Etikett: Barnen

Publicerat den

20.01

Så svårt det är att skjuta undan sömnbristen, att stänga dörren om sig när det äldre barnet står utanför och ropar ”mamma, mamma”, lämna över det lilla att vaggas i pappans armar. Förra gången gav mig mig helt och fullt till moderskapet, det fanns inget annat. Jag vaktade svartsjukt alla stunder med barnet, ville samla dem alla. Det är annorlunda nu, andra förutsättningar. Två barn som delar på uppmärksamheten, en föräldraledig man. Och så något som drar, som börjat dra i mig under mitt föräldralediga år. Jag tänker inte längre på mitt barn, mitt barn, mitt barn; jag tänker på texter, det bubblar i mig av ord och längtan att brottas med språket. Igår på promenad i blåst och över de retirerande isgatorna insåg jag att jag inte längre bär med mig en anteckningsbok och penna, så som jag alltid gjorde förr. Fick nöja mig med mobilen, men att anteckna så har aldrig fungerat lika bra för mig.

På eftermiddagen sover barnen, jag kan stjäla en timme framför datorn. Men så snabbt den rinner ifrån mig, så trögt tankarna går i trötthetshjärnan. Ändå, ett benådat tillstånd. För nu, i detta, har jag känslan av att ha fått allt. Att det är möjligt, att man inte måste välja utan kan få både arbete och familjeliv.

Jag tänker återigen att man för ett riktigt litet barn är mer funktion än person. Man är mat och famn, trygghet och värme. Men redan det något större barnet, tvååringen, söker mer, söker en individ. Alltså kan jag nu inte upplösas som en brustablett i moderskapet, jag behöver mina konturer.

Publicerat den

03.01

Man tar som ett litet steg tillbaka och inser att dessa är dagar man i framtiden kommer betrakta som lyckliga, kanske de lyckligaste. Inget märkvärdigt, inga tydligt avgränsande händelser. Det är inte den spännande resan eller den svindlande framgången. Det är att vara hemma alla fyra, att vara fyra. Barnen som är små och deras kärlek till oss oändlig och okomplicerad. Det är att dansa med sin tvååring som skrattar och skrattar och skrattar för att sedan ramla in i ens famn och lyckligt utbrista: ”min mamma!” Att se ner i sin sju veckor gamla dotters rokokoögon (rokoko för att de är stora och ögonfransarna så ljusa att de inte syns, som på ett 1700-talsporträtt, färgerna mjuka och rosiga) och se att där vaknat en nyfiken själ som suger i sig världen. Idag när jag fick en liten stund ensam med henne log hon sitt första leende mot mig. Mot sin far har hon redan lett, och nu lockade en sång det där hastiga, lyckliga bebisleendet så att jag också fick se det. Denna lilla lycka, det finns inget större.

Publicerat den

01.01

Det är årets första dag och som vanligt är mina nyårslöften att gå ner typ 20 kg i vikt och börja blogga oftare (dagligen?). Vi får se vilket jag lyckas bäst med.

Mot slutet av graviditeten var en av sakerna jag verkligen såg fram emot efter nedkomst att få tillbaka min kropp: att kunna sitta bekvämt vid ett skrivbord eller gå mer än tio steg utan att bli andfått och få lite ont. Jag hade precis börjat återfå full bekvämlighet när jag för någon vecka sedan måste ha vridit till knäet för nu har jag o n t. Två av mina favoritsysselsättningar – stå och gå – är därmed kraftigt försvårade. Återstår att sträcka ut sig på en soffa och hoppas att den jullovsledige tvååringen ska acceptera den ömma moderns inaktivitet.

För detta nådens år 2022 har jag stora planer. Min man kommer att vara föräldraledig hela året så det är MITT år. Glöm det där att man skulle behöva ett eget rum, det man behöver är någon som sköter hem och hus och barn. Detta har historiskt sett kallats ”författarfru” och det är alltså vad Försynen försett mig med den närmaste tiden. Vinter och vår tänker jag ägna åt tre M: Maupassant, Mallarmé och Messalina. Det första är en samling skräcknoveller som jag översätter åt eminenta Hastur förlag, det andra min lilla folie de grandeur som jag gör för Alastor och som jag påbörjade i början av 2021 men inte hann klart, och det tredje är redigeringen av min debutroman (!!!) Messalina som kommer på bokförlaget Augusti i början av sommaren.

