Månad: november 2005

Det går inte… det grå bara inte. Jag gick upp vid tio och har inte skrivit en enda bokstav ännu. Jag har inte ens öppnat dokumentet. Och jag som vill ta mig över 20 000-gränsen idag. Jag skulle skriva när Malm inte var hemma så att han fick ha datorn ikväll. Det låter ju väldigt realistiskt att jag skall vara klar tills dess. Och jag har inte läst någon litteratur till kursen än. Hur skall jag klara tentan om jag inte pluggar lite och läser min Rabelais och min Marlowe. Halva dagen och jag har inte gjort NÅNTING (okej, jag hade ett kort men roligt samtal med Malm om symbolism och naturalism men det är också allt). Jag ingen författare, hur kan jag ens nämna mig och författare i samma mening. En författare skriver, det gör inte jag. Det är tydligen vanligt med lite ångest i andra veckan av NaNo. Men jag har skrivit i uppförsbacke sedan första dagen. Känns som om hela min tillvaro är en uppförsbacke och det enda som hjälper mig är vännerna, familjen och Malm. Jag är som ett ryggradslöst litet djur som riskerar att smälta ned genom hålen i stolsitsen. Och Celine tycker bättre om Malm och Silke än mig.

Så, lite uppfriskande självömkan. Nu när det är avklarat kan jag ta och sätta igång med skrivandet.

Det blev inget litet Augustpris för mig i år heller. Nå det var inget jag ens vågat hoppas på. Jag hade kunnat ha nytta av att göra mig ett namn och det hade varit en bra merit för Litterär gestaltning. Jag skall senare trösta mig med en bit sockerkaka, mer tröst än så behöver jag inte.

Något romanskrivande blev det inte dag. Istället hade jag en mer än två timmar lång diskussion med Malm om känslor. Det är ett ämne som intresserar oss båda. Jag märker dock att han har mer kunskap om den fysiska processen. Jag ämnar redan imorgon gå igenom matrialet från känslokursen jag hoppade av. Jag förväntar mig mest av Silvan Tomkins, men vi får väl se vad det ger. Det är bara utdrag så jag antar att jag kan använda det som en introduktion och sedan fortsätta med fullständiga verk av dem som jag finner vettiga.

Diskussionen började med att jag hävdade att människans känsloliv är det mest storslagna av allt. Malm kontrade med att förnuftet är vida överlägset. Känslolivet är inget unikt för människan, vi har det gemensamt med djuren. Efter lite dividerande fram och tillbaka (okej, ganska hetsigt dividerande som det alltid är med mig) Kom vi fram till att någon klar gräns mellan känsloliv och förnuft är meningslöst att tala om, att människans känsloliv är vida mer utvecklat än de flesta andra arters och att det i att något är storslaget inte implicerar att man tycker det är väldigt bra. Han fortsatte dock på sin linje att det inte är mer storslaget än något annat i naturen, till exempel bläckfiskars förmåga att spruta bläck. Men sedan tror jag att jag lider av ett större patos för mänskligheten än vad Malm gör. Det märktes i den fortsatta diskussionen då vi kom att tala om artificiella medvetanden skapade av människor. I den delen av diskussionen nådde vi inte riktigt konsensus. Kanske just för att jag inte kommer förbi mitt höga värderande av människan.

Att vi ens diskuterade detta berodda på att D. svarat på mitt brev och skrev å ena sidan att han värdesätter känslor men i hans diskussion efter det fanns inget spår av det. Jag upplever att han är kvar i sin förnuftsövertro. Jag tror att jag skall författa en lite skrift om detta, om förnuft, känslor och hur vi skall förhålla oss till dem. Men inte ikväll då jag behöver ett skärpt intellekt. Inte en hjärna som redan börjat gå i viloläge.