jag inte hemma. Bättre att låta åt dem som är bättre lämpade att kommentera, analysera, raljera över det. Jag säger ingenting, så har jag inget sagt.)
***
Min bästa vän Walter Pater säger:
What is important, then, is not that the critic should posses a correct abstract definiton of beauty for the intellect, but a certain kind of temperament, the power of being deeply moved by the precense of beautiful objects. He will remember always that beauty exists in many forms. To him all periods, types, schools of taste, are in themselves equal. In all ages there have been some excellent workmen, and some excellent work done. The question he asks is always: – In whom did the stir, the genius, the sentiment of the period find itself? where was the receptacle of its refinement, its elevation, its taste? ”The ages are all equal,” says William Blake, ”but genius is always above its age.”
***
Den dagen det skrivs ett svenskt manifest med de för Pater centrala begreppen ”beauty” och ”pleasure” närvarande, ja då flyttar jag kanske hem till min svenska samtid igen.
Hillevi Norburg 