Utöver detta digra arbetsschema tänker jag att 2022 ska bli mitt sociala år. De senaste två åren har småbarnstillvaro och världsomspännande pandemi tillsammans med en flytt till en för mig nygammal stad har knappast varit speciellt välgörande för mitt sociala liv. Och pandemin har också gjort det plågsamt tydligt att meddelanden eller FaceTime inte alls kan ersätta verkligen möten. Tänk att det inte alls var länge sedan man tog för givet att kunna ta en kopp kaffe eller ett glas vin med en väninna? Nå, detta år vill jag bara återknyta kontakter och träffa mina vänner och familj. Och: jag vill foga samman mina världar lite, låta mina barn träffa de vuxna som betyder mycket för mig. Jag vet att jag är lyckligt lottad, att de finns de som bär sin ensamhet ensamma och inte med sin lilla familj som jag – men det är ändå en sorg att inte kunna dela sitt barn, visa upp såväl det som ens egen glädje över det, med sina nära.

Publicerat den

Till Lydia (femtio dagar kvar)

Så våldsamt jag längtar efter dig, min dotter som lever men ännu inne fötts. Ibland hände det att jag tänkte att det är bäst när barnet ligger i magen, inbäddat och skyddat av mitt kött, drömmande i fostervätskan. Jag har velat ta din bror, Theodor, och föra honom tillbaka in i moderlivet. Vagga honom där, onåbar för världens alla faror. Nu påminns jag om stumheten i detta tillstånd, du är i mig och ändå mig så avlägsen. Jag vill lukta på era fjuniga hjässor, jag vill tala till er och höra era ljusa röster jollra till svar. Hålla era ömtåliga små kattungekroppar och kramas av era små armar, kännas deras överraskande styrka när de griper efter mig i spädbarnshungern eller småbarnsleken. Känna den gränslösa kärleken som flödar fritt mellan mor och barn. Lägga er sida vid sida, se syskonen ta varandras händer och somna tryggt i moderskärleken jag väver runt er.

Som jag längtar efter dig, Lydia, min dotter som jag redan tycker mig känna, som jag vill lära känna mera, mera.

Publicerat den

Augusti

Det känns som att med augusti kom hösten. En höst som för mig innebär en ny tillvaro: veckan som kommer börjar barnet på förskolan. I ett och ett halvt år har jag varit hans värld, och han min. Nu vinner han sin första självständighet, jag återfår lite av min. Några timmar om dagen kommer jag att ha till mitt förfogande – och det är nog gott. Mina storslagna planer i början av året, om att hinna översätta, skriva, blogga, visade sig vara alltför optimistiska. Och som en försvårande, förtröttligande, omständighet är jag återigen gravid. I mig rör sig ett litet liv, och även om det är annorlunda den här gången så är det lika omvälvande. I slutet av november föds hon, min dotter (förutsatt att allt går som det ska), och jag vet att jag helt kommer uppfyllas av att vara mamma till ett litet, litet barn. Det är alltför värdefullt, en alltför stor gåva för att jag inte ska hänge mig åt detta tillstånd helt och fullt. Det är krävande, naturligtvis, men om man har möjligheten att skära bort all annan, onödig stress är det framför allt ett tillstånd av glädje och stilla lycka. Att jag ändå fick barn i mitt liv… jag vill vara fullt närvarande dessa första år. För deras skull, men också för min. Så först någon gång 2023 kommer jag att helt kunna återgå till arbetet med full kraft.

Men innan dess: denna höst och två novellsamlingar som ska översättas. Den första är Proust för Alastor, den andra Maupassant för Hastur. Vilken njutning att hänge sig dessa det franska språkets giganter.