Igår hände något historiskt. Dels har jag nu klarat av hälften av min NaNo-roman dels är den nu den längsta sammanhängande text jag någonsin kunnat prestera. Jag vågar nog säga att den är betydligt bättre än det oavslutade Atlantis. Jag har lånat mycket av Atlantis i den nya texten. Mest platser och byggnader. Slottet Rosengaard från Atlantis till exempel bär stora likheter med Lucilles stad. I alla fall stenen de båda är byggda av och rosorna. Att det sedan i båda fallen handlar om politik och stora känslor i fantasy-miljö gör också sitt.
Idag skriver jag på filosof-avsnittet. Utan att egentligen märka det har jag gjort mina filosofer till något av en sekt. ”Något av” skriver jag och det är en rejäl understatment. Vi talar om Livets Ord möter Schopenhauer, typ. Det är precis så bisarrt som det låter. Jag märker att det finns för lite humor i berättelsen, för lita att le åt. Vad är väl bättre att le åt än filosofer?
Man skulle kunna tro att jag här ger uttryck för en form av anti-intellektualism. Så är givetvis inte fallet. Det finns en moralfilosofisk tanke med hela berättelsen, så det är helt missvisande. Snarare handlar det om att för mycket av någonting aldrig är nyttigt. I Hedonia älskar det förlustelser och guld över annat och Filosoferna söker efter en värld bortom verkligheten, jag tar inte ställning för något av detta.
Däremot börjar jag märka av en viss romantisering av naturen och kroppsarbete. Kanske inte riktigt vad man skulle vänta sig i en av mina böcker… Men också det skall nog tolkas som att jag förespråkar en viss jordbundenhet. Det är roligt att se vad man gör för värderingar i sina egna texter.
Vad jag fasar för är när allt är över. Låt november vara för evigt. Jag fäster mig så vid mina karaktärer. När jag skrivit klart deras berättelse är de plötsligt inte tillgängliga för mig längre. Då är vi klara med varandra, och jag kommer att sakna dem. Nåväl, jag har ju bearbetningsarbetet framför mig och sen kan jag skriva en uppföljare.
Hillevi Norburg 