Om Stasimon och fina klänningar

På söndagskvällen sitter jag och Affe och samtalar. Inte minst om den så kallade framtiden. Som vanligt vet jag inte riktigt vad jag vill göra med mina dagar, hur jag vill tjäna mitt levebröd. Det står klart att min framtida sysselsättning bör medföra att jag får gå runt i fina klänningar. Till detta tycks den akademiska bana jag halvt överväger passa alldeles utmärkt. Skriva avhandling och undervisa gör man alldeles ypperligt i en snygg klänning. Jag tänker mig en stil liknande Blair Waldorfs i Gossip girl.


Vidare har jag sedan en tid tillbaka börjat överväga en flytt till wordpress (mest för att Thereses nya dagbok är så fin!) Till min stora sorg är Stasimon upptaget, vilket gör beslutet så mycket svårare. Stasimon skulle kunna lägga om kurs mot ytligare breddgrader och presentera ”dagens outfit” and such. Dock utan att tappa de sällsynta litterära reflektionerna eller de mer vanligt förekommande dagboksinläggen. Jag tänker mig att bilderna och i förlängningen också bloggen skulle påminna lite om Underbaraclaras. Då kanske jag skulle kunna få någon intresserad av bloggen? Och betalt för att skriva den? Tänk den kravlösa tillvaron, att ta kort på sig själv i fina klänningar och skriva små betraktelser om stort och smått…


(Fina klänningar från www.unique-vintage.com)

Atlantis


 


Atlantis


I have scars all over my heart
trying to scratch it out one time
too much

Thousands of fingerprints fixed
on the smooth white skin of
my hips

Every lost lover’s smile lives
in this never resting mind
of mine

Yet every time your gaze meets my oh so
tired eyes: I am soothed I am born
for a moment, anew

And if you touched me now
touched me deliberately and with
sincerity

There’s a chance we could bring back
all that was lost: indeed, the feeling
finding that city buried and forgotten
making real all that was not then

 

En dag till


Idag är en sådan där dag då jag mest har lust att citera Håkan Hellström-rader och drömma mig till min älskade västkust. Där är jag snart, mellan oss ligger bara en hemtenta. Som vanligt är jag sent ute. Åtta sidor om Vergilius och Aeneiden skall produceras. Men jag är inte speciellt orolig, faktiskt. Sedan nyårsafton råder i mig en närmast stoisk stillhet. Jag har satt en kurs, och den leder mig tillbaka till adertonhundratalet. Första anhalten på denna resa är Peter Englunds
Stridens skönhet och sorg som är precis så bra som alla sagt att den är. Bäst tycker jag Karin Stensdotter fångar bokens särart när hon på sin blogg liknar dess komposition vid ett musikstycke: Men här finns också i själva upplägget något som påminner om Ravels Bolero, ett anslag som växer i omfång, en berättelse om en ordning som tar över, ekar och dånar och mullrar utan att mänksligt ingripande längre är möjligt.