Irritation. Jag skriver så oeffektivt att jag skulle vilja skära av mig halsen. Eller nåt. Jag sitter hur länga som helst framför datorn men inta fan får jag något vettigt skrivet. Så slutar det med att jag skriver ett tre sidor långt brev till D. istället. Det är skönt att kunna skriva till honom igen. Jag har lite dåligt samvete för någonstans känns det lite som om jag utnyttjar honom. Välter alla mina funderingar och teorier på honom. Han har blivit lite kristen säger han. Jag undrar hur mitt liv hade sett ut, hur jag hade varit, om jag inte träffat Malm. Då hade nog D. varit den som mest influerat mitt tänkande. Ja, jag älskar att leka kontrafaktiskt. Hursomhelst är jag glad att D. är tillbaka i mitt liv. Trots han nyfunna fromhet är han en intressant karaktär som jag verkligen fattat tycke för. Och med tanke på hur sällan jag faktiskt intresserar mig för människor utanför min egen person bör jag vårda dem jag faktiskt har.
Den jag tycker allra bäst om just nu är Olivier. (Även om han nu inte ligger utanför min person egentligen.) Han är så plågad och skör. Och så är det så förbannat synd om honom. Jag skulle vilja skriva mer om honom men han får inte riktig plats i historien. Men han är utan tvekan den intressantaste karaktären. Lucille är jag lite missnöjd med. Hon känns lite menlös helt enkelt. Dessutom är hon vid första anblick för hygglig. Om man tänker efter så är hon inte det, jag insåg det när jag skrev om våldtäkten idag. Det var förresten en jobbig scen att skriva – romanens andra. Men Lucille tuffar nog till sig lite i andra delen.
Och jag har skrivit in Affes mustiga köttgryta i romanen. Jag gjorde utan att tänka, det var först efteråt som jag insåg det och beslöt att låta det vara kvar. Jag undrar vad som mer kommer att hamna i texten.
Hillevi Norburg 