Jag höll ansiktet som klistrat mot fönstret. […] jag missade inte enda vy över det mirakel som kom istället: Ragusa. Långt under oss, en elfenbensfärgad stad intill ett smältande, solbelyst hav vars vågor bröts mot dess murar och med tak som var rödare än kvällshimlen där de blänkte innanför stadens fantastiska medeltida inramning. Ragusa låg på en stor, rund halvö och dess murar föreföll ogenomträngliga för havsstormar och invasioner, en vadande jätte vid den adriatiska kusten. Men sedd uppifrån den högt belägna vägen föreföll den samtidigt som en handsnidad miniatyr som förminskad placerats vid bergets fot.
ur Historikern av Elizabeth Kostova
Åh, reslusten! Den som väcks i läsandet av en bok. Det var i slutet av föregående år, när jag låg sjuk och bara orkade ligga i min säng och läsa romaner, som jag läste Historikern som under en längre tid fått samla damm i min bokhylla. Jag tyckte om den! Jag tyckte om beskrivningarna av de olika platserna. Levande framträdde dessa fjärran miljöer inför mina ögon. (De olika besöken på olika bibliotek och frossandet i gamla dokument dämpade knappast min entusiasm. Ja, och vampyrer är ju alltid vampyrer… Blir aldrig fel.) En av platserna benämndes med ett äldre namn. Jag slog inte upp det, lät det i mitt medvetande förbli smått mytiskt. Så en fredag kväll, när jag i vanlig ordning slagit mig ner framför ett avsnitt av På spåret, då hörs plötsligt dess namn! Det namn jag känner till, som en ledtråd. Jag väntade och fick till slut veta namnet på staden ifråga – detta utan att ha sökt det. Alltså: åh, reslust!
Hillevi Norburg